När jag öppnar min mejlbox ser jag att jag har fått ett mejl angående min tjänstefördelning.
– Dina lärare kan undervisa mer, skriver personen.
Jag försöker förklara att lärarna har ansvar för varsin klass och att de inte kan springa runt i andra klasser under skoldagen. Det är skillnad på vad tjänstefördelningsprogrammet säger och hur skolvardagen ser ut. I nedskärningstider blir rektorer tillsagda att göra så tighta lärarscheman som det bara går. Vi ska lägga mer undervisningstid för lärarna och helst ska de rastvakta också. Lägg till utvecklingssamtal, samverkan med fritidshemmet, föräldrakontakter och dokumentation. Lärarna ska arbeta med frånvaro, lösa konflikter och delta på möten.
Sedan “usken” försvann, d v s den reglerade undervisningstiden, har lärarnas undervisningstid ökat med cirka 10 procent. Det är därför lärare uttrycker att de vill reglera sitt uppdrag i faktiska siffror.
I årets avtalsrörelse ställde Sveriges lärare krav på att förhållandet mellan undervisningstid och planeringstid skulle regleras nationellt i faktiska siffror. De ville även reglera undervisningsgruppernas storlek. I april kom så beskedet att SKR/Sobona och Sveriges lärare var överens. Parterna var nöjda och beskrev avtalet som en framgång.
Problemet är bara att avtalet inte innehåller några av de krav som Sveriges lärare ställde inför avtalsrörelsen. Det finns inte någon reglering av undervisningstiden, dimensionering av planeringstid eller tak på undervisningsgruppernas storlek. Avtalet som framställs som en framgång blev på sin höjd en tummetott.
Precis som i tidigare avtal lämpar man över ansvaret på lokala parter att komma överens.
Det finns inte några ska i avtalet, men många kan, och bör. Nu ska parterna i varje kommun ha en dialog om principerna för tjänstefördelningen. 290 olika lokala överenskommelser beskrivs som en framgång. Problemet med avtal utan faktiska siffror är att det inte finns något att tvista om för Sveriges lärare när arbetsgivaren ökar undervisningstiden.
Jag månar om att inte köra lärarna in i väggen. I stället för att sträva efter att ha så fulla scheman som möjligt strävar jag efter ett luftigt schema.
När lärare har tid att andas finns det utrymme att göra det där lilla extra för eleverna. Då orkar de ha till exempel extra hjälpstund för elever som behöver det.
Det är svårt att vara en rektor som värnar lärarnas arbetsmiljö när lärarnas egna fackförbund inte tar fajten för arbetsvillkoren. Jag, och många med mig, hade hoppats på Reglering24 men i stället fick vi ett till dialogavtal. Vi kan kalla det för Dialog24.
Sen var det detta med lönerna. Avtalet säger 3,3 procent 2024. Det är lägre än vad många kommuner har budgeterat för. Ett kriterium för lärarnas löner är effektivitet. I avtalet står det att lönen ska stimulera till förbättringar av verksamhetens effektivitet, produktivitet och kvalitet. Därför vill man att lönen ska sättas individuellt. Lärare uppmuntras därmed att acceptera mer undervisningstid, även om konsekvensen blir att man arbetar sig sjuk.
Nästa gång jag blir tillsagd att öka lärarnas undervisningstid kommer det vara svårt att säga nej eftersom lärarnas fackförbund inte har tog fajten för reglerad undervisningstid när de fick chansen.
Frågan är hur många ”nästa gång” Sveriges lärarkår har tålamod med. Min gissning är noll.
På återseende
/Linnea
Lyssna på min podd: Så funkar skolan.
Det kommer ett nytt avsnitt varje måndag.
Läs mina krönikor på Expressens ledarsida här.
Jag skriver även i Altinget och i Skolledaren.
Om du vill läsa mer om det jag skrivit om skolan kan du läsa mina böcker och rapporter!
Böcker
En tickande bomb, en bok om skolsegregation (2020)
En negativ spiral, kampen om den kommunala skolans resurser (2021)
Att vända en skola, en rektors erfarenheter (2023)
Skolbibliotek Nu (skriven tillsammans med Jonna Bruce), skolbibliotek som pedagogisk funktion (2024)
Rapporter
Rapport: Nyckeln till grundskolans finansiering (2022)
Förslag till ny skolpeng (2022)
rektor_linneas blogg 