Det är lätt att gå vilse i kvarteren runt Al-Hamidiyeh i Damaskus. Gränderna är smala och de kantas av små butiker med antikviteter som är svåra att motstå. På Bakdash finns Mellanösterns godaste booza, glass gjord med arabic gum och när jag får välja, toppad med hackade pistagenötter. När jag besökte Damaskus för första gången fanns det inte i människornas medvetande att det inom några år skulle rasa ett inbördeskrig i landet. Människor jag pratar med längtar efter politisk frihet och demokrati men de gör det i tystnad eftersom Syrien är ett angiverisamhälle. Man vet aldrig vem som kommer ange vem och när al-Assads styrkor knackar på dörren. Angiveri gör något med samhället, tilliten och framtidstron. Alla vet vem idioten är och de anpassar livet därefter. Samma sak i Irak under Saddams tyranni. Alla visste vem idioten var. Nu har det gått decennier och ingen vet längre vem idioterna är för de är så många. Det här är ord från vänner som vuxit upp under Saddam och Assads regimer. De har lämnar sina hemländer, sina familjer och vänner för att få leva i frihet.
De senaste 25 åren har jag rest till historiska platser som ofta är nämnda i heliga skrifter. Många av platserna ligger i Mellanöstern och det var därför jag under två decennier hade dubbla pass. Det möjliggjorde att kunna resa fritt i området, ett pass för Israel och Sydostasien och ett pass för Levanten. Det är något speciellt att besöka platser där historiens vingslag fläktar i ryggen. För mig manar det till eftertanke och lugn att besöka en plats med nedslitna trappsteg, gamla, slitna byggnader där historiska skeenden utspelat sig. Under mina universitetsstudier i religion läste jag om platser och skeenden och för att bli en trovärdig lärare i ämnet bestämde jag mig för att besöka platserna. Jag är en berättande lärare och för att vara intressant behöver jag uppleva det jag ska berätta om. När jag reser släpper jag livet hemma och fokuserar på att lära mig och förstå historien som lett oss fram till där vi står idag. En tanke som ofta slår mig när jag reser i Mellanöstern och pratar med människor är att det aldrig kommer bli fred och demokrati så länge som frågan om kurderna och palestinierna inte får en lösning. Jag fick frågan av en journalist en gång vad vi skulle göra för att få bort hederskulturen i Rinkeby – det kan vi inte, svarade jag, och jag lade till att det har varit dålig stämning i Mellanöstern i tretusen år men att vi gör vårt bästa.
Det som inträffade på dessa platser jag besöker för hundratals – eller tusentals år sedan har skapat den tid vi lever i idag. När jag besökte Yad Vashem i Jerusalem sa guiden att – you need a history to create a future. Så sant!
På en tvärgata till raka gatan i Damaskus, en av gatorna som omnämns i bibeln och som fick mig att vilja besöka denna civilisations vagga ligger ett litet hus med en kopparfärgad skylt på fasaden. Skylten berättar att jag kommit fram till Ananias kyrka, den plats där Saulus döptes. Det är dock mer ett kapell än en kyrka. Jag går nerför trappan och jag får genast syn på den plats jag läst om under mina religionsstudier. Att stå på en plats som miljoner människor genom historien har läst om – och drömt om att besöka – känns speciellt. Cirkeln sluts och jag tänker på fler cirklar som slutits genom historien och hur privilegierad jag är som har möjlighet att resa på det sätt jag gör. Ananias av Damaskus var en av Jesus lärjungar och hans gärningar finns beskrivna i Apostlagärningarna. I kapitel nio kan man läsa – I Damaskus fanns en lärjunge som hette Ananias. Till honom sade Herren i en syn: ”Ananias!” Han svarade: ”Ja, herre.” Herren sade: ”Gå genast till Raka gatan, och fråga i Judas hus efter en som heter Saul och är från Tarsos. Han ber och i en syn har han sett en man som heter Ananias komma in och lägga sina händer på honom för att han skall se igen.
En lärd man som jag talar med berättar att Ananias hade i uppdrag att få Paulus att ändra sin syn på hur man tjänar Gud. Saulus döptes på den här platsen där jag står, exakt där jag står med mina fötter. Jag tittar ned i golvet och känner historiens vingslag i ryggen. De svalkar skönt i den syriska sommarhettan. Utomhus har temperaturen passerat 42 grader och solens strålar gör marken het. Det bränner under fötterna varje gång jag besöker platser med förbud att bära skor, när jag lämnar mina skor vid skylten – skoförbud påminns jag om varför man alltid ska ha ett par strumpor i väskan när man reser i Mellanöstern under de heta sommarmånaderna. Jag lämnar Ananias kyrka och tar mig tillbaka till gränderna. Ett par kvarter från Ananias kyrka ligger en av världens äldsta moskéer som är min nästa anhalt den här varma junidagen. Umayyadmoskén rymmer reliker från både Johannes Döparen och Saladins grav och här finns Jesusminareten. När Jesus återuppstår kommer han stå i minareten och tala med folket. I ett annex i närheten av moskén ligger Fatima begravd. På platsen där en av Islams viktigaste helgedomar står har det tidigare funnits en kyrka. När kyrkan övergick till att verka som moské fick reliker ligga kvar i sin eviga vila. Till en början var halva kyrkan en kyrka och den andra halvan var en moské. I utbyte mot tre moskéer gav Damaskus kristna Umayyad till muslimerna och på 700-talet uppfördes Umayyadmoskén i Damaskus. Det är inte den enda platsen där reliker från en annan tid bevarats. Drygt 1500 kilometer bort, i Istanbul, finns en avbild av Johannes Döparen och Maria kvar i Hagia Sofia som idag tjänar som moské. Mosaiken föreställande Johannes Döparen och Maria dateras till 1100-talet. De abrahamitiska religionerna länkas samman på många platser i Mellanöstern. På väg in i Umayyadmoskén ser jag blandade grupper av kristna och muslimska pilgrimer som vill få en glimt av reliker som finns bevarade på den här heliga platsen. Marken på moskéns innergård har blivit så het av solens strålar att mina fötter är på väg att brinna upp. Jag springer över innergården och in i moskén där den vackra mattan svalkar mina fotsulor. När jag börjar skriva den här texten har muslimer runt om i världen precis avslutat firandet Eid al-adha som markerar pilgrimsfärden. Det är ofta så jag reser, jag läser om en plats och då bestämmer jag mig för att besöka den. Väl på plats upptäcker jag en länk till en annan plats och jag bestämmer mig för att åka dit. Det gäller att vara kreativ när man reser i länder med annorlunda syn på kvinnor och män, vad som är halal respektive haram. När jag reste till Syrien och Jordanien med en manlig vän tog vi på oss ringar för att slippa betala för två hotellrum. När jag satt på en buss vid Jordanska gränsen och gränsvakten inte ville släppa igenom mig utbrast min vän – Come on, she´s my wife. Efter en het diskussion fick vi fortsätta resan. På restauranger fick min vän notan varje gång, även de gånger jag bad om den. Det finns cementerade roller för kvinnor och män vilket jag har svårt att acceptera.
Mina mest minnesvärda resor är Istanbul, Jerusalem, Damaskus, Midyat, Mardin och Samarkand. Det är inte en slump att jag rest längs sidenvägen, genom Kurdistan, Centralasien, Inre Mongoliet och Kina.
Samarkand är en plats där historiens vingslag är påtaglig. I Samarkand finns mytiska platser som Registan med sina madrasas och moskéer, Shah-i-Zinda, det mausoleum där profetens kusin sägs vila. Om man besöker Shah-i-Zinda tre gånger berättar sägnen att man inte behöver åka till Mecka för att följa Islams fem pelare. När jag besöker Samarkand är det vår och temperaturen är fortfarande hanterbar för en nordbo. Långa köer av pilgrimer som är på väg in till mausoleet vittnar om platsens betydelse. Väggarna är smyckade i vacker mosaik och guld och det enda ljud som hörs är pilgrimer som med låg röst reciterar koranen. Shah-i-Zinda är sinnebilden av gamla persien och jag tänker på den mosaik jag sett på bilder från Esfahan och Shiraz. Innan jag anlände till Samarkand tillbringade jag några dagar i Khiva och mina persiska vänner skickade meddelanden och frågade varför jag inte berättat för dem att jag skulle resa till Iran. Den turkosa, blåa och sandfärgade mosaiken har gett Samarkand dess namn – De blå kupolernas stad. En kupol tar flera år att färdigställa vilket man förstår när man betraktar dem på nära håll. Mosaiken i Samarkand får en att kippa efter andan, det är så obeskrivligt vackert och mosaiken syns överallt i staden.
Jag har generellt svårt att koppla av men en aktivitet som får mig att släppa all stress är att grotta ner mig på historiska platser och skeenden. Namnet Samarkand vittnar om att det är en mytisk stad, inte bara för att stadens historia knyts samman med Mor Gabriels kloster utanför Midyat, en plats jag besökte några månader tidigare utan för att staden rymmer oerhört mycket kultur, traditioner, religion och historia. Allt samlat på en geografisk plats.
I Samarkand finns moskén Bibi-Khanym som var en gåva från Timur Lenk till hans Bibi. På hans erövringsresor tog han med sig guld för att smycka moskén och guldet skrapade hans mannar bort från Mor Gabriels kloster i Midyat. Det finns en liten del av en vägg kvar i klostret som är utsmyckat i guld men resten finns numera i Samarkand. Kurdistan förde mig till Samarkand och vice versa.
I nuvarande Kurdistan blandas historia och nutid. Långa promenader längs Tigris strand blandas med promenader på Diyarbakirs ringmur där krigets lämningar påminner om Kurdernas frihetskamp. När vi promenerar runt i staden är övervakningen påtaglig. Kameror och poliser som övervakar vad människor talar om. Jag talar med en person som berättar att det numera är för farligt att arbeta med politiska frågor om man är kurd i de här delarna av Turkiet. Jag har många frågor men de får vänta tills vi är hemma, ensamma med våra guldfärgade teglas.
När jag står på berget där staden Mardin klättrar upp för bergskanten blickar jag ut över Syrien. När vi åker bil till Nusaybin ser vi skyltarna om att vägrenen på den syriska sidan är minerad. Militärer med sina gröna fordon och höga stängsel med taggtråd. Gränsen mellan krig och fred är hårfin. För några veckor sedan var det skolavslutning och några elever berättade med inlevelse att de skulle resa till de här trakterna i sommar. De har inte träffat sina kusiner på många år så de är förväntansfulla. Jag frågade om de inte är oroliga men de svarade snabbt att – nej, det är ju alltid så här i våra länder.
Det bästa jag vet är att sova utomhus på husets tak när jag är i Mellanöstern. Den svala kvällsluften fungerar som air-condition och man vaknar till doften av nybakat bröd och ljudet av staden som sakta vaknar till liv. Dagsljuset träder fram, ackompanjerat av fajr. Utanför Mardin finns en moské där det finns en relik efter profeten. På väggen i moskén finns ett skäggstrå som lockar tusentals pilgrimer. Många gråter av vördnad när de besöker den här platsen. Det här med gråtande människor vid en viktig plats är ett intressant fenomen. När jag besökte Samarkand gick jag förbi Islam Karimovs mausoleum och det stod tanter utanför som grät och lade ner rosor. Jag frågade en förbipasserande varför de gråter och fick till svar att – de låtsas bara, man måste gråta i närheten av vakterna.
Att resa i de länder där historiens vingslag känns i ryggen innebär också resor i länder som styrs av despoter. Det innebär resor i länder där regimerna förtrycker sin befolkning på de mest brutala sätt. Jag har våndats mycket om det verkligen är rätt att resa i diktaturer – är det inte att legitimera dem? Jag resonerar som att det är bättre att resa till länderna, prata med befolkningen och på så vis få mer kunskap om deras situation. Genom samtalen runt middagsbordet kan jag bidra till att öppna en dörr på glänt. Den dörr som representerar frihet. Jag minns ett samtal med en vän som bor i Dubai. Under uppväxten bestämde hennes bror att hon var tvungen att ha traditionell klädsel på sig utanför hemmet. Hon vägrade och i ren trots stannade hon inomhus tills hennes bror gav upp. Hon är mer tjurig än vad han är och tillslut vann hon den striden. Hon är ogift trots brödernas ihärdiga förslag på män som vill gifta sig med henne. Jag var på besök en gång när en friare ville träffa henne. De pratade en stund innan hon bestämde sig för att han inte var något att ha. Vid ett tillfälle när vi pratade om hur svårt det kan vara att stå emot fnös hon och sa – skulle jag bry mig om vad de tycker? Jag lever mitt liv så får de leva sitt liv, jag behöver inte en man för att vara lycklig. Även om kvinnor lever under ett fruktansvärt förtryck är de inte kuvade. Tvärtom, de starkaste kvinnor jag känner är de som vuxit – eller fortfarande växer upp i länder som styrs av könsapartheid. Jag upplever samtalen om yttrandefrihet och öppenhet som viktiga även om Sveriges hållning i frågan är svår att förstå för de som lever i länder där man inte ens kan stava till yttrandefrihet. När jag berättar att jag får kritisera kungen och statsministern är det många som inte tror mig. Jag har ofta fått frågan om jag inte är rädd för att bli gripen. När jag berättar att jag får säga i TV eller skriva i tidningen att statsministern är en idiot håller de på att ramla av stolen. När chocken har lagt sig brukar jag få frågan – men varför tillåter ni det?
Jag försöker alltid försöker ta mig ut på landsbygden när jag reser eftersom människorna där ofta är mer frispråkiga än vad de törs vara i städerna. Det är hemma, runt middagsborden, som man kan ställa de ärliga och närgångna frågorna. Ett annat land jag rest mycket i är Kina, en diktatur som förvägrar sin befolkning den frihet vi tar för givet. När jag rest i de Tibetanska områdena har jag sett hur oerhört svåra förhållanden tibetanerna lever under. Den unga befolkningen är frispråkig och berättar om vardagen som innebär rädsla för att när som helst försäga sig så att fel person hör. Alla har läst om det fruktansvärda folkmord som pågår på Uigurer i Kina, samtidigt som muslimer får vara ifred i Linxia.
Linxia är en liten stad som ligger 15 mil från Lanzhou, staden kallas för Kinas lilla Mecca eftersom en stor del av befolkningen är muslimer. På en middag med några ungdomar i staden frågar jag om deras situation och de förklarar att de får vara ifred från staten eftersom de inte gör anspråk på att bryta sig loss från Kina. När jag vandrade i Kina en sommar bodde jag på balkonger eller i folks trädgårdar. Det fanns inte några angivare så långt borta från civilisationen vilket möjliggjorde ärliga samtal. Alla samtal jag hade med lärarna i byarna, med tanterna på risfälten och med ungdomarna när vi drack en kvällsöl har lärt mig mer om Kina än någon bok jag läst.
Jag har lärt mig mer om kurdernas historia och situation när jag bodde hemma hos en kurdisk familj än vad jag kunnat läsa mig till. Jag påminner mig själv om att ett land är så mycket mer än de som styr och sätter agendan för politiken. Under resor kan vi så frön och öppna dörrar på glänt. Vi kan visa att det finns andra sätt att organisera och leda ett land. Det finns många viktiga principer att kämpa för – och slåss för att bevara när striden är vunnen.
Jag har dock en princip jag aldrig backar ifrån och det är hur jag klär mig.
Jag skulle inte följa extrema klädregler som bara gäller för kvinnor eftersom det vore att legitimera förtrycket av kvinnor. Masih Alinejad sade vid ett tillfälle att när kvinnor från västvärlden reser till Iran ska vi inte ta på oss slöja. Vi ska säga – my body my choice.
När Mellanöstern kommer på tal tänker nog många, och ofta med rätta på fanatism, korruption, krig, förtryck, despoter och islamism. Det är en del av både Mellanösterns historia och samtid.
Trots allt elände finns det många historiska platser som lär oss om en annan tid. Det finns få beröringspunkter mellan våra kulturer och traditioner och det skapar spänning och splittring. Jag är pessimistisk när det gäller framtiden för länderna i Mellanöstern, en demokratisk utveckling är inte ens i sikte oavsett hur bra kikare vi använder.
Just nu är Irak i blickfånget sedan Iraks statsapparat totalt misslyckats med att skydda svenska ambassaden i Bagdad. De är skyldiga enligt Wienkonventionen att säkerställa trygghet och skydd för internationella bestickningar och detta misslyckades de med, medvetet eller omedvetet.
Irak är ett söndrigt land med en lång historia av folkmord och förtryck av oliktänkande.
I Iran finns det politiskt hopp sedan revolutionen Kvinna, Liv, Frihet startade för tio månader sedan. Jag känner hopp eftersom revolutionen leds av kvinnor som har bestämt sig för att regimen ska falla och därför kommer det att bli så. Syrien lider av ett drygt decennium av krig. Libanon har dukat under av korruption, brist på el, vatten, mediciner och mat som förvärrades efter explosionen i hamnen.
Det gör mig orolig när jag ser tendensen att människor i Sverige börjar backa inför islamister och fanatiker och pratar i termer av att vår långtgående yttrandefrihet ska begränsas. Det är att ge efter för de onda krafterna. Tänk på alternativen, vill vi ha dem?
Att bränna heliga skrifter är antiintellektuellt och stötande och de som ägnar sig åt det kategoriserar jag som rikspuckon. I en demokrati måste dock alla omfattas av yttrandefriheten, även de som vill splittra och söndra. Det är upp till oss om de ska lyckas splittra eller inte.
Nu har vi alla en gedigen utmaning framför oss den närmaste tiden när vi ska förklara – och försvara yttrandefriheten för människor och länder som inte ens kan stava till demokrati och yttrandefrihet. Det är nu vi ska förklara hur Sverige fungerar. Bara för att några antiintellektuella väljer att skända en helig skrift betyder inte det att Sverige står bakom själva handlingen, att bränna en helig skrift. Vi står bakom rätten att göra det även om vi ser det som ett uttryck för något vi inte står för i sak. Om vi inte gör det jobbet nu riskerar vi vår yttrandefrihet – och yttrandetrygghet och då kommer vi om några år att fråga oss, vad var det som hände?
På återseende
/Linnea
rektor_linneas blogg 