Hur kan vi förändra uppdraget för fritidshemmet?

I mitt förra inlägg skrev jag om grundskolan och hur vi kan förändra uppdraget när resurserna krymper. Precis som väntat så blev många arga, andra tyckte att det var rimliga förslag och några suckade nog mest och tänkte ”inte igen”
Det är våra olikheter som utvecklar diskussionen.

Så, nu är det dags att diskutera fritidshemmets uppdrag. Det är enligt mig mycket svårare än att diskutera grundskolans uppdrag. Varför?
Därför att fritidshemmet redan idag har ett omöjligt uppdrag att utföra på grund av främst tre orsaker.
1. För stora elevgrupper
2. Brist på lärare i fritidshem
3. Brist på organisatoriska förutsättningar för uppdraget

Jag ska börja med att problematisera detta med lärare i fritidshem och när ett fritidshem är fritidshem och när det är något annat.
Nu har vi fått krav på legitimation för lärare i fritidshem. Den reformen är enligt mig ett slag i luften och ännu ett exempel på hur beslutsfattarna ställer krav som är omöjliga att genomföra. Det är en stor brist på lärare i fritidshem och lärare med utbildning väljer att inte ansöka om legitimation för att de vill arbeta på fritidshem och inte bli ålagda att undervisa i ämnen i grundskolan. Det finns många fritidshem i Sverige som helt saknar lärare och då ställer jag mig frågan, är det då ett fritidshem?
Jag är av den åsikten att en lärare kan bara kallas lärare om den har en lärarexamen. Annars är den något annat. Personen kanske undervisar men lärare är du inte. Vi borde, enligt mig sluta säga ”obehöriga lärare”
Kan ett fritidshem vara ett fritidshem utan lärare? Jag anser att då är det inte ett fritidshem utan något annat, en verksamhet där eleverna erbjuds roliga aktiviteter.

I mitt förra inlägg gav jag exempel på vad som skulle kunna tas bort och förändras i grundskolans timplan och uppdrag, med vetskapen att vi får en sämre skola men den skola vi betalar för.

Det är svårt att ge den typen av förslag för fritidshemmet av den anledningen att det redan idag är omöjligt i vissa kommuner att utföra uppdraget de har. I praktiken skulle inte något förändras om vi tog bort en del av det centrala innehållet för fritidshemmet eftersom de inte kan utföra uppdraget som det ser ut idag. Fritidshemmet har varken kunskapskrav eller timplan. Det enda sättet att spara på landets fritidshem är att öka elevgruppernas storlek och minska på antalet personal. Jag tänker att det är dags att grundskolans verksamhet får stå tillbaka till förmån för fritidshemmets verksamhet. Visst, det går att skriva om det centrala innehållet och ta bort skrivelser om till exempel estetiska läroprocesser, friluftsliv och fysisk aktivitet men det skulle inte förändra något i praktiken. Det skulle inte leda till sänkta kostnader eftersom de flesta som idag arbetar på landets fritidshem inte är lärare.

När det gäller fritidshemmet vill jag bara se satsningar, satsningar och satsningar.
Jag skulle vilja se följande;
– Maxtak för elevgruppernas storlek
Hur kan vi tro att det går att undervisa i en grupp på 60-80 elever? Det skulle aldrig en lärare i grundskolan acceptera
– Egen budget för fritidshemmet och en fritidshemspeng som täcker verksamhetens kostnader
– Reglerad planerings och reflektionstid
– Reglera att lärare i fritidshem ska undervisa i fritidshem (och inte vara vikarie, elevassistent och resurspedagog)

I nedskärningstider så är detta tyvärr en utopi. För att öka kvalitén i landets fritidshem så är beslutsfattarnas svar mer krav. Vi som arbetar i skolan vet att det inte fungerar, krav som inte åtföljs av finansiering går inte att uppnå. Det enda sättet att skapa incitament att läsa till grundskollärare inriktning fritidshem är att skapa förutsättningar för att få vara lärare i fritidshem. Det är inte tydliga skrivelser i läroplanen i sig som lockar till yrket utan förutsättningarna att få utföra det uppdrag man utbildar sig för att utföra.
När nu de flesta kommuner i landet genomför nedskärningar i skolan så drabbar det fritidshemmet extra hårt, elevgrupperna blir större, lärarna färre och kvalitén sjunker.

När jag läser om lärare fritidshem som står i grupper om 60-80 elever på 2-3 lärare eller i värsta fall outbildade så tänker jag ”Varför går de ens till jobbet”
Det är ett omänskligt krav att tro att någon klarar av detta en längre tid. Fritidshemmen är fullt av lärare och övrig personal som bryr sig så mycket om eleverna att de glömmer sig själva. Det kommer bli svårt för oss rektorer att lösa situationen om lärarna skulle gå ihop och säga stopp. Då behöver vi rektorer lyfta frågan uppåt i linjen och påtala att vi inte har resurser nog att följa skollagen och ge medarbetarna den arbetsmiljö arbetsmiljölagen föreskriver. Vi rektorer och lärare måste gå tillsammans, det är enda sättet om vi vill skapa hållbara arbetsvillkor i skolan.

Vad jag tror behövs är att vi som arbetar i skolan slutar slå knut på oss själva.
Nu kommer en svindlande tanke men tänk om;

  • Ingen lärare skulle arbeta mer än sin arbetstid
  • Ingen lärare i fritidshem skulle acceptera att arbeta i stora elevgrupper
  • Ingen rektor skulle arbeta mer än 40 timmar i veckan
  • Om lärare i fritidshem skulle sluta ”lösa det i arbetslaget”

Då skulle det bli synligt vad verksamheten kostar att driva, det skulle bli synligt hur många fler vi borde vara för att utföra det statliga uppdraget skolan har. Det skulle bli synligt vilka konsekvenser nedskärningarna får på varje skola.

Så länge politikerna kan köra med oss så kommer de göra det. Så länge de ”kommer undan” med att lägga årliga krav på effektiviseringar så kommer de att göra det. De som betalar priset är vi som jobbar i skolan och vi betalar med vår hälsa. Ska det ändras så måste vi se till att ändra på det. Ingen kommer göra det jobbet åt oss.

Extra viktigt är det därför att lärarna i fritidshem synliggör sin situation och går ihop som en enad kraft. Det gör ni lämpligast genom att gå med i Fritidshemsupproret på facebook.

På återseende

/ Linnea