I natt jag drömde något som jag aldrig drömt förut. Jag drömde det var fred på jord, och alla krig var slut. Jag drömde om en jättesal där statsmän satt i rad, så skrev de på ett konvolut, och reste sig och sa – det finns inga soldater mer, det finns inga gevär och ingen känner längre till det ordet militär”
Ed McCurdy skrev fredssången Last night I had the strangest dream 1950, men vi känner den som I natt jag drömde, översatt av Cornelis Vreeswijk 1964.
Det är krig/konflikter i bland annat Sudan, i Gaza, i Ukraina. Det är bara några exempel på länder som nu plågas . I Iran utkämpar kvinnorna och den unga generationen en kamp för frihet från mullornas tyranni. I Afghanistan bedriver talibanerna ett krig mot kvinnorna medan omvärlden tittar bort. I Georgien kämpar folket för demokrati och för att landet ska närma sig EU.
Världen är emellertid ingen trevlig plats.
I Gaza lider barnen något enormt. Det är brist på el, rent vatten, mat, sjukvård, mediciner, tak över huvudet och tillgång på utbildning. Gazas civilbefolkning kommer lida under lång tid och det är alltid barnen som drabbas värst.
I Ukraina går barn i skola under jord för att skydda sig mot Rysslands attacker mot civila mål. Mitt i natten ljuder flyglarmet och barnen måste ta skydd i tunnelbanan eller i närmaste skyddsrum.
Om ganska exakt två månader är det den 24:e februari och årsdagen sedan Ukrainas befolkning hamnade i den värsta tänkbara mardrömmen. Det går inte att förstå vad folket i Ukraina går igenom om man inte själv upplevt det.
Under de 18 år jag arbetat med barn som kommer från regioner där krig är vanligare än fred har jag pratat med många barn och vuxna som själva har upplevt krig. De kan relatera till vad Ukrainas, Sudans och Gazas befolkning går igenom nu.
Vi som aldrig upplevt krig på nära håll kan aldrig förstå.
Jag har ofta tänkt att vi som jobbar med barn upplever krig på avstånd. Vi möter oron hos barnen, tröstar och kramar dem, vi lyssnar på deras berättelser från när de sökte skydd i skyddsrummen. Om hur det låter när bomber landar på kusinens hus, hur rädda de var när de klev i båten som skulle ta dem över medelhavet eller på tåget där de lämnade sitt liv bakom sig utan att veta om de någonsin kommer kunna återvända. De berättar hur jobbigt det var att komma till ett nytt land.
Nu har vi krig i vår närhet och barnen ställer frågor.
– Var ligger närmaste skyddsrum rektor?
Ett flygplan åker över skolan och elever frågar, kommer det bomber nu?
– Varför är det krig så nära oss?
När flyglarmet testas känner eleverna igen ljudet från Syrien eller Irak. Många barn i Sverige bär på tunga ryggsäckar med minnen från krig och flykt. De har promenerat genom Europa för att hitta en säker plats, åkt över medelhavet i båtar som inte är sjödugliga eller i bästa fall fått hjälp av UNHCR program för kvotflyktingar. De har skilts från sin pappa, bror, farbror eller morbror när de stannar kvar för att ansluta vid fronten.
Varje barn bär på sin egen historia. Det är svårt att koncentrera sig på matematiklektionen när man inte vet om ens kusin som är kvar i hemlandet lever nästa dag.
Vi som arbetar med barn fokuserar på att behålla vardagen så normal som det går. Samma rutiner, samma undervisning, lekar, rast och utflykter. Vi vet att det barnen behöver när de är oroliga, är rutiner, förutsägbarhet och ett svar på alla frågor. När vi inte kan svara bekräftar vi oron och vi lovar att berätta mer så fort vi får mer kunskap.
Varje morgon när jag vaknar tänker jag att jag drömt en mardröm igen. Jag vaknar och inser att krigen fortsätter. Krig, död och förstörelse är det som har dominerat nyheterna under 2024.
Jag hoppas att jag snart får berätta för mina elever att – det finns inga soldater mer, det finns inga gevär och ingen känner längre till det ordet militär”
God Jul och Gott Nytt År!
I dag är en särskilt bra dag att skänka en tanke till de som i detta nu lider något oerhört.
På återseende!
/Linnea
Lyssna gärna på mitt sommarprat i P1.
Om du vill läsa annat jag skrivit och producerat, läs här:
Lyssna på min podd: Så funkar skolan.
Det kommer ett nytt avsnitt varje måndag.
Läs mina krönikor på Expressens ledarsida här.
Jag skriver även i Altinget, Fokus och i Skolledaren.
Om du vill läsa mer om det jag skrivit om skolan kan du läsa mina böcker och rapporter!
Böcker
En tickande bomb, en bok om skolsegregation (2020)
En negativ spiral, kampen om den kommunala skolans resurser (2021)
Att vända en skola, en rektors erfarenheter (2023)
Skolbibliotek Nu (skriven tillsammans med Jonna Bruce), skolbibliotek som pedagogisk funktion (2024)
Läsinlärning på lågstadiet (skriven tillsammans med Eileen Tadi)
Att leda för likvärdighet (antologi)
Rapporter
Rapport: Nyckeln till grundskolans finansiering (2022)
Förslag till ny skolpeng (2022)
rektor_linneas blogg 