Till läsningens försvar

Diskussionen om barns läsning har varit intensiv under flera år. Internationella mätningar visar att elever har problem med att förstå vad de läser. Jag känner en oro för att diskussionen om läsning – och fokus på phonics kommer leda till att det blir snabbmakaroner av skolans viktigaste uppdrag. Vi får inte slarva med läsundervisningen.

Anledningen till att elever inte förstår vad de läser är att de inte fått systematisk undervisning i phonics, – ord och språkförståelse från förskoleklass och under hela grundskoletiden. Lösningen på problemet är både enkel och jättesvår. Lösningen är givetvis att förändra undervisningen och det kan låta enkelt men givet den utbildning lärare får – och de förutsättningar de har att utföra sitt arbete så är det svårt. Lägg till att lärare exponeras för pedagogiska trender och att de helst inte vill bli styrda i sitt arbete.
Min erfarenhet är att det är oerhört svårt att få lärare att förändra sin undervisning i grunden eftersom det kräver att man förstår att man inte har använt de bästa metoderna och det bästa materialet. Alla lärare vill leverera bra resultat för sina elever och de månar om eleverna. En lärare sa till mig en gång att – jag skulle skämmas ihjäl om min klass fick låga resultat på nationella proven. Det är därför lärare på lågstadiet tränar på gamla nationella prov och jag menar att det är ett sätt att dopa resultaten. Skolverket borde ta bort alla gamla NP från sin hemsida och skriva in i riktlinjerna att lärare inte får titta på proven innan de ska genomföras, och att de ska levereras till skolan eftermiddagen innan de ska genomföras.

Den tekniska delen av att knäcka läskoden
Många blivande, och nybakade lärare har vittnat om att de inte får lära sig hur man lär barn att läsa på lärarutbildningen. Det lärare behöver få lära sig är hur man lär eleverna att knäcka den alfabetiska principen. Jag har funderat mycket hantverket att lära barn att läsa och hur otroligt många delar som behöver falla på plats.

Grafem (bokstav) ska kopplas till fonem (språkljud) och de ska skapa fonem i ett ord, i rätt följd. Om inte eleverna förstår att alla språkljud har en bokstav kommer det bli svårt att knäcka koden. Man behöver lära eleverna att koder är reversibla, att det kan man koda av, kan man också koda in. Eleverna behöver därför både läsa (avkoda) – och skriva (inkoda).
Elever kommer kunna läsa enkla texter utan att kunna avkoda eftersom de lär sig orden genom logografiska ordbilder. Eftersom barn har förförståelse för ord kommer de kunna läsa ros utan att kunna avkoda ordet r_o_s. Samma sak med ord som sol, hus, sko, bil osv…
När de ser en bild på en ros, och de får veta att det heter ros, kommer de läsa ros, utan att kunna avkoda ordet. De kommer att stöta på patrull när de möter ord med fler stavelser, ortografiska mönster (såsom -tion) eller ord som initiativ, förutsättningar och transparens. Det är ord som man är svåra att gissa sig till.

Det är bra om man börjar med rim och ramsor och att ge eleverna ord, ord, ord redan i förskolan. Problemet i de områden jag arbetar är att många elever inte går i förskola.
De behöver även faktakunskaper i ett tidigt skede för att senare kunna ta till sig en text.

När man ska lära eleverna att börja avkoda finns det en särskild ordning som rekommenderas av bland annat stiftelsen Legilexi. Det är ordningen: A, S, L, O, R , E, N, I, V och M.
Det är bokstäver som inte är visuellt lika vilket underlättar för eleverna. De ska givetvis lära sig bokstäver som är visuellt lika, men inte i det första steget.
När elever ska lära sig att avkoda ska de alltså lära sig att avkoda ord med de dessa 10 bokstäver till en början. Eleverna börjar med ord som sol, ros, mor, ror, sal, val och mer.

Först ljudar man: M O R
Sedan flyger man mellan ljuden: M_O_R
Sist men inte minst, så läser vi: MOR

Sedan går man vidare med bokstäverna: K, Ä, T, F, Å, B, Ö, H, U, G, J, Y, D, P, C och X.
Slutligen arbetar vi med bokstäverna: Q, W, Z.

Eleverna behöver givetvis lära sig bokstävernas namn och ljud, men inte samtidigt. De måste kunna svara på både vad en bokstav heter, och hur den låter. Vi ska dock inte ställa frågorna i följd till en början eftersom det kan göra att eleverna svarar på vad bokstaven heter med att säga språkljudet.

Att lära sig den tekniska delen av läsningen är svårt och inte alls naturligt för ett barn. Därför måste vi undervisa systematiskt med phonics och vi måste öva, öva och öva ännu mer. Det krävs mycket mängdträning och även den måste ske systematiskt.

Det finns en del principer som är viktiga. Bokstäver med ljud som låter lika ska man till exempel inte lära ut i ett block. De ska läras ut var för sig, med en tid emellan så eleverna förstår att det inte är samma ljud.
Det finns även bokstäver som har svåra ljud, som till exempel H. Vi ska inte lära eleverna B och P samtidigt, eller E och Ä.

Att lära barn att läsa är ett hantverk. Det är en konst och de som arbetar med att lära barn att läsa måste veta vad de gör. De måste gå igenom alla steg i rätt ordning och man måste göra grovjobbet. Det är med stöd i den samlade vetenskapen vi säger att vi ska undervisa med phonics. Det är dock viktigt att komma ihåg att phonics kan vara den bästa metoden om man använder den rätt, men den kan också bli snabbmakaroner om man tror att man arbetar med phonics när man lär eleverna ljuden A till Ö parallellt som eleverna använder logografiska ordbilder (visuella bilder av ord som barnet känner igen). Att ljuda är inte per automatik att arbeta med phonics. Det är den strukturerade avkodningsträningen som är metoden phonics. Det är därför farligt att slänga ur sig att phonics är lösningen på läskrisen. Då har man inte förstått vad metoden innebär – och vilken kunskap det kräver av läraren.

En annan viktig princip är att man till exempel inte ska använda ord med dubbelteckning såsom käpp innan eleverna förstår principen för den alfabetiska avkodningen. Det är svåra ord och eleverna kan inte regeln för när det används. De behöver kunna identifiera långa och korta vokaler så det behöver man träna på innan man går vidare med dubbelteckning. Man bör inte heller använda ord med konsonantförbindelse innan de vet vad en konsonant är. Det kommer vara svårt för eleverna att avkoda ord som läpp och sammanhang. Det finns alltså vissa steg som behöver automatiseras i rätt ordning. Det innebär att eleverna kommer gynnas av att läsa texter med den ordning i bokstäverna som jag precis nämnde. Det är en konst att skriva en text med 10 bokstäver, men det går. Det hade gynnat eleverna om läromedlen var utformade utifrån phonics.

Det leder oss in på läromedel.

Läromedel
Regeringen slår sig för bröstet att de nu skickar ut pengar till skolor för läromedel. Det hade kunnat vara en bra reform. Jag undrar dock om regeringen har satt sig in i vilket kvalité läromedel har. Om vi tar läromedel i svenska på lågstadiet som exempel.
I Läsresan för årskurs ett har texterna skrivits av en barnboksförfattare. Det betyder att elever i årskurs ett, i bokens första kapitel ska läsa ord med dubbelteckning och konsonantförbindelse. Det är tvärtemot hur vi lär barn som är sju år att läsa. Hur i hela friden kan man låta en barnboksförfattare skriva ett läromedel i svenska för sjuåringar som går tvärtemot hur vi ska arbeta för att hjälpa eleverna att knäcka läskoden? Det är en gåta.
Texterna i läromedel i svenska för förskoleklass och årskurs ett ska givetvis bara vara med de bokstäver som eleverna lär sig att avkoda.

Texterna i läromedel i svenska är innehållslösa. Det finns inte något att prata om och språket är för banalt. Dagens läromedel i svenska för lågstadiet utvecklar inte elevernas språk. Det är mycket bättre att använda litteratur som förr, till exempel Elsa Beskow, Tove Jansson, Maria Gripe, Astrid Lindgren och Selma Lagerlöf. Där får eleverna möta ord som skymning, tant, greddelin, dal, sällsam, egendomlig, dragkista, socken, ”klas rimmar på glas, mor ror ….osv
Det är texter som vidgar vyer, ger perspektiv och som det finns mycket att prata om.
Läromedlen som finns idag bidrar inte till ord – och läsförståelse och det kanske mest allvarliga, de utvecklar inte elevernas tankevärld. Jag kanske låter hård nu, men de läromedel som finns på marknaden är bildningsfientliga. Elever bildas inte av att läsa om ett monster som går in i en godisbutik. Det finns mycket mer att prata om när vi läser böckerna om Mariam, eller Bröderna Lejonhjärta, Mio min Mio eller Petsson och Findus. Och helt ärligt, hur roligt är det som lärare att arbeta med texter där det inte finns något att prata om. Lärares textsamtal blir ofta tekniska och de fokuserar på rätt – och fel snarare än på hur eleverna tänker. En orsak till det är att man läser i läromedlets läsebok. Om jag fick bestämma skulle jag förbjuda lärare att använda läseböcker från läromedelsföretag. Gå till skolbiblioteket, där finns tusentals läromedel som är utmärkta att använda i undervisningen. Det finns inte heller något läromedel som bygger på systematisk avkodning med phonics. Det finns ett läromedel från Natur och Kultur som gör ett seriöst försök, det är det bästa som finns på marknaden så använd det. Det heter Ljuda och Läs.
När lärarutbildningen görs om, och vi får nya läroplaner måste läromedelsföretagen steppa upp och ta fram läromedel som stödjer den systematiska avkodningsträningen och som 2: utvecklar elevernas ord – och språkförståelse.

Det läromedel som finns på marknaden idag handlar mycket om att gissa. Det kan till exempel vara en uppgift där eleverna ska skriva in ord i rutor. Eftersom orden de ska skriva i rutorna stor i en spalt kan eleven gissa sig till att ordet med tre bokstäver ska in i blocket med tre rutor. Det betyder inte att eleven förstår ordets betydelse eller att de kan avkoda det. Det betyder bara att eleven har lärt sig hur man gissar. Om man gör fel så kommer man troligtvis få en ledande fråga som gör att man suddar och skriver in i rätt ruta. Den här uppgiften har inte utvecklat elevernas språk. Det enda som har hänt är att eleven har blivit lite bättre på att gissa.

Ord – och språkförståelse
Att arbeta med phonics kommer inte göra att elever kan läsa böcker självständigt. Phonics handlar om det första steget – att knäcka den alfabetiska avkodningen med strukturerad avkodningsträning. Det är därför phonics aldrig kommer lösa någon läskris, eftersom läsning inte bara handlar om att koppla in grafem med fonem. Läsning handlar i slutändan om att komma läsa och bearbeta texter. Det är när eleverna knäckt koden som arbetet börjar och då behöver vi något annat, nämligen litteratur!

Elever kommer inte få ord – och språkförståelse och i slutändan läsförståelse genom att läsa på egen hand, eller med läromedel. Det är viktigt att komma ihåg att eleverna inte lär sig något av läromedlet. Det är ett komplement till lärarens lärarledda undervisning.

Min bild av undervisning i Sverige är att elever sitter och gör läxor på lektionstid. Det pysslas på den lagstadgade undervisningstiden vilket stjäl viktig tid som läraren hade kunnat använda till styrd undervisning vid tavlan. När en lärare ger en kort instruktion om vad eleverna ska göra – ger dem ett läromedel och sedan låter dem arbeta på egen hand, ja, då undervisar man inte. Då sitter elever och gör läxor. Undervisning är när man arbetar tillsammans, i en klass med läraren som styr vid tavlan. Det är när vi korusläser, räknar tal tillsammans som eleverna kommer att befästa kunskaperna. Min bild är att det undervisas väldigt lite i svenska skolor.

Åter till läsningen. Att lära sig att läsa handlar om avkodning + ordförståelse + språkförståelse. Det är helt avgörande att ha ett utökat ordförråd för att få språkförståelse. Det kommer i sin tur leda till läsförståelse. Det är ordkunskapen, alltså att man känner till orden och dess betydelse som skapar en övergång mellan att avkoda ord och förstå vad man läser. Elever möter vardagsord som äta, lektion, rast, – hur mår du?, var är dina skor? men för att utveckla ord, språk och läsförståelse behövs något annat. Det är viktigt att förstå att omfånget av ord i elevens ordförråd kommer avgöra hur god läsförståelse de utvecklar.
Det är därför högläsning är så viktigt, om man väljer rätt litteratur och främst litteratur som eleverna inte kan läsa på egen hand. Läs aldrig en bok i högläsningen som någon elev i klassen kan läsa självständigt. Välj alltid till exempel Tordyveln flyger i skymningen före Musse och Helium. Välj inte Handbok för superhjältar när du ska högläsa. Välj i stället till exempel Bröderna Lejonhjärta.

Förutom att lära eleverna ord måste vi också lära dem ordens byggstenar. Det betyder att vi måste undervisa i fonem, stavelser och morfem (ordens minsta betydelsebärande enheter). Elever behöver lära sig ord i sammanhang och därför är tillgång till litteratur helt avgörande för elevers ord, språk och läsförståelse. I samtalen kring litteraturen lär vi eleverna ord och vi förklarar begrepp i en, för eleverna begriplig kontext. Det är alltså meningslöst att arbeta med veckans ord och att lära elever ord som enskild enhet. De kommer inte använda ord som de lär sig i glosform. Elever behöver lära sig ord som inte används i vardagstal och det är där valet av litteratur blir helt avgörande.

Och vet ni, det finns en profession som är experter på ord, språk och läsförståelse: skolbibliotekarierna. De har inte i uppdrag att lära eleverna den tekniska delen av läsningen men de är helt avgörande för att vi ska lyckas med steg 2-4 av elevernas läsutveckling.
Jag skulle önska att lärare lyssnade mer på skolbibliotekarierna när det kommer till elevernas läsutveckling. De upptäcker delar av inlärningen som jag inte tror att lärarna lägger märke till. Det kan till exempel handla om ordkunskap. Vi tror ofta att elever är starka i språket för att de talar bra vardagssvenska, men skolbibliotekarierna som har en annan form av textsamtal upptäcker ofta var elevernas språkliga brister ligger.

Elever som kan vara duktiga avkodare kan ha ett mycket begränsat ordförråd och språklig förståelse. Då har inte lärarna arbetat med litteratur på rätt sätt. Med stor sannolikhet har de byggt undervisningen på läromedel. Det är viktigt att komma ihåg att eleverna inte lär sig något av ett läromedel. Lägg till att de har innehållslösa texter, så är det inte konstigt att elever som vi tror kan läsa inte förstår vad de läser.

Om man vill utveckla elevernas ord, språk och läsförståelse för en skola behöver lärarna lära sig av skolbibliotekarierna och de måste bygga undervisning utifrån vad eleverna behöver lära sig, inte på läromedel eller otydliga kunskapskrav. Oavsett hur läroplanerna är utformade måste vi säkerställa att varenda unge får goda förutsättningar att bli en läsare.

Screeningar
Skolverkets bedömningsstöd är helt värdelöst. Jag uppmanar lärare att inte slösa tid på det på lågstadiet. Använd Legilexi och sedan bockar du av i bedömningsstödet. Då får du mer effektiv undervisningstid där du kan arbeta med läsinlärning.
När vi screenar med Legilexi får vi den information vi behöver om var eleverna ligger i sin läsutveckling. Eleverna testas tre gånger per läsår i avkodning med ord, nonsensord samt i ord och språkförståelse. Det ger en helhetsbild av elevernas progression. Som inte det vore nog så finns det också en kunskapsbank med övningar och material som lärare kan använda samt en sida med massor av forskning kring läsning. Det är den informationen som ska ligga till grund för hur undervisningen utformas.

En annan våt filt är nationella proven i årskurs tre. Eleverna skriver 8 delprov i svenska och 8 delprov i matematik under tre månader på våren. Proven är dåligt utformade och de testar inte de förmågor och strategier som eleverna förväntas kunna. Det är också så att vi får träna på gamla nationella prov vilket lärare gör. Som de övar!
Det gör att eleverna får träna på provets utformning vilket gynnar resultaten. De får undervisning utifrån den typ av frågor som eleverna möter i provsituationen. Jag är övertygad om att lärare över hela Sverige omedvetet dopar elevernas resultat på nationella proven. Det är dessutom så att kraven har sänkts och vi ska släppa igenom elever som varken kan läsa eller skriva, eller har automatiserat matematiska strategier.

När elever inte kommer igång med sin läsning, är svaga i språket eller många elever i en klass är röda på Legilexi kan inte lösningen vara att läraren fortsätter med sin undervisning som att något inte har hänt, och att eleverna får stöd utanför klassrummet. Lösningen måste vara att man använder resultatet från screeningen och utformar sin undervisning utifrån det eleverna behöver öva mer på. Allt stöd kan inte ske utanför klassrummet.

Sveket mot lärarkåren
Lärarna på lågstadiet har inte fått lära sig hur man lär barn att läsa på lärarutbildningen. Trots de förväntas de lära alla barn att läsa. De har inte fått utbildning i hur man kan arbeta med litteratur som en integrerad del av undervisningen. Det största sveket är att de möter mängder av studier som visar det ena med det tredje, men de får inte möta den samlade vetenskapen kring hur barn lär sig. Kognitionsvetenskap måste få en mycket större roll på lärarutbildningarna. Det är ett svek mot lärarna att de studerar i flera år utan att vara rustade för sitt viktiga uppdrag när de tar examen. Det är inte konstigt att inte eleverna lär sig det de borde i skolan när lärarna inte fått den utbildning de behöver. Det vi stoppar in i lärarutbildningen kommer påverka det som kommer ut från den. Det borde inte vara så svårt att förstå.

Detta ställer extremt höga krav på den lärarkår som arbetar i skolorna idag. Arbetet blir svårare när man inte vet hur man ska göra, och det är krävande att lära om och lära nytt. Vi måste dock göra det och läsa på själva för att fylla de hål vi alla har från våra lärarutbildningar.

Det är dags att göra avbön
När jag började arbeta som lärare runt 2006/2007 visste jag inte det jag vet idag. På min lärarutbildning fick vi inte lära oss wiki-how to. Jag visste inte det jag vet idag när jag började som rektor 2013. Hade jag vetat det jag vet idag för ett, tre eller fem år sedan hade jag styrt mina förskolor – och skolor på ett helt annat sätt. Om jag vetat det jag vet idag hade eleverna haft bättre språk, lärt sig att automatisera avkodningen mycket tidigare och de hade haft ord – och språkförståelse. Jag hade organiserat undervisningen på annat sätt, lagt bättre schema och tjänstefördelning och jag hade ställt mycket högre krav på lärarna. Jag hade följt upp mer noggrant och ställt krav på samarbete och fortbildning. Lärarna hade fått fortbildning i kognitionsvetenskap och vi hade satt en standard för hur vi lär barn att läsa. När inte politikerna gör sitt jobb måste vi som arbetar i skolan kompensera för det. Det i sin tur kräver att rektorer läser på. Det har jag gjort idag, men när jag ser tillbaka på de senaste tio åren så blir det tydligt hur mycket jag har brustit. Inte på grund av att jag inte bryr mig, men för att jag inte visste bättre. Jag skulle ha varit med noggrann med pedagogiska utredningar, åtgärdsprogram och låtit en person på skolan göra alla NP och screeningar.
Med den kunskap jag har idag, kommer jag inte göra om samma misstag framöver. Jag har inte vetat hur lätt det är att dopa resultaten på nationella proven, fuska på screeningar genom att hjälpa eleverna för mycket. Jag har inte förstått hur lite kunskap lärarna får på utbildningen i hur man lär barn att läsa och hur man bygger ord, språk och läsförståelse. Hade jag förstått det hade jag varit en bättre skolledare. Bristerna i lärarutbildningen kräver skolledare med särskilt kompetens, och den måste vi läsa oss till på egen hand.

Det är inte lärarnas fel att vi har en läskris. Det är politikernas fel eftersom de envisas med att tvinga på oss värdelösa bedömningsstöd, de skriver läroplaner som är omöjliga att tolka och som inte ger vägledning i hur lärare ska arbeta. De ger oss nationella prov som är konstruerade för att kunna fuska på och de vägrar att reglera skolan. Problemet med värdelösa bedömningsstöd och dopningsbara nationella prov är att lärare får fel information om vad eleverna kan, och då tränar de på fel saker och organiserar sin undervisning på felaktiga premisser. Det här gör att det är upp till varje rektor att leda skolan rätt, men hur ska vi kunna göra det när vi också har gått en kass lärarutbildning och inte fått rätt kunskap på rektorsprogrammet? Politiker har lagt ut skolan på marknaden, skapar en osund konkurrens och riktar resurserna till tomma skolplatser i stället för till undervisning och särskilt stöd. Det är så dumt att jag vill skrika rakt ut.

Det är alltså det jag beskrivit i den här texten som lärare inte får lära sig på lärarprogrammet. Nu förstår ni hur dumt det är.

Med detta som bakgrund har de dessutom mage att klaga på oss som jobbar i skolan för att vi har en läskris. De som är dåliga är de politiker som kämpar med näbbar och klor för att behålla ett i sina beståndsdelar, djupt dysfunktionellt skolsystem.

De borde skämmas.

På återseende
/Linnea

Lyssna gärna på mitt sommarprat i P1.

Om du vill läsa annat jag skrivit och producerat, läs här:
Lyssna på min podd: Så funkar skolan.
Det kommer ett nytt avsnitt varje måndag.
Läs mina krönikor på Expressens ledarsida här.
Jag skriver även i Altinget och i Skolledaren.
Om du vill läsa mer om det jag skrivit om skolan kan du läsa mina böcker och rapporter!
Böcker
En tickande bomb, en bok om skolsegregation (2020)
En negativ spiral, kampen om den kommunala skolans resurser (2021)
Att vända en skola, en rektors erfarenheter (2023)
Skolbibliotek Nu (skriven tillsammans med Jonna Bruce), skolbibliotek som pedagogisk funktion (2024)

Rapporter
Rapport: Nyckeln till grundskolans finansiering (2022)
Förslag till ny skolpeng (2022)

Källa till texten
Boken: Lära barn att läsa från stiftelsen Legilegi samt http://www.legilexi.org.