Låt inte förebyggande arbete reduceras till en talepunkt

Igår var det partiledardebatt i TV 4. Det var ett oerhört dåligt upplägg där partiledarna fick 30 sekunder på sig att ge replik/svara på frågor. Sverige har stora problem inom många områden som behöver en lösning här och nu och då duger det inte att ge väljarna ett format där de varken får svar på sina frågor – eller får veta vad politikerna vill med sin politik.

Något som återkom hos samtliga partiledare var – vi ska ha stränga straff och vi ska arbeta förebyggande. Två tankar i huvudet samtidigt.
En sak som jag har funderat en del på är att ”alla” pratar om att det är viktigt med förebyggande arbete men att det stannar vid talepunkter. Vad menar politiker när de säger att vi ska arbeta förebyggande, vad menar de när de säger att skolan är en viktig skyddsfaktor för att hamna i kriminalitet och vad menar de när de lyfter fram socialtjänstens viktiga roll. Det är frågor som behöver ett svar. Det är frågor som förtjänar mer än 30 sekunder på bästa sändningstid.

Vi måste prata lite om detta med att många insatser kommer sent och de långsiktiga konsekvenserna av att börja arbetet när eleverna är 13-17 år gamla. Jag förstår att det är lättare att samverka kring äldre elever som går på högstadiet och gymnasiet eftersom det finns mer konkret att samverka kring. Är de straffmyndiga blir det mer relevant för polismyndigheten att vara delaktig i samverkansarbete.

Det finns konkreta saker att prata om när eleverna är äldre. – Kalle har börjat röka på.
Okej, då jobbar vi tillsammans polismyndigheten, fältarbetare, socialtjänsten, skola och föräldrar för att Kalle ska sluta röka på.

– Ahmed tvingar sin syster att ha hijab. Okej, då jobbar vi tillsammans för att Ahmed ska sluta förtrycka sin syster.

– Ali och Mohammed har börjat hänga oroväckande mycket med gängmedlemmar på torget, de är sällan i skolan och de riskerar F i flera teoretiska ämnen.
Okej, då jobbar vi tillsammans för att få tillbaka dem till skolan och att de bryter kontakten med gängen.

Konkreta händelser att samverka kring. SSPF är ett bra och viktigt samverkansforum mellan polis, socialtjänst, fältarbetare, fritidsgårdar och skola. Det är ett utmärkt forum där gemensamma krafter tas för att bryta normbrytande beteende och förhindra/stoppa kriminalitet när signaler upptäcks, ofta av skolan.

Problemet är att vi som arbetar med de yngsta eleverna i grundskolan ser detta redan när eleverna är 7-10 år gamla. Skillnaden är att det inte är lika konkret. Ali sju år röker inte på, men han kanske springer med gräs till lägenheter. Ärendena.
Det är smart av gängen att använda yngre pojkar som springpojkar eftersom det dels är låg risk att bli upptäckt, Ali sju år riskerar inte fängelsestraff.
Att pojkar cyklar runt i områdena är det knappast någon som reagerar på. I särskilt utsatta områden är det ofta trångbott och då är många pojkar utomhus och leker på helger och kvällar. De får pengar för att göra dessa ärenden. Om ett barn på sju år får 50 kronor kan de både köpa en dricka, en glass och lite godis. Barn som har godis och dricka blir populära och det är roligt att vara populär. Barn som är så unga har inte något konsekvenstänkande. De tänker givetvis inte att de ska bli kriminella när de blir stora men de tycker antagligen att det är coolt att få vara med de äldre grabbarna på torget. Det börjar skapas en relation och det som började med att Ali sju år cyklade runt och lämnade paket mellan lägenheter kan sluta med fullskalig rekrytering tio år senare.

– Ahmed åtta år förstår kanske inte vad han gör när han säger åt sin syster som är sex år gammal att hon måste ta på sig slöjan på skolgården trots att det är varmt ute och den är obekväm. Så gör ju hans äldre syskon. Det säger pappa till mamma. Det är inte lika konkret. Men det är en signal att ta på allvar.

När myndighetspersoner, ofta polis eller räddningstjänst är på väg in i ett område står yngre killar och spanar, och smäller kinapuffar för att varna de äldre killarna att nu kommer myndighetspersoner in i området så det är bäst att dra. Yngre pojkar som gör ärenden för en mindre summa pengar som de kan köpa glass, godis och dricka för. Det skapas en relation och växer sig starkare och i takt med att den växer sig starkare blir skolan mindre intressant. Det blir mer machokultur, oacceptabelt språkbruk och mer konflikter med kompisarna på skolgården.

Fördelen med att samverka mellan myndigheterna när barnen går på lågstadiet är att de inte har vett om att hålla tyst. Vi som arbetar med de yngre barnen får höra och veta det mesta. Eleverna berättar gladeligen allt som händer i områdena och vem som gör vad.

– Ali och Mohammed som är nio år gamla börjar tycka att det är coolare att hänga på torget med brödernas kompisar än att träna på att läsa efter skolan. En anti-pluggkultur börjar befästas. Det är plötsligt töntigt att ta med läxan hem och ännu töntigare att faktiskt göra läxan. De är inte med på läxhjälpen som skolan anordnar längre. De går inte på lovskolan. De är inte kriminella men det börjar skapas en antipluggkultur. Brödernas kompisar på torget lockar mer än multiplikationstabellen.

Det är inte kriminellt men det är en signal om att det börjar gå snett. Det finns inte något etablerat samverkansforum för lågstadieskolor i de särskilt utsatta områdena. Det finns kanske enskilda exempel men inte något befäst, utvecklat arbete som sker över landet. Det finns ingen chans i världen att vi som skola kan motarbeta normbrytande och antisocialt beteende på egen hand. Vi har inte den kompetensen. När elever har halsband med pistol, när de har flera hundra kronor i fickan. När de plötsligt kommer med guccikläder/väska. När jag frågar varför de har väska på skolgården och får till svar – det är en sidebag, jag har grejer i den.  När ungdomar börjar hamna fel när de är 13-17 år gamla kommer det inte som en blixt från klar himmel. Signalerna har funnits där i flera år.

Samverkan sker på högstadiet, eller i bästa fall på mellanstadiet, men då inte under SSPF-flagg. Det är lättare att samverka kring konkreta grejer, när brott har skett, när det finns något att utreda. Det är lättare för socialtjänsten att utreda det som hänt än att utreda det som med stor sannolikhet kommer att ske framöver.

Det är tröstlöst att alla vi som jobbar i de särskilt utsatta områdena vet detta. – Vad var det jag sa, brukar jag inte säga men jag tänker det varje gång en före detta elev sitter på SIS, är häktad, blir mördad eller omhändertagen. Tänk om vi skulle börja samverka brett kring de första signalerna, det som inte är konkret (än) men den där växande oron i magen som säger att – detta kommer inte gå bra om inget görs.

Vad ska man göra när det inte finns något brottsligt eller konkret att ta på? Det är inte olagligt att ha pengar i fickan eller ett pistol-smycke i ett halsband. Det är inte olagligt att prata med brödernas kompisar på torget eller att inte göra läxorna. Det är inte olagligt att strunta i skolan men det är dumt. Barn gör dumma saker men då behöver de kloka vuxna som samarbetar och får in dem på rätt spår igen. Skolan kan inte lösa alla samhällsproblem. Vår uppgift är att se till att varenda unge lämnar grundskolan med godkända betyg. Det är vårt jobb.

Vi som arbetar i skolan behöver hjälp av andra myndigheter för att arbeta med antisocialt beteende, machokultur, antipluggkultur och stöd till familjerna som tappat greppet om sina barn. Därför måste vi samverka brett från årskurs ett. Det behöver inte vara inom SSPF men någon form av samverkansforum där det sker verkstad behövs på lågstadiet i alla Sveriges utsatta områden. Det är lättare och billigare att rädda en åttaåring än en 15-åring som redan har relation med gängen och som redan börjat knarka och/eller deala. Det finns ingen (vad jag vet) gängkriminell som briljerade i skolan. Godkända betyg i årskurs nio är en effektiv förebyggande åtgärd. För att det ska ske måste vi i skolan få hjälp av proffsen på andra områden, som påverkar skolgången.

Det går att vända utvecklingen, om vi gör det tillsammans. Vi som skola kan som sagt inte lösa alla samhällsproblem, men vi kan arbeta tillsammans med andra kloka människor med andra kompetenser för att tillsammans se till att eleverna klarar grundskolan.

Jag undrar vad politikerna menar när de säger att vi måste arbeta förebyggande. Jag har inte hört någon prata om samverkan kring elever redan på lågstadiet. Jag undrar varför?
Det är billigare och lättare att få barn på rätt bana när de är unga.

Det är frågor som behöver ett svar.

På återseende

/ Linnea