Därför behövs skolledarupproret

”Jag orkar inte mer, jag har inte ens råd med en lärare per klass om jag ska hålla budget. Huvudmannen vet hur jag har det men ändå kräver de att jag ska hålla budget. Det finns inte utrymme för något särskilt stöd och kuratorn säger de åt mig att säga upp”

”Jag har ångest över att börja jobba. Jag orkar inte mer. Jag kan inte garantera elevernas säkerhet. Lärarna kommer jobba ihjäl sig. Jag kommer bli nedringd av arga föräldrar i höst och min chef säger att jag inte får säga som det är”

”Jag har alltid haft en budget i balans, jag har haft en organisation på gränsen, men nu måste jag skära ner om jag ska hålla budget. Jag vet inte vad jag ska ta bort, alla lärare är ensamma i klassrummet”

”Jag har varit rektor i 25 år och alltid gjort det jag blivit tillsagd att göra. Det som händer nu i min kommun är skit, ursäkta språket. Nu kan jag inte vara tyst längre. Tack för att du startat skolledarupproret”

Skolledaruppdraget. Ett av de finaste uppdragen man kan ha i skolan.
Det är också ett av de mest omöjliga uppdragen du kan ha i skolan. Jag har slutat räkna alla gånger jag har hört ”du kommer aldrig kunna göra allt en rektor ska, det går inte, då kommer du gå in i väggen”
Det saknas balans mellan krav och resurser, det säger alla rektorer jag pratar med. Jag var nära väggen i våras, väldigt nära. Nu arbetar jag bara 40 timmar i veckan och då blir jag ifrågasatt om jag kommer kunna vara en bra rektor. Det förutsätts att vi ska jobba mer än vad vi är anställda för. Det förutsätts att vi både ska ha en budget i balans och en verksamhet i balans trots att det inte går, det vet alla som arbetar / arbetat som rektor. Det går inte att utföra uppdraget i sin helhet och hålla budget i balans.

Jag vill inte ha det såhär. Jag vill inte att en enda rektor till ska gå sönder av stress och hög arbetsbelastning. Jag vill inte att en enda rektor till ska få problem med sömnen, inte komma upp ur sängen nästa dag. Jag vill inte att en enda rektor ska bli tillsagd av sin chef ”du måste ta bort fyra lärare till”
Jag vill inte att en enda rektor ska säga upp sig för att uppdraget är omöjligt att utföra. De senaste 16 åren har jag arbetat fackligt, först som student, lärare och nu som skolledare. Jag pratar med många skolledare och alla säger samma sak.
”Ja, jag älskar mitt jobb men jag behöver bättre förutsättningar”
Jag tänker leva i framtiden, och då är det min skyldighet att också förändra den till det bättre.

Vilka är det som ska genomföra nedskärningarna 2020, 2021 och 2022?
– Det är vi rektorer

Vilka är det som ska berätta för våra medarbetare att tyvärr har jag inte råd med dig trots god arbetsinsats?
– Det är vi rektorer

Vilka är det som ska förklara för föräldrar att trots att jag vet att ditt barn behöver mycket stöd så har jag inte råd att ge det?
– Det är vi rektorer

Det är inte en åsikt att de flesta kommuner i Sverige genomför nedskärningar i skolan. Det är fakta.

Det är inte en åsikt att nedskärningarna kommer leda till en sämre arbetsmiljö för alla som arbetar i skolan. Det är fakta.

Det är inte en åsikt att snittet för hur länge en rektor stannar på samma skola är ca 4 år. Det är fakta. (Källa lärarförbundets skolledarrapport som kom för några år sedan)

Det är inte en åsikt att svensk skola befinner sig i en mycket svår ekonomisk situation de kommande åren. Det är fakta.

Är jag negativ?
– inte alls. Det här är problem som går att lösa, om vi löser dem tillsammans.
Vi kan bara lösa problemen om vi hjälps åt och om vi pratar klarspråk kring vad problemet är.

Problemet i svensk skola är att det inte råder balans mellan krav och resurser. Glappet mellan statens krav och kommunens resurser gör att skolans medarbetare blir sjuka.
Det har Tankesmedjan Balans granskningar lärt oss.

Att ändra skolans styrning handlar inte om min skola, eller om din skola, eller din bästa kompis skola. Det handlar inte om att det finns skolor där lärarna är stolta över sin arbetsplats. Det handlar inte om att lärare tycker att skolan är fantastisk.
Det är klart att det finns, det är ingen som tror att det inte finns skolor i Sverige som fungerar bra. Det finns många med skolor där lärarna och rektorerna inte går i väggen.

Skolledarupproret handlar om att vi måste kämpa för alla rektorers förutsättningar
Skolledarupproret handlar om att vi måste kämpa för alla lärares förutsättningar Skolledarupproret handlar om att vi måste kämpa för alla elevers rätt till utbildning

Det handlar om solidaritet med sina kollegor runt om i landet, det handlar om att lyfta blicken från sin egen vardag och inse att om vi inte gör allt som står i vår makt för att stoppa nedskärningarna så finns det stor risk att vi inte kommer kunna arbeta kvar som rektorer framtiden.

För, vilka är det som ska genomföra nedskärningarna?
– Jo, det är du och jag och våra rektorskollegor runt om i landet.

Du kan välja att vara tyst och genomföra nedskärningarna. Eller så kan du hjälpa till att ändra skolans styrning så vi får en skola som ger eleverna den utbildning de har rätt till. Jag vill ha en skola där det råder balans mellan krav och resurser.

Därför behövs skolledarupproret.

Det är tyvärr så att lärare kan skrika hur mycket de vill, men om inte vi som ska genomföra nedskärningarna säger ifrån så kommer det bli svårt att stoppa nedskärningarna. Vi skolledare har en nyckelroll i arbetet med att ändra skolans styrning.

Valet är ditt


Jag vet vad jag väljer, jag väljer att göra allt jag kan för att se till att varje rektor, lärare och elev även i framtiden ges förutsättningar att utvecklas så långt som möjligt. Då måste vi säga stopp till nedskärningar.

Alla skolledare är välkomna att ansluta sig till skolledarupproret för att göra skillnad, på riktigt. Skolledarupproret är en sluten facebookgrupp.

Den 12-13/10 är det Skolmarsch i Sthlm och i flera andra städer. Då ska vi skolledare synas!
Då går vi tillsammans med de andra upproren eftersom vi vill samma sak.

Vill du hjälpa till att anordna en skolmarsch i din stad? Hör av dig så hjälps vi åt!


På återseende

/ Linnea



Rektorn och skolutvecklingen

Skolutveckling
De senaste dagarnas diskussioner på twitter har fått mig att fundera kring detta med skolutveckling. Samtidigt som våra politiker avvecklar skolan genom att skära ner så mycket som de gör så ska rektorer och lärare utveckla skolan. Det är detta, målstyrningen som är min främsta kritik mot skolans styrning. Principen att vi kan höja kvalitén och samtidigt sänka kostnaden.

Jag tänker att alla rektorer och lärare utvecklar sina skolor hela tiden. Det ingår i konceptet att arbeta i skolan. Hur de gör det skiljer sig däremot åt beroende på skola, vilket stadie skolan har, vilket område den ligger i, vilka som jobbar där och framförallt vilka elever som studerar på skolan.

Jag har skrivit förut, och det är min ståndpunkt att jag tycker det är fel att det i kommuner som genomför omfattande nedskärningar sitter personer centralt och jobbar med skolutveckling. Det är fel, först måste rektorerna få de resurser de behöver för att bedriva en skola där eleverna får den utbildning de har rätt till och den arbetsmiljö medarbetarna har rätt till, och det som blir över kan man bygga förvaltning av.

Att befinna sig i två spår samtidigt
Jag tänker också på detta att befinna sig i olika ”spår” samtidigt. Dels det ena som handlar om systemkritik. I mitt fall handlar det om skolans övergripande styrning. Jag vill bidra till att den ändras. Vi kan inte hålla på som vi gör nu om vi tänker att vi ska kunna arbeta kvar i skolan i framtiden. Det är därför jag tog initiativ till skolledarupproret för att jag inser att vi måste styra skolan på ett annat sätt. I upproret har vi enats om några saker vi ska börja driva direkt.

Det andra röret är den förvaltning och skola jag är verksam i. Jag är väldigt stolt över min skola och den resa jag gjort med mina medarbetare sedan augusti 2016 då jag började arbeta som rektor på Hammarkullsskolan. Vi har tillsammans gjort ett gediget utvecklingsarbete som lett fram till den goda arbetsmiljö vi har idag, elevernas resultat blir bättre för varje termin och vi har ändrat den pedagogiska lärmiljön så att den gått från 70-tals trasig och mörk till ljus och inbjudande. Vi har idag en stor variation av läromedel, både digitala och analoga. Lärare avgör när de ska använda vad beroende sin klass, elevernas behov och vad de arbetar med för tillfället.

Jag tänker att oavsett om en kommun har ett gemensamt systematiskt kvalitetetsarbete eller inte så kommer rektorer och lärare utveckla sina skolor och sina arbetssätt, av den enkla anledningen att de vill. Jag tänker att om en lärare märker att det de gör inte fungerar så kommer de att göra något annat, om de kör fast i tanken så kommer de fråga en klok kollega. Det kommer de göra oavsett om vi har strukturerade former för det eller inte.

Min roll som pedagogisk ledare
När jag började på Hammarkullsskolan styrde jag lärarnas arbete mycket mer än vad jag gör idag, av den enkla anledningen att det behövdes. Det hade inte funnits någon ledare på skolan på ett tag och det fanns inte utarbetade rutiner eller gemensamma arbetssätt. Varje klassrum var en egen skola. Lärarna ville inte ha det så, så under de senaste tre åren har vi jobbat mycket med att skapa gemensamma ramar. Jag har varit tydlig med att lärarna själv måste fylla ramarna. Vilka metoder och material de använder lägger jag mig inte i, så länge det ger bra resultat för eleverna. Jag är ute i klasserna cirka 12 timmar per vecka, jag försöker hinna besöka varje lärare varje månad i olika ämnen. Det gör att jag har stor kunskap om undervisningen, lärarnas eventuella svårigheter, elevernas svårigheter och hur jag kan stötta dem. Utifrån det jag ser ändrar jag hela tiden i organisationen för att skapa de bästa förutsättningarna för en god arbetsmiljö och lärande för eleverna. Det är nog av denna anledning som jag har så låga sjuktal bland lärarna. Det går ofta flera veckor, ibland månader utan att någon lärare är frånvarande. Det ger skolan stabilitet.
Eftersom jag är så mycket i klasserna, jag äter med eleverna och jag är ute på rast 2 ggr i veckan så tänker jag att de inte behöver så mycket styrning. Jag vet vad som sker.
När lärare kommer och ber om råd, eller om de behöver hjälp så vet jag vad de pratar om. Jag har bara drygt 200 elever på min skola så jag kan alla namn och jag känner alla elever hyfsat väl.

Jag träffar mina lärare 90 minuter per vecka på lärarmöte, då diskuterar vi undervisningen ibland, ibland har vi läst en artikel vi diskuterar, ibland pratar vi om någon teori, ibland pratar vi om praktiska saker. En gång per termin pratar vi bara om elevernas kunskapsutveckling i läs och skriv och efter nationella proven pratar vi om vi behöver förändra något i organisationen för att nå bätre resultat nästa läsår. Detta är de enda mötena jag har med lärarna. Övrig tid under veckan förfogar de själva över. Vi sätter agendan för dessa möten tillsammans utifrån vad de vill prata om.
För mig är detta pedagogiskt ledarskap, att inte styra så mycket. Jag tänker att eftersom lärarna har högskoleutbildning så vet de vad som behövs för att få eleverna dit vi vill.
Om jag ser något jag reagerar på när jag är på klassbesök så pratar jag med den läraren.

Tyvärr har jag inte tid att prata enskilt med lärarna efter klassbesöken, det hade varit intressant men eftersom jag är ensam rektor så finns det ingen möjlighet att göra det. Jag och läraren ses en gång per år på medarbetarsamtal, och då pratar vi om undervisningen. Då har jag besökt läraren minst 12 gånger, ofta fler så det brukar bli bra diskussioner. Jag ser även eleverna på rasterna och i Bamba varje dag. Än så länge har jag och lärarna varit överens om prestationen.

Oavsett vad som sker på central nivå så fortsätter vi att utveckla vår skola, på det sätt som passar oss, helt enktl det sätt som vi tror ger bäst resultat för arbetsmiljön och för eleverna.

Jag trivs med att inte styra så mycket, jag gillar att Hammarkullsskolan är en skola där lärarna tillåts vara kreativa, där vi jobbar så lagligt som möjligt, där vi testar nya saker och när det inte blir bra så ändrar vi. Framförallt har vi väldigt roligt, vi skrattar ofta när saker blir tokiga, och vi tar det inte på så stort allvar. Vi bryter ihop och går vidare.

Alla rektorer har olika syn på pedagogiskt ledarskap och de leder lärandet på olika sätt utifrån sina förutsättningar. Så måste det få fortsätta vara. Det sätt jag leder på fungerar hos mig, men det skulle nog inte fungera hos andra. Det finns inget rätt eller fel, bra eller dåligt. Vi arbetar olika beroende på våra förutsättningar. Det gäller för både lärare och rektorer att matchas ihop på ett bra sätt så de går åt samma håll. Hos mig så vet alla vad som gäller, och jag litar på alla tills de bevisar motsatsen.

Jag kommer fortsätta befinna mig i två spår samtidigt.
Jag kommer fortsätta kritisera styrningen av skolan och jobba aktivt för att ändra den och jag kommer fortsätta utveckla Hammarkullsskolan så länge jag jobbar där, på det sätt som vi anser vara bäst för medarbetarna och eleverna. Det tror jag kommer göra att lärarna stannar kvar och att våra elever når så långt som möjligt inom en snar framtid =)

På återseende

/ Linnea


Vad kan rektorer göra när nedskärningar genomförs?

Jag minns mitt första möte med min verksamhetsekonom när jag var ny som skolledare. Det var ganska många år sedan men jag minns det så väl eftersom jag efter mötet tänkte ”vad har jag gett mig in på?” Jag skulle ansvara för en budget på över 30 miljoner kr. ”Hej Linnea, då ska vi lägga budgeten för nästa år inleder min ekonom mötet med”
Det är nog det mötet som jag än idag bävar mest inför. Jag läser alltid budgeten från nämnden så jag vet vad politikerna förväntar sig. De förväntar sig ofta att vi ska höja resultaten, vi ska minska sjuktalen bland våra medarbetare. Vi ska satsa på digitalisering och språkutveckling. Vi ska även satsa på skolbibliotek och vi ska förbättra elevernas trygghet och studiero. Detta ska jag göra med krympande resurser. Resurserna blir mindre varje år, jag har inte varit med om stora nedskärningar, men de krymper. Det anmärkningsvärda är att uppdraget aldrig krymper. Uppdraget är detsamma, eller så förväntas det öka i omfång. I mina analyser och rapporter till huvudmannen ska jag vid läsårets slut analysera hur det har gått, har vi höjt resultaten, sänkt sjuktalen och har vi förbättrat studieron? Har vi lyckats höja kvalitén med mindre resurser? Har vi lyckats med det npm styrningen av skolan vill att vi ska göra?

Som ny skolledare kliade jag mig i huvudet, hur skulle jag lösa detta? Jag ville såklart göra ett bra jobb, visa att jag var en bra rekrytering trots att jag var ung. Särskilt rädd av mig har jag aldrig varit och jag brukar alltid säga vad jag tycker och jag brukar alltid göra det jag anser vara det rätta. Så, jag gjorde det jag tänkte var rätt. Jag förklarade för min huvudman att gapet mellan krav och resurser har ökat utifrån förra årets budget. Jag förklarade att jag har mindre pengar i min budget. Vad jag inte hade förstått är det som Tankesmedjan Balans granskningar lärt oss, att jag inte får indexuppräkning i budgeten som motsvarar löne och prisökningar. Det är därför resurserna krymper varje år. Jag frågade inte på det mötet vad jag skulle sluta göra. Jag skrev in de minskade resurserna som en risk i min uppföljning. Det gillades inte och jag blev tillsagd att ta bort det, men jag lät det stå kvar eftersom det är den största risken för verksamheten. Jag förklarade för min dåvarande chef att de minskade resurserna får konsekvenser för mig som rektor. Jag förklarade att de ständigt krympande resurserna påverkar min arbetsmiljö, att jag har en ständig känsla av obehag i magen, att jag sover sämre, att jag när jag sitter med gråtande medarbetare på mitt kontor så känner jag ofta att jag vill säga upp mig. Åter till mitt första budgetmöte. Vi sitter och gissar jag och min ekonom. Vi vet inte hur mycket statsbidrag vi får eftersom skolverket bestämmer sig löpande under året vilka som ska få statsbidrag och hur mycket det blir, jag vet inte exakt hur många barn jag kommer ha inskrivna. Jag vet inte hur många nyanlända jag kommer ha, det beror på världsläget. Det beror på om bomberna fortsätter falla i länder som befinner sig i krig, hur revolutionerna utvecklar sig och framförallt beror det på om gränserna till Europa kommer vara öppna eller stängda.

När vi lägger budgeten är det mesta oklart. Det mesta beror på, och det beror på sådant jag inte kan påverka. Budgetmötet slutar denna gång att jag trots mina protester blir tillsagd att minska antal medarbetare eftersom resurserna är mindre än innevarande år och eftersom löner är skolans största utgiftspost. Hur många medarbetare som behöver sluta har varierat från år till år, det kan vara tre, eller fyra, eller två, eller en. Har jag tur säger någon upp sig, går i pension eller blir föräldraledig så jag slipper göra en övertalighetsprocess. Nu måste jag meddela min medarbetare att tyvärr har jag inte råd med dig trots att du gjort ett fantastiskt bra arbete. Om den budget jag lägger på mötet kommer hålla vet varken jag eller ekonomen, det beror på. Skolledaruppdraget är väldigt roligt och givande men det är i princip omöjligt att både ha en budget i balans och en verksamhet i balans.

Det var några år sedan. De kommande åren har det årliga budgetmötet slutat på ungefär samma sätt. Summorna varierar men kontentan är densamma, gapet mellan statens krav på skolan och kommunens resurser växer.

Hur ska jag som rektor agera på budgetmötena? Det är inte ekonomens fel att vi får krympande resurser, de gör bara sitt jobb. Det är inte min chefs fel att resurserna krymper, min chef gör bara sitt jobb. Det är politikerna (huvudmannen) som klubbar budgeten. De har också en svår situation, många viljor, stora behov i kommunerna och krympande intäkter från skatterna. De har ett svårt uppdrag. De är dock ytterst ansvariga.

Jag har tänkt mycket sedan mitt första budgetmöte på vad jag som rektor kan göra. Framförallt har jag funderat på, kan jag göra något eller är det bara att acceptera läget?

Jag tänker att det vi rektorer kan göra är att börja ställa krav på minskat uppdrag när resurserna minskar. Vi behöver vara tydliga med våra huvudmän att vi absolut kan förklara medarbetare övertaliga men att det också innebär att arbetsuppgifterna hen har försvinner. De arbetsuppgifterna kommer inte att bli utförda. Om jag som rektor förklarar en kurator övertalig så betyder det att jag inte kan genomföra sociala utredningar. De kommer då förbli ogjorda. Om jag ska förklara en elevassistent övertalig så betyder det att eleven inte får stöd, och det betyder att eleven behöver tas om hand, kanske i en central SU grupp om eleven inte kan gå i en reguljär klass utan assistent innan assistenten förflyttas eller sägs upp. Om en elevassistent blir övertalig betyder det inte att läraren ska lösa undervisningen för eleven utan elevassistent. Om jag förklarar en administratör övertalig på halvtid så betyder det att jag inte kommer kunna göra all administration, hälften kommer bli ogjord. Om antalet personal i fritidshemmet minskar så betyder det att elever inte kommer kunna få plats i fritidshemmet. Att det blir färre personal på fritidshemmet betyder inte att färre personal ska ta hand om fler elever. Det kommer leda till arga vårdnadshavare som behöver fritids för sina barn. Det kommer synliggöra hur situationen ser ut i många kommuner. Minskade resurser måste börja innebära ett minskat uppdrag. Alternativet är att skolans medarbetare kommer fortsätta arbeta sig sjuka. Det är inte ett alternativ om du frågar mig!

Om en skola har vikariestopp så innebär det att undervisning kommer ställas in och eleverna skickas hem när läraren är sjuk, eftersom det inte finns någon som kan undervisa.

Jag tänker också att vi behöver bli bättre på att begära skriftliga underlag från våra huvudmän att vi är ålagda att minska på uppdraget och att det får konsekvenser. Varför är det viktigt? För att vi ska ha ryggen fria när skolinspektionen riktar kritik mot att vi inte följer skollagen. Det är viktigt att det framgår att jag som rektor åläggs av huvudmannen att minska på skolans uppdrag eftersom det saknas resurser för att kunna genomföra uppdraget i sin helhet. Vad som ska prioriteras behöver vi rektorer få hjälp med från huvudmannen så att alla rektorer får liknande förutsättningar. Det ska inte vara upp till varje rektor att göra den prioriteringen. Om vi rektorer börjar ställa krav på huvudmannen att göra prioriteringen åt oss kommer det bli tydligt vad konsekvensen blir. Det kommer bli tydligt att vi tar ansvar för vårt uppdrag. Det är rektors uppgift att ha en budget i balans. Vi ska ta det uppdraget på allvar eftersom vi hanterar skattemedel. Vi ska göra allt vi kan, men vi kan inte göra mer än allt vi kan. När det inte räcker måste något tas bort, om det har jag skrivit om i tidigare blogginlägg. Vi får inte glömma att det även är rektors uppgift att ha en verksamhet i balans. Det är viktigt att vi börjar visa att krympande resurser leder till att arbetsuppgifter och uppdrag tas bort helt och hållet. Om vi börjar anpassa uppdraget till de resurser vi har så har vi en rimlig chans att skapa balans i vårt uppdrag

Det här tycker säkert många är galet, så kan man väl inte göra? Jag menar att vi kan det. Ja, det kommer bli lite dålig stämning mellan dig och din huvudman.
Ja, du kommer säkert få ett och annat allvarligt samtal med din chef där du uppmanas utföra samma uppdrag med mindre resurser.

Tänk på alternativet. Att fortsätta som vi gör nu är inget alternativ.
I många kommuner har redan nedskärningar för 2020 klubbats i nämnderna och det kommer innebära sämre arbetsmiljö för de som arbetar i dessa kommuner, både för lärare, övrig skolpersonal och för rektorerna. Fler nedskärningar kommer klubbas under hösten 2019 i landets kommuner.

Gör vi detta tillsammans, som ett skolledarkollektiv så kommer det ge effekt, det är jag övertygad om. En bråkig rektor kan huvudmannen göra sig av med, men de kan inte göra sig av med en hel rektorsgrupp i en kommun när rektorerna går ihop och säger stopp. Det måste finnas en rektor på varje skola. Det är rektorernas marknad nu. Det är stor brist på skolledare och desto svårare uppdraget blir att genomföra desto svårare kommer det bli att rekrytera rektorer. Vi måste börja fokusera på att uppdraget ska minska i de kommuner som genomför nedskärningar och det är något vi kan börja göra direkt, mer resurser ska vi också kämpa för men de kommer inte imorgon. Vi ska fortsätta kämpa för en annan styrning av skolan, men den kommer inte heller ändras imorgon.

Vi kan dock redan idag börja ställa krav på att uppdraget ska minska i takt med att resurserna minskar. Vi behöver börja ta denna diskussion med våra huvudmän, redan vid skolstart om några veckor. Vi behöver vara tydliga med att vi självklart ska ha en budget i balans, men att det innebär också att uppdraget behöver minska eftersom vi också är skyldiga att ha en verksamhet i balans. Den diskussionen ska vi ta tillsammans i våra ledningsgrupper.

Jag hoppas innerligt att alla skolledare går med i Skolledarupproret på Facebook så vi kan hjälpas åt med detta.

På återseende

/ Linnea



Kan vi driva skola till en lägre kostnad?

I debatten om effektiviseringskrav hörs ofta röster som säger att det går att bedriva skola till lägre kostnad, det går att arbeta mer effektivt och att skattehöjningar inte behövs. Det är metoderna det är fel på. Vi som arbetar i välfärden behöver bara arbeta annorlunda. Är det så att vi faktiskt kan bedriva välfärd till lägre kostnad med bibehållen, och helst förbättrad kvalité? Vi som säger att det inte går kanske har fel? Läs hela inlägget innan du blir förbannad. Vi som jobbar i skolan tänker såklart att målet med skolan är att utbilda kommande generationer på ett så bra sätt som möjligt och att det givetvis kräver resurser. När kommun efter kommun skär ner i skolan så behöver vi som rektorer lösa denna omöjliga ekvation. Ofta lyfts digitaliseringens fördelar fram, om vi bara digitaliserar tillräckligt mycket så behöver vi inte så många som arbetar i skolan. Om vi bara ser till att lärarna blir bättre pedagogiska ledare så behöver de inte assistenter i klassrummet. Om vi bara…..

Kommunpolitiker anser att det går att bedriva verksamhet till lägre kostnad med bibehållen eller ökad kvalité. Om de trodde att det inte gick skulle de inte klubba igenom budgetar där det står att det går. De skriver dock inte hur det ska gå till rent konkret, det är upp till varje rektor eller enhetschef i kommunen att lösa. Jag tänker att det finns några kontrollfrågor som behöver besvaras för att vi ska veta om det går att göra nedskärningar i skolan utan att verksamhetens kvalité försämras. Innan politiker klubbar budgetar med effektiviseringskrav skulle jag vilja att de besvarade de frågor jag kommer ställa i detta inlägg. Dessa frågor behöver besvaras innan de ger uppdraget till rektor att minska kostnaderna, innan de förväntar sig att ”Rektor behöver bara….”

Vi börjar med den del som rör skolans lokaler.
Många skolor i Sverige är underdimensionerade, det är för små lokaler med tanke på elevantalet på skolan, många skolor har små klassrum, skolan kanske är uppdelad i flera byggnader eller bedrivs i tillfälliga lokaler, det saknas kontor för lärare, matsalen är för liten. Det finns inte tillräckligt med tider och salar för att alla klasser ska kunna ha idrott inomhus. Många skolor saknar specialsalar. När rektor får i uppdrag att minska skolans kostnader är ett sätt att öka antalet elever på skolan, om det finns elever att tillgå. Skolgårdar som är för små, fritidshem som inte har lokaler för de stora elevgrupper som de har. Då blir frågan, går det att minska skolans kostnader med hänsyn till lokalernas beskaffenhet? Dvs att det får plats fler elever i klassrummen, att det finns tider och plats i specialsalarna för fler elever, att det finns plats för fler som äter i matsalen, att det finns klädhängare/skåp. Finns det plats på skolgården för fler elever?
Kort och gott, tillåter lokalerna fler elever utifrån följande frågor?
Blir svaret nej på den frågan så går det inte att öka antalet elever på skolan och därmed förbättra ekonomin med bibehållen kvalité.

Sen kommer vi till elevgruppernas sammansättning
När rektor ska minska på kostnaderna är ett annat sätt att lägga ner särskilda undervisningsgrupper som är väldigt dyra och/eller öka klassernas storlek. För att det ska vara genomförbart så behöver inte bara lokalerna tillåta att så sker. Elevgruppens sammansättning behöver vara sådan att det är genomförbart för läraren att bedriva undervisning med hälsan och kvalitén i behåll eftersom kvalitén ska behållas och helst öka trots effektiviseringskraven.
Då behöver politikerna fråga sig när de funderar över nästa års budget, går det att lägga ner SU grupper och låta eleverna gå tillbaka till reguljär undervisning i helklass? De behöver förvissa sig om att alla elever får det stöd de behöver, de behöver förvissa sig om att alla elever kan tillgodogöra sig undervisningen. Politikerna behöver förvissa sig om att klassernas sammansättning är sådan att läraren kan bedriva undervisning av hög kvalité utan att bli sjuk själv om vi tänker att kvalitén ska bibehållas och helst öka trots effektiviseringskraven.
Kort och gott, finns det risk att undervisningen påverkas negativt av att SU grupperna läggs ner och att klassernas storlek ökar? Finns det risk att lärarens arbetsmiljö påverkas negativt av att SU grupperna läggs ner och klasserna ökar i storlek? Finns det en risk att alla elever inte får det stöd de behöver i ordinarie klass?
Blir svaret ja på de frågorna så går det inte att lägga ner SU gruppernas och öka klassernas storlek om kvalitén i verksamheten ska behållas och öka trots effektiviseringskraven.

Sen kommer vi till detta med arbetsmiljön för de som arbetar i skolan
När kommuner klubbar igenom budgetar som innebär mindre pengar än föregående år så är det främst personalkostnader som ska minska eftersom det är den största utgiftsposten. Då behöver politikerna svara på några frågor kring arbetsmiljön.
Går det att minska på kostnaderna med bibehållen och helst en förbättrad arbetsmiljö för de som arbetar i skolan? Politikerna behöver förvissa sig om att lärarna klarar av att stå ensam i klassrummen med stora klasser och många elever i behov av stöd. Politikerna behöver förvissa sig om att den personal som sägs upp inte hade behövts för att bibehålla och öka kvalitén i verksamheten. Politikerna måste förvissa sig om att inte sjuktalen kommer öka bland de som arbetar kvar. Det kan till exempel handla om oförändrad undervisningstid, samma antal klasser lärare undervisar i, att lärarna inte behöver vara ute som rastpedagog mer än de redan är, att de inte behöver ägna sin planeringstid åt annat än planering.
Om politikernas budget innebär ökad undervisningstid för lärarna, fler klasser, kort och gott färre som ska göra samma arbete så kan de inte minska kostnaderna med bibehållen och helst ökad kvalité trots effektiviseringskraven. Då kommer arbetsmiljön att försämras, och det vet vi ju alla att det är olagligt.

Så, då ställer jag frågan igen, kan vi bedriva skola till en lägre kostnad?
Ja, det kan vi, om vi minskar på uppdraget. Vi kan bedriva skola till lägre kostnad om vi sänker ambitionsnivån, om vi accepterar en försämrad arbetsmiljö. Vi kan minska kostnaderna om vi ändrar skollagen så att varje elev inte har rätt till det stöd de behöver för att nå så långt som möjligt. Då behöver vi skriva något i stil med ”Varje elev har rätt till det stöd huvudmannens resurstilldelning tillåter”
Om vi går med på en sämre skola kan vi sänka kostnaderna. Vi kan inte sänka kostnaderna med målet att bibehålla och öka kvalitén och samtidigt behålla och/eller förbättra arbetsmiljön för de som arbetar i skolorna. Det är helt enkelt inte möjligt, inte ens med andra, nya och bättre metoder.

Om politikerna fortsätter ha som ambition att skolans kvalité ska öka samtidigt som kostnaderna minskar så behöver alla ovanstående frågor besvaras. Blir svaret, ja det finns en risk att lärarna blir sjuka, nej lokalerna tillåter inte fler elever, det finns risk att undervisningstiden ökar och antalet klasser lärarna ska undervisa blir fler så kan vi inte bedriva skola till en lägre kostnad med bibehållen och helst ökad kvalité.

Jag tänker att alla förstår att vi sitter i ett tufft läge i Svensk välfärd eftersom färre jobbar och fler blir äldre och fler ska utbildas i skolan. Då hade det varit bra om politikerna slutade låtsas att vi kan köra på som vanligt de kommande åren. Det hade varit bättre om de var ärliga i hur de skriver budgetar. Det behövs en ”reality check” hos våra beslutsfattare. Jag tänker att de gör så gott de kan, men så gott de kan duger inte som läget är nu i Svensk skola. De behöver börja prata med oss rektorer och faktiskt fråga oss, var och en om vilka förutsättningar vi har på våra skolor. De behöver fråga oss vad konsekvenserna blir om de klubbar budgetar med effektiviseringskrav. De behöver fråga oss hur vi tänker att vi kan lösa situationen.

Jag tänker att de skulle kunna skriva på följande sätt i budgeten;
Nu får ni gratis tips alla politiker, jag tar inget konsultarvode för detta.

” På grund av den befolkningsutvecklingen i kommunen så kommer skatteintäkterna minska med X kronor. Det gör att vi inte kan leverera välfärd till samma kvalité de kommande tre åren. Det finns inte medel för indexuppräkning av löne och kostnadsökningar vilket gör att detta budgetförslag innebär nedskärningar med X antal kronor i kommunens skolor de kommande tre åren.
För barn och utbildningsnämnden innebär det att vi behöver minska antalet helårsarbetare med 20 tjänster.
Vi sänker därför förväntningarna på den kvalité som skolorna levererar och vi förväntar oss inte att betygen ska förbättras de kommande tre åren. Rektorerna kommer tillsammans med förvaltningsledningen ta fram en prioriteringsordning där det framgår vilka arbetsuppgifter och uppdrag som tas bort de kommande tre åren. Vi fryser härmed alla planerade satsningar på språkutveckling, digitalisering och matematik. För att inte arbetsmiljön ska försämras i skolorna så genomför vi bara den lagstadgade verksamheten. Vi skärper kraven för att få fritidshem för att minska gruppernas storlek”

Om vi som arbetar i skolorna hade fått budgetar med liknande skrivelser hade nog de flesta tänkt, trist att de måste skära ner, men skönt att politikerna är tydliga med att uppdraget kommer att minska och att de förstår att kvalitén kommer att försämras. Som rektor tänker jag att det är viktigt att vara påläst och vara informerad om kommunens / huvudmannens budget. De är offentliga handlingar i kommunal verksamhet och lätt att få tag på.

Det finns ett mycket bra inlägg på Tankesmedjan Balans hemsida med bra frågor att ställa till kommunens ekonomichefer och beslutsfattare. Där finns lite tips på vad man kan titta efter när man läser budget om man är på jakt efter nedskärningar. Läs det och läs deras granskningar. Det är tack vare Tankesmedjan Balans som skolsverige fått kunskap om hur kommuner gör när de skär ner i välfärden.

På återseende

/ Linnea


Vi måste problematisera detta med skolans dokumentation

Diskussionen om dokumentationsbördan i skolan är inte ny på något sätt. Det har debatterats i många år, lärarfacken har gjort många undersökningar och politikerna är eniga om att det är ett problem att lärare och skolledare har så omfattande krav på dokumentation. Man är dock inte eniga om hur, och vad som ska minskas.

Tidningen chef och ledarskap skrev 2012 om dokumentationskravet i skolan med bland annat en ansats att vi behöver dokumentation för att ha ”ryggen fri”
Jag återkommer till det.

Regeringen kom med en proposition 2013 med minskade krav på dokumentation genom att bland annat minskat krav på skriftliga omdömen.

Daniel Sandin, lärare skrev 2015 en debattartikel i SvD om att dokumentationen behövs. Daniel menar att den dokumentation som behövs är den som gynnar elevernas lärande. ”Tiden med eleverna, själva undervisningstiden har inte minskat, men andra uppgifter har lagts till. Poängen är alltså att en del av dessa extra krav inte i sig är negativa – tvärtom. Problemet är att förutsättningarna för att utföra dem ibland inte är de bästa” säger denna lärare.

Lärarnas riksförbund gjorde en undersökning 2016 som citerades i Lärarnas tidning där 6/10 lärare ansåg att det var skolledningen som krävde dokumentation. Var tredje lärare tycker att de har högre arbetsbörda trots att dokumentationskravet har minskat.

Regeringen fick 2018 bakläxa på sin läsa-räkna-skriva garanti och gjorde om förslaget med slopat krav på dokumentation. Detta uppmärksammades i skolvärlden bland annat.

En lärare på Bergsjöskolan uttalade sig 2019 i Lärarnas tidning och belyser det faktum att dokumentationen tar allt mer tid. Han frågar sig, för vem dokumenterar vi egentligen? Det är en relevant fråga som jag återkommer till.

När Lärarförbundet hade sin skolpolitiska debatt i Almedalen 2019 så var en av huvudfrågorna skolans omfattande krav på dokumentation. I deras senaste rapport säger 4/10 lärare att de funderar på att sluta som lärare på grund av dokumentationskravet.

Det här är bara ett litet axplock av allt som skrivits om skolans dokumentationsbörda. Det har skrivits mycket mer men syftet med denna text är inte att gå igenom allt som skrivits utan att problematisera all dokumentation vi gör så jag stannar här.

Svensk skola har varit föremål för många reformer sedan 1842 års stora skolreform. Syftet då var att barnen skulle gå i skolan och inte skolas i hemmen, skolan skulle inte längre skötas av kyrkan utan av samhället. Syftet med en reform är att skapa förbättring under ordnade former, en reform föregås av en utredning som i dag ofta är mellan 1-2 år, ofta är det enmansutredningar. Skolans reformer har de senaste 40 åren har sett olika ut beroende på vilken regering som styrt landet men de har två saker gemensamt, de har duggat tätt oavsett regering och de har gjort att Svensk skola aldrig varit i så dåligt skick som den är idag, om vi ser till medarbetarnas arbetsmiljö, lärarbrist, elevernas resultat och konsekvenserna dagens finansieringssystem och konsekvenserna av marknadsskolan.

Vad gör vi för dokumentation och varför gör vi den?
Vilken dokumentation vi gör i skolan ser olika ut beroende på vilket stadie skolan har. Jag kommer problematisera främst två former av dokumentation, den som rör elevernas kunskapsutveckling och den som rör misstanke om kränkande behandling.

Vi börjar med dokumentation av elevernas kunskapsutveckling.
Om vi börjar med att fråga oss, för vem är skolan till för, så kommer alla säga ”eleverna” i kör. Det är för eleverna som lärarna går till arbetet varje dag, för att de tycker att det är roligt att lära dem saker. Lärarna ska dokumentera hur det går för eleverna i alla ämnen, i de lägre årskurserna ska det skrivas IUP en gång per år och hållas utvecklingssamtal två gånger per år. I de högre årskurserna ska eleverna få betyg varje termin. Om vi utgår från att skolan är till för eleverna, så blir nästa fråga, för vem dokumenterar vi? Dokumenterar vi för att vi anser att eleverna behöver veta var de ligger till kunskapsmässigt? Om svaret blir ja på den frågan, så frågar jag mig, räcker det inte att vi berättar det för dem med jämna mellanrum? Behöver det verkligen skrivas ner? Med skrivas ner menar jag i matriser och på skolplattformar av olika slag. Räcker det inte med tjänsteanteckningar så att nästa lärare som undervisar eleven vet hur eleven ligger till? I mitt inlägg om hur vi kan minska grundskolans uppdrag är ett förslag att minska på antalet omdömen och årskurser med betyg. Det tror jag är helt nödvändigt för skolan. Det är nödvändigt utifrån att resurserna till skolan minskar, och att skolan är till för eleverna, inte för föräldrar, politiker och skolinspektionen.
Är det inte så, i själva verket att vi dokumenterar för att ha ryggen fri när vi blir ifrågasatta av föräldrar och skolinspektionen? Är det verkligen eleverna som behöver dokumentationen? Om vi är eniga om att skolan är till för eleverna så ska vi väl arbeta utifrån vad eleverna behöver, inte utifrån vad föräldrarna och skolinspektionen vill att vi ska göra? Detta är enligt mig, den värsta konsekvensen av kundskolan.
Jag ställer mig också frågan, varför ska vi dokumentera hur det går för de elever som når kunskapskraven? Är det verkligen nödvändigt att lärare lägger tid på att dokumentera varje ämne för de elever som lyckas i skolan? De elever vi inte har någon oro för, de som allt flyter på för. Varför ska vi dokumentera deras lärande, är det för att eleven behöver bekräftelse på det de redan vet, att det går bra eller är det för att ha ryggen fri när föräldrar och skolinspektionen ifrågasätter oss? Om vi utgår från att skolan är till för eleverna, så borde vi rimligtvis bara dokumentera det som elevernas behöver att vi dokumenterar.

Sen har vi detta med utvecklingssamtal, ska alla erbjudas utvecklingssamtal eller ska vi bara erbjuda utvecklingssamtal till de elever och vårdnadshavare som behöver kunskap om att eleven behöver stöd i någon form? Om lärare slapp sitta på alla dessa samtal med elever som det går bra för, så skulle mer tid och engagemang frigöras till de elever och vårdnadshavare som behöver mycket stöd. Det skulle rimligtvis leda till att de i framtiden behöver mindre stöd.

Varför ska lärare sitta på samtal med elever och vårdnadshavare som når alla kunskapskrav, som sköter sig och som kommer få betyg i alla ämnen? Är det för att det är viktigt för eleven, eller för att vi ska ha ryggen fri när vi blir ifrågasatta? Räcker det inte att lärare och elev har ett kort samtal där läraren bekräftar att det går bra i alla ämnen och att eleven varken behöver vara orolig eller stressad, bekräfta att eleven kommer få betyg i alla ämnen.
Lärare upplever att de har en stor dokumentationsbörda och det måste tas på allvar och då måste den minskas om vi tänker att vi även fortsättningsvis vill ha lärare i skolan.
Vi måste göra mer för de elever som behöver stöd, det kommer ta tid och då behöver vi göra mindre för de elever som når alla kunskapskrav.
– Men då kommer de kanske inte nå alla kunskapskrav? Jo, det kommer de. Ni kan vara lugna. De elever som lär sig det de ska kommer göra det även med mindre dokumentation och färre samtal med vårdnadshavarna om deras utveckling, de utvecklas inte tack vare skriftliga dokument utan för att de har möjlighet att ta till sig undervisningen.

Sen har vi detta med misstänkt kränkande behandling, det kräver väldigt mycket dokumentation från skolans sida. Det kräver mycket dokumentation eftersom skolan behöver ha ryggen fri när föräldrar anmäler till skolinspektionen / BEO att deras barn blivit kränkt i skolan.
Är detta förfarande rimligt? Jag anser inte det.
Jag anser att eleverna ska ha skydd i skolan, inget barn ska bli kränkt i skolan och det ska finnas rutiner för hur skolan hanterar det när det sker. Detta behöver föräldrar lita på att så sker, de behöver lita på att skolan hanterar de situationer som uppstår. När de är oroliga ska de fråga och är de missnöjda ska de anmäla sitt missnöje till huvudmannens klagomålshantering. Jag anser, som ni som läst mina tidigare inlägg att skolinspektionen och BEO ska läggas ner. Det är en fråga om tillit till skolan och vi som arbetar där. Visste ni att enligt lagen ska varje misstänkt kränkning anmälas till rektor? Det blir väldigt många per dag eftersom varje fult ord, varje knuff kan vara en kränkande behandling. Är det rimligt? Svar nej om du frågar mig.
Är det rimligt att lärarna ska anmäla alla kränkningar till rektorn, som sedan anmäler till huvudmannen, startar en utredning och sedan fattar ett (subjektivt) beslut om det var en kränkning eller inte?
Är detta till gagn för eleven, att vi vuxna i skolan lägger så mycket tid på att dokumentera detta, tid vi hade kunnat lägga på att arbeta förebyggande så att kränkningarna inte sker igen? Tyvärr har vi som arbetar i skolan så ansträngd arbetssituation så vi hinner inte göra både och. Då återkommer jag till frågan, för vem är skolan till för? Är den till för eleverna eller för föräldrar och för att skolinspektionen ska bli nöjda? Leder all denna dokumentation till att kränkningarna minskar? Jag har inte läst någon forskning på det men utifrån 14 års erfarenhet från skolan är mitt stalltips att svaret skulle bli nej på den frågan. All denna dokumentation kommer inte göra att eleven inte blir kränkt igen. En elevhälsa som hinner arbeta förebyggande och lärare med en rimlig arbetsbelastning är det som behövs om vi vill få ner antalet kränkningar i skolan.

Om man tittar i wiktionary på ordet tillit så kommer följande förklaring på odet upp;
”Det är att en person litar på en annan”
Vi har ett stort problem med tillit i dagens skola, vilket jag tänker är den viktigaste förklaringen till dokumentationsbördan som lärare och skolledare upplever. Det finns inte tillit till att den andre parten gör sitt jobb. Hur hamnade vi där?
En stor bov i dramat än marknadsskolan, kommunaliseringen och finansieringssystemet samt mål och resultatstyrningen. Det finns inte tillit till att vi som arbetar i skolan gör kloka val och att vi gör det som är bäst för eleven.

Så, vad är lösningen?
Det enkla svaret är: gör upp med npm och förändra skolans styrning.
Vad är lösningen på kort sikt? Mitt svar är att staten tar sitt ansvar och tar bort krav på dokumentation ur skollagen.

Markus Larsson formulerade en bra regel efter mitt förra inlägg om hur vi kan förändra grundskolans uppdrag, nämligen att man inte bara får kritisera, man måste komma med egna förslag. Denna regel gäller för detta inlägg.

Mitt förslag för minskad dokumentationsbörda på området elevernas kunskapsutveckling och misstänkt kränkande behandling är;
– Skollagen skrivs om så att utvecklingssamtal bara måste erbjuds för elever som behöver extra stöd. Utvecklingssamtal erbjuds alltid i årskurs 1 på hösten och på våren i årskurs 3, 4, 6 och 9 inför slutbetyg
Läraren avgör om det behövs fler utvecklingssamtal eller om det räcker med uppföljningssamtal
Elever som når kunskapskraven erbjuds inga utvecklingssamtal tillsammans med vårdnadshavarna utan den kommunikationen sker elev-lärare.

– Krav på dokumentation vid till exempel ledigheter tas bort helt
Alla dessa ”Kalle Anka” beslut om rektorer ska fatta tas bort. Visste ni att rektor måste fatta beslut att likabehandlingsplanen gäller? Det är ju för övrigt vanligt att vi skriver handlingsplanen som vi inte har för avsikt att följa. Visste ni att rektor måste fatta beslut om vilka ämnen som ska erbjudas inom elevens val? Visste ni att rektorer i de utsatta områdena måste fatta beslut på varje elev att de ska läsa svenska som andra språk. För min del innebär det 216 individuella beslut. Det tar tid att skriva 216 beslut eftersom jag inte är särskilt effektiv.

– Skollagen skrivs om så att rektor får rätt att besluta hur misstänkta fall av kränkande behandling ska dokumenteras, utredas och hanteras. Ingen anmälan till huvudman sker utan det arkiveras på skolan.
Kommunernas klagomålshantering hanterar föräldrars eventuella klagomål.

Kort och gott, lärarna och rektorerna behöver få mandat att avgöra vilken dokumentation det är som behövs.

Avslutningsvis;
Jag tror att vi måste börja ställa krav på att tillit visas för skolan. Vi behöver börja ställa krav på vårdnadshavare att de visar tillit för skolan och att de beslut som skolans personal fattar. Det är svårt att tänka om men det är helt nödvändigt om vi ska vända skolans utveckling. Vi behöver ställa krav på tillit när vi kommunicerar med myndigheter och våra huvudmän. Vi måste fokusera på att undervisa, inte på att mäta och dokumentera allt vi gör, om vi tänker att vi är till för eleverna vill säga. Staten behöver revidera skollagen och ta bort kraven på dokumentation så vi kan fokusera på att undervisa. Jag går till jobbet på min skola varje dag för eleverna och lärarnas skull, varför går du dit? Går du dit av samma anledning tycker jag att du också ska lyfta frågan om dokumentationsbördan så vi får en rimlig arbetsbelastning.

Jag tycket också att du ska engagera dig i att ändra skolans styrning. Det gör du på lämpligast sätt genom att gå med i ditt uppror på Facebook så att vi blir många som gör gemensam sak.

# Skolledarupproret
# Lärarupproret
# Fritidshemsupproret
# Syvupproret
# Skolföräldraupproret

Det finns även en tankesmedja med två välfärdsmedarbetare som bestämde sig för att ta reda på varför välfärdens medarbetare går in i väggen en efter en. Den heter Tankesmedjan Balans och består av Markus Larsson och Åsa Plesner. De behöver stöd i form av månadsgivare och swish-gåvor. De granskar kommuners budgetar och de har skrivit en jättebra bok som heter De Effektiva som är bra att läsa om man vill förstå hur välfärdens styrning fungerar. Den tycker jag att du ska läsa om du inte redan gjort det. Om du vill (och det vill du ju såklart) stödja Tankesmedjan Balans så gå in på deras sida och signa dig som månadsgivare.

På återseende

(och glöm inte regeln för detta inlägg. Regler är till för att följas har jag hört =) )

/ Linnea




”Om jag skulle våldta någon skulle jag ta hon i kort kjol”

Rubriken kommer från Katarina Wennstams bok ”Flickan och skulden” som kom ut 2003 för första gången. 2012 kom en nyutgåva. Den har några år på nacken men den är fortfarande lika aktuell. Tyvärr skulle jag vilja säga, är den fortfarande lika aktuell. Högsta Domstolen har den 11:e juli meddelat en prejudicerande dom rörande samtycke. Äntligen har Sverige en samtyckeslag, det var på tiden. Förra året när den började gälla blev jag för första gången lite hoppfull, nu kanske kvinnor i större utsträckning kan få upprättelse.
I Sverige anmäls över 6 000 våldtäkter per år, den siffran har varit ungefär densamma de senaste åren. Det är bra att kvinnor börjar våga anmäla i högre grad och med den nya lagstiftningen så kommer förhoppningsvis fler gärningsmän lagföras för brotten.

Anna Möller som är biträdande överläkare och medicinskt ansvarig på akutmottagningen för våldtagna kvinnor på Södersjukhuset har gjort en intervjustudie som heter “Tonic immobility during rape” där hon undersöker beteende hos de våldtagna kvinnorna. Studien visar att 7 av 10 kvinnor fick ”frysreaktion” under övergreppet, alltså att de låg helt stilla. Därför är samtyckeslagen så oerhört viktigt. En kvinna kan aldrig bära skulden för det någon utsatt henne för. En kvinna kan aldrig anses vilja ha sex bara för att hon ligger still. Allt förutom ett tydligt ja är ett nej. Det måste alla börja förstå och handla utifrån. Läs Anna Möllers studie, den är väldigt intressant.

Åter till domen i högsta domstolen som jag läst i sin helhet. Hade vi inte haft en relativt ny samtyckeslag hade inte det här fallet fått prövningstillstånd, det är jag övertygad om. Hade vi inte haft en samtyckeslag hade med stor sannolikhet den här mannen inte blivit dömd för denna våldtäkt. Så, vad är det som ligger bakom denna dom?
En kvinna och en man har haft kontakt på sociala medier och mannen frågar om han får sova över hos kvinnan. Hon säger ja, men säger samtidigt att hon inte vill ha sex. Mannen ska komma hem till henne sent så hon lämnar dörren olåst och går och lägger sig, de ska umgås följande dag. Hon har bara underkläder på sig och ligger på sin sida av sängen med ett eget täcke och hon har bäddat den andra sidan åt mannen. Hon somnar, mannen kommer dit, lägger sig och börjar ha sex med henne, trots att han vet att hon sagt innan att hon inte vill ha sex. Han säger sedan att han trodde att hon ville eftersom hon sov i underkläder. Deras uppgifter är samstämmiga om vad som händer men han hävdar att han inte förstod att hon inte ville och hon hävdar att hon sagt från början att hon inte vill ha sex. Mannen slutar med sina försök till sex när han märker att hon inte verkar vilja. Då har han redan haft sex med henne. Kvinnan stelnade till när mannen började ta på henne, det som 7 av 10 kvinnor i Anna Möllers studie berättat om. Det som kallas för ”frozen fright”
Mannen säger i förhör att hon inte verkar ledsen efteråt och att han bett om ursäkt för det han gjorde.

Den nya lagen, eller ny och ny, den är ett år gammal som trädde i kraft 1a juli 2018 har en ny skrivelse. Nu går gränsen för en straffbar gärning vid om deltagandet i en sexuell aktivitet är frivillig eller inte. Det krävs inte längre våld, hot eller att förövaren har utnyttjat offrets särskilt utsatta position för att förövaren ska kunna dömas för våldtäkt. I samband med den nya lagen så infördes också ett särskilt oaksamhetsansvar för vissa allvarliga sexualbrott.

Det som är särskilt viktigt är följande skrivelse; ” Gränsen mellan en straffbar och en straffri gärning går vid om deltagandet har varit frivilligt, och bestämmelsen avses återspegla varje persons rätt till sexuellt självbestämmande och rätten att själv få välja om han eller hon vill delta i en sexuell handling. En person som mot sin vilja utsätts för ett sexuellt närmande har inte något ansvar för att säga nej eller för att på annat sätt uttrycka sin motvilja. En person som deltar frivilligt i ett sexuellt umgänge behöver inte heller visa sin vilja till sexuellt umgänge”
Så ser en modern lagstiftning ut. Jag tror inte att samtyckeslagen kommer leda till att oskyldiga döms, om du har samtycke så är det lagligt. Har du inte fått ett tydligt JA så är det olagligt. Det är dags att börja kommunicera mer tydligt och rakt med den du ska ha sex med.

I fallet som högsta domstolen nu dömt säger mannen under rättegången att han trodde att hon ville ha sex, trots att hon tydligt uttryckt i skrift dessutom innan de träffades sagt att hon inte ville ha sex. Hon rullade mot honom i sömnen när hon skulle vända på sig. Då trodde han att hon ville att han, medan hon sov skulle ha sex med henne.

Varför blir inte fler män upprörda när de hör hur andra män resonerar? Finns det något tydligare sätt att idiotförklara män på? Hur kan en man (eller kvinna för den delen) tro att det är okej att ha sex med en annan person bara för att denne vänder sig i sängen och kommer lite närmare? Hur kan man tro att det är samma sak som att säga ja till att någon, att medan man sover ska ha sex med en? Tror man att det är okej så är man helt sjuk i huvudet. På riktigt. Tror vi på fullaste allvar att människor tappar förmågan att tänka när de blir kåta?

Varför engagerar sig inte fler män i denna fråga? Hade det varit det omvända, att majoriteten av förövarna var kvinnor och att kvinnor i rättegång efter rättegång uttryckte sig på detta sätt skulle jag bli rasande.

Jag har arbetat på frivillig basis på barn och tjejjourer i många år. Jag har följt med flickor/kvinnor på många rättegångar där de ofta berättar att ”rättegången känns som att bli våldtagen igen”
Jag har läst hundratals domar som rör våldtäkt och i de flesta domar förekommer frågor helt utan relevans för målet. Frågor som; Vad hade de för underkläder på sig, vilken färg det var på trosorna. Det förekommer frågor om flickan brukar ha sex, med hur många, hur ofta, på vilket sätt? Brukar hon ha sex med flera killar samtidigt? Brukar hon ha sex utomhus, under broar, i skogar, på fester. Brukar hon dricka alkohol, hur mycket, hur ofta? Blir hon kåt när hon dricker alkohol? Brukar du ha kort kjol, urringad tröja? Brukar du underkläder med spets? Brukar du hångla med killar?
Underförstått, då måste hon väl också förstå att killar kommer vilja ha sex med henne.
Jag hoppas att den nya samtyckeslagen kommer bidra till att dessa flickor får upprättelse, att dessa flickor får bekräftat att det inte är deras fel att killar tar sig rätten att ha sex med dem mot deras vilja. Att de tar sig rätten att förstöra deras liv.
Jag hoppas att jag när jag blir gammal kan tänka tillbaka och säga ”Så tänkte man förr i tiden, nu tänker vi inte så längre. Sverige är ett modernt land nu”

Jag diskuterade detta med vilka frågor som ställs med en känd advokat vid ett tillfälle när jag anordnade en konferens på temat och han sa något som etsat sig fast i mig ”Linnea, det sitter i väggarna, dessa frågor kommer alltid att ställas till de våldtagna flickorna”
Då kanske vi ska riva väggarna svarade jag och han skrattade.

Är det vad som behövs för att få slut på dessa kränkningar mot utsatta kvinnor i rättssalen så behöver vi börja riva väggarna. Bokstavligt talat.
Jag tänker att det givetvis går att ändra även på juristers och nämndemäns syn på våldtagna flickor, på vilka frågor som är relevanta och inte. De är trots allt högutbildade de flesta av dem och de borde kunna lära om och lära nytt. Men vi måste tvinga dem att börja tänka annorlunda, vi måste fortsätta påvisa hur sjukt det är en tjej får skulden för det en man utsatt henne för. ‘

Jag blev väldigt glad när Elisabeth Mazzi Fritz ställde en fråga till en som var anklagad för våldtäkt, hon frågade vilken färg han hade på sina kalsonger. Domaren ifrågasatte vad det hade för betydelse för målet och Mazzi Fritz svarade ”Lika stor betydelse som färgen på tjejens trosor har”

Det är bra att vi har jurister som faktiskt vågar ställa de frågorna. Det får förhoppningsvis några att tänka till en extra gång.
Förra sommaren hade Katarina Wennstam ett sommarprat där hon ägnade hela programmet åt den här frågan. Det är det bästa sommarpratet jag någonsin lyssnat på.
Katarina Wennstam är en av de främsta journalisten/författaren vi har i Sverige som bevakar, skriver om, opinionsbildar och utbildar kring samhällets syn på våldtäkt. Har du inte lyssnat på hennes sommarprat? Gör det. Lyssna också på hennes efterföljande vinterprat. Läs hennes böcker ”Flickan och skulden” och ”En riktig våldtäktsman”
Katarina Wennstam har ägnat hela sitt yrkesverksamma liv åt att få en förändring på samhällets syn på våldtäkt.

Vi måste prata mer om samhällets syn på våldtäkt, om synen på kvinnorna och framförallt samhällets syn på män.

Jag hoppas att vi så småningom kan visa den advokat jag pratade med om frågor som ställs i rättssalen fel, att flickor / kvinnor slipper sitta i rättegångar och få frågan om färgen på deras trosor eller om de tycker om sex.

Därför är samtyckeslagen så oerhört viktig. Den är ett skydd för oss alla.
För precis som Katarina Wennstam sa i sitt sommarprat ”Kvinnor som vill, ligger inte still”

På återseende

/ Linnea

Hur kan vi förändra uppdraget för fritidshemmet?

I mitt förra inlägg skrev jag om grundskolan och hur vi kan förändra uppdraget när resurserna krymper. Precis som väntat så blev många arga, andra tyckte att det var rimliga förslag och några suckade nog mest och tänkte ”inte igen”
Det är våra olikheter som utvecklar diskussionen.

Så, nu är det dags att diskutera fritidshemmets uppdrag. Det är enligt mig mycket svårare än att diskutera grundskolans uppdrag. Varför?
Därför att fritidshemmet redan idag har ett omöjligt uppdrag att utföra på grund av främst tre orsaker.
1. För stora elevgrupper
2. Brist på lärare i fritidshem
3. Brist på organisatoriska förutsättningar för uppdraget

Jag ska börja med att problematisera detta med lärare i fritidshem och när ett fritidshem är fritidshem och när det är något annat.
Nu har vi fått krav på legitimation för lärare i fritidshem. Den reformen är enligt mig ett slag i luften och ännu ett exempel på hur beslutsfattarna ställer krav som är omöjliga att genomföra. Det är en stor brist på lärare i fritidshem och lärare med utbildning väljer att inte ansöka om legitimation för att de vill arbeta på fritidshem och inte bli ålagda att undervisa i ämnen i grundskolan. Det finns många fritidshem i Sverige som helt saknar lärare och då ställer jag mig frågan, är det då ett fritidshem?
Jag är av den åsikten att en lärare kan bara kallas lärare om den har en lärarexamen. Annars är den något annat. Personen kanske undervisar men lärare är du inte. Vi borde, enligt mig sluta säga ”obehöriga lärare”
Kan ett fritidshem vara ett fritidshem utan lärare? Jag anser att då är det inte ett fritidshem utan något annat, en verksamhet där eleverna erbjuds roliga aktiviteter.

I mitt förra inlägg gav jag exempel på vad som skulle kunna tas bort och förändras i grundskolans timplan och uppdrag, med vetskapen att vi får en sämre skola men den skola vi betalar för.

Det är svårt att ge den typen av förslag för fritidshemmet av den anledningen att det redan idag är omöjligt i vissa kommuner att utföra uppdraget de har. I praktiken skulle inte något förändras om vi tog bort en del av det centrala innehållet för fritidshemmet eftersom de inte kan utföra uppdraget som det ser ut idag. Fritidshemmet har varken kunskapskrav eller timplan. Det enda sättet att spara på landets fritidshem är att öka elevgruppernas storlek och minska på antalet personal. Jag tänker att det är dags att grundskolans verksamhet får stå tillbaka till förmån för fritidshemmets verksamhet. Visst, det går att skriva om det centrala innehållet och ta bort skrivelser om till exempel estetiska läroprocesser, friluftsliv och fysisk aktivitet men det skulle inte förändra något i praktiken. Det skulle inte leda till sänkta kostnader eftersom de flesta som idag arbetar på landets fritidshem inte är lärare.

När det gäller fritidshemmet vill jag bara se satsningar, satsningar och satsningar.
Jag skulle vilja se följande;
– Maxtak för elevgruppernas storlek
Hur kan vi tro att det går att undervisa i en grupp på 60-80 elever? Det skulle aldrig en lärare i grundskolan acceptera
– Egen budget för fritidshemmet och en fritidshemspeng som täcker verksamhetens kostnader
– Reglerad planerings och reflektionstid
– Reglera att lärare i fritidshem ska undervisa i fritidshem (och inte vara vikarie, elevassistent och resurspedagog)

I nedskärningstider så är detta tyvärr en utopi. För att öka kvalitén i landets fritidshem så är beslutsfattarnas svar mer krav. Vi som arbetar i skolan vet att det inte fungerar, krav som inte åtföljs av finansiering går inte att uppnå. Det enda sättet att skapa incitament att läsa till grundskollärare inriktning fritidshem är att skapa förutsättningar för att få vara lärare i fritidshem. Det är inte tydliga skrivelser i läroplanen i sig som lockar till yrket utan förutsättningarna att få utföra det uppdrag man utbildar sig för att utföra.
När nu de flesta kommuner i landet genomför nedskärningar i skolan så drabbar det fritidshemmet extra hårt, elevgrupperna blir större, lärarna färre och kvalitén sjunker.

När jag läser om lärare fritidshem som står i grupper om 60-80 elever på 2-3 lärare eller i värsta fall outbildade så tänker jag ”Varför går de ens till jobbet”
Det är ett omänskligt krav att tro att någon klarar av detta en längre tid. Fritidshemmen är fullt av lärare och övrig personal som bryr sig så mycket om eleverna att de glömmer sig själva. Det kommer bli svårt för oss rektorer att lösa situationen om lärarna skulle gå ihop och säga stopp. Då behöver vi rektorer lyfta frågan uppåt i linjen och påtala att vi inte har resurser nog att följa skollagen och ge medarbetarna den arbetsmiljö arbetsmiljölagen föreskriver. Vi rektorer och lärare måste gå tillsammans, det är enda sättet om vi vill skapa hållbara arbetsvillkor i skolan.

Vad jag tror behövs är att vi som arbetar i skolan slutar slå knut på oss själva.
Nu kommer en svindlande tanke men tänk om;

  • Ingen lärare skulle arbeta mer än sin arbetstid
  • Ingen lärare i fritidshem skulle acceptera att arbeta i stora elevgrupper
  • Ingen rektor skulle arbeta mer än 40 timmar i veckan
  • Om lärare i fritidshem skulle sluta ”lösa det i arbetslaget”

Då skulle det bli synligt vad verksamheten kostar att driva, det skulle bli synligt hur många fler vi borde vara för att utföra det statliga uppdraget skolan har. Det skulle bli synligt vilka konsekvenser nedskärningarna får på varje skola.

Så länge politikerna kan köra med oss så kommer de göra det. Så länge de ”kommer undan” med att lägga årliga krav på effektiviseringar så kommer de att göra det. De som betalar priset är vi som jobbar i skolan och vi betalar med vår hälsa. Ska det ändras så måste vi se till att ändra på det. Ingen kommer göra det jobbet åt oss.

Extra viktigt är det därför att lärarna i fritidshem synliggör sin situation och går ihop som en enad kraft. Det gör ni lämpligast genom att gå med i Fritidshemsupproret på facebook.

På återseende

/ Linnea