The return of the obs-klass

Jag kommer aldrig glömma mitt första möte kring en elev som hade stora svårigheter att klara av skolmiljön. Eleven var utåtagerande mot kamrater och vuxna. I klassrummet flög pennor och radergummin och ibland även möbler. Elevhälsan försökte hitta en lösning eftersom vi såg hur dåligt eleven mådde och hur lärare och assistenter kämpade. Och föräldrarna. Vid vårt första möte sa mamman att hon inte visste vad hon skulle göra för att hennes barn skulle ändra sig. Jag svarade att det vet jag inte heller men att vi tillsammans ska arbeta för en fungerande skolgång. 

Föräldrar till barn som är sena i sin sociala utveckling har en tuff tillvaro. De ser blickarna från föräldrar, de sitter på evighetslånga möten, de får sms och samtal från skolan när deras barn gör fel. Barnet är frustrerat, skolpersonal är frustrerade och föräldrarna känner sig maktlösa.

Frågan om vad vi ska göra med elever som förstör undervisningen är en svår nöt att knäcka. Politiker har alltid svar på tal i form av enkla lösningar. Hårdare tag och tydligare mandat för skolpersonal står som spön i backen. Det är bra förslag som ligger på bordet men det är inte en långsiktig lösning på hur elever med som är sena i sin utveckling ska lära sig att inte slåss, säga fula ord och i vredesmod springa från skolan. 

Så vad ska vi göra? Steg ett är att elevhälsans professioner steppar in för att ta reda på vilka färdigheter eleven saknar. Nästa steg är att se över skolmiljön för att ta reda på när det blir svårt och slutligen ska vi kroka arm med föräldrarna och tillsammans arbeta för att lösa problemet så att de oönskade beteendet minskar. Det finns elever i varje klass som behöver ett mindre undervisningssammanhang. De måste få den möjligheten och därför är förslaget om att införa hjälpklasser efterlängtat. Det finns de som inte klarar stor klass, men sedan finns det många elever som är sena i sin sociala utveckling men som med tidig färdighetsträning kommer bli fungerande skolelever.

Vi måste därför skilja på den elevgrupp som kan uppföra sig, men som ibland kliver i klaveret, och den elevgrupp som inte alls har de färdigheter som krävs för att följa reglerna. Det är jättebra att vi har avstängning, skriftlig varning och omplacering att ta till när vi ska hantera akuta ordningsstörningar men det löser inte problemet med att eleverna inte har de färdigheter som krävs för att följa skolans regler. Avstängning är billigare än hjälpklasser.

En viktig insikt är att elever med återkommande beteendeproblem har en utvecklingsförsening. Nu pratar jag inte om att det är svårt med matematik eller svenska, utan att de har svårt att leva upp till vuxnas förväntningar. Om vi inte förstår att de är sena i sin utveckling kommer vi tro att konsekvenser och straff kommer få dem att ändra sig. Inget kunde vara mer fel. Konsekvenser är jättebra för elever som kan men som ändå gör fel ibland. Konsekvenser är ett dåligt verktyg om de används på elever som inte kan följa reglerna.

Jag menar att vi gör tre generalfel i svensk skola.
1. Vi förlitar oss på att ordningsregler ska ge trygghet och studiero.
2. Vi tror  att konsekvenser lär eleverna att göra rätt.
3. Det saknas en nationell standard för hur vi arbetar med färdighetsträning på lågstadiet. 
Lärare får inte lära sig på utbildningen hur man arbetar med färdighetsträning som en integrerad del av undervisningen.

Vi har alltså ordningsregler och när de inte följs använder vi konsekvenser i form av disciplinära åtgärder. Det är därför vi missar det allra viktigaste: att arbeta med elevernas förmågor vad gäller uppmärksamhet, följsamhet och koncentration. Det är ett arbete som måste börja dag ett i förskoleklass. När eleverna inte kan läsa, då får de träna på att läsa. När de inte förstår matematiken hjälper vi dem att förstå, men när de inte uppför sig, då höjer vi rösten, skäller och använder straff och konsekvenser. Att använda konsekvenser för elever som har en utvecklingsförsening är kontraproduktivt. Eleven lär sig ingenting, lärarna möter samma beteende igen och igen, och föräldrarna. De tappar förtroende för skolan. 

När jag kom till Hammarkullsskolan 2016 var det stökigt. Det fanns flera elever i varje klass som utmanade lärarna på alla håll och kanter. För att komma tillrätta med problemet anställde jag en skolpsykolog som fick i uppdrag att leda arbetet med trygghet och studiero. Jag bad honom att genomlysa forskningen för att hitta metoder för att träna färdigheter såsom följsamhet, uppmärksamhet och koncentration. Efter några månader presenterade han Pax i skolan, på engelska Good Behavior Game, GBG. Jag är alltid skeptisk när det kommer till metoder som säljs in till skolor men efter att ha läst ett 30-tal studier och utvärderingar bestämde jag mig för att vi skulle testa. Vi presenterade konceptet för lärarna och några nappade direkt. 

En central del av detta arbete var att jag inte tvingade lärarna att arbeta med Pax. De fick ett erbjudande. Eftersom Pax innebär att läraren måste förändra sitt sätt att arbeta kan det inte komma från rektor. Det går inte att slå pax i huvudet på skolpersonal och tro att det kommer bli bra. Pax är från början en amerikansk metod som utarbetades i Kansas som då hade stora problem med segregation, kriminalitet och låga skolresultat. Metoden är dock mest känd från Baltimore där den har praktiserats i decennier. Det var läraren och psykologen Muriel Sanders och Harriett Barrish som på 60-talet bestämde sig för att de skulle få bukt med låga skolresultat och stök i skolan. Deras hypotes var att om vi tränar elevernas grundläggande färdigheter kommer de att lära sig mer och det kommer göra att det blir lugnare i klassrummet. Om elever fungerar socialt och följer med i undervisningen minskar risken för utanförskap och kriminalitet. 

Pax består av en verktygslåda med tio verktyg som lärarna använder för att träna färdigheter. Verktygen ska sammantaget träna eleverna på att lyssna, följa vuxnas instruktioner och koncentrera sig längre stunder. Vi övar framförallt på självreglering vilket är en färdighet barn behöver vara bra på. Det främsta skälet till att jag rekommenderar låg- och mellanstadieskolor att arbeta med Pax är att det är lekfullt vilket gör att eleverna inte förstår att vi övar. Vi vet också från en studie från Brottsförebyggande rådet att hög grad av regelefterlevnad och självkontroll minskar sannolikheten att unga begår våldsbrott.
Pax är ett effektivt sätt att förbättra lärarnas arbetsmiljö genom att förebygga stress och minska störande moment i klassrummet. När vi tränar färdigheter som en integrerad del av all undervisning så kommer fler elever leva upp till våra förväntningar på deras beteende.

Min erfarenhet efter drygt 13 år i grundskolor i socioekonomiskt utsatta områden är att ett vanligt arbetssätt vid ordningsstörningar är hemringning, skäll och disciplinära åtgärder. Allt det kan behövas i akuta situationer men det tränar inte elevernas färdigheter. Vi behöver också fråga oss vad vi tänker att föräldrarna ska göra när vi ringer hem eftersom de inte arbetar i skolan. Det finns en risk att vi snarare odlar uppfattningen att skolan inte klarar sitt uppdrag. Att ge information är en sak, men att tro att föräldrar kan få sina barn att ändra beteende genom att prata kommer inte fungera. Vi kan bara använda konsekvenser om vi samtidigt arbetar strukturerat med färdighetsträning. Om vi inte hjälper elever med beteendemässiga utvecklingsförseningar förlorar vi dem. Om vi inte hjälper lärarna så kommer de inte orka arbeta i skolan och om vi inte hjälper föräldrarna kommer de att tappa allt hopp om oss. 

Med det sagt så är det viktigt att vi skalar upp särskilda undervisningsgrupper och resursskolor. Det är inte antingen eller utan både och. Alla elever behöver öva på färdigheter men när det inte är tillräckligt måste det finnas en anpassad lärmiljö där eleven får briljera. 

I den nya läroplansutredningen skriver vi fram att elever ska få färdighetsträning i koncentration och uppmärksamhet på lågstadiet. I stället för att uppfinna hjulet på nytt borde alla lågstadieskolor arbeta med Pax. Då hade vi inte haft de problem vi har idag på låg – och mellanstadiet.

Fakta om verktygen i Pax-lådan
Det första verktyget är Pax-visionen. När man tar fram pax-visionen formulerar eleverna vad de vill se mer av i klassrummet vilket leder till ökad självreglering och förmåga att både samarbeta och uttrycka sina behov. Visionen innehåller vad vi vill se, göra, höra och känna. Vi pratar om Pax, vad vi vill göra mer av och Bliim, vad vill se mindre av. 

Visionen är levande under hela skoldagen. Det är det repetitiva som ger effekt eftersom elever påminns om hur de förväntas agera och de får löpande reflektera över sitt eget beteende.

Det andra verktyget är Pax lyssna. Lärare använder ett munspel för att få elevernas uppmärksamhet vilket minskar tjat och tillsägelser. När läraren spelar i munspelet tystnar eleverna, tittar på läraren och gör V-tecknet. Verktyget gör att vi undviker situationer där lärare och elever hamnar i förhandlingssituationer.

En viktig del av Pax är pre corrections, alltså att vi korrigerar oönskat beteende innan det inträffar. När eleverna gör pax tackar man eleverna. Då påminner vi de elever som inte är tysta att de ska vända sig emot dig och lyssna på vad du har att säga.

Det tredje verktyget är pax överraskning. När eleverna gör pax får de överraskningar. Det kan till exempel vara att sitta under bänken i 30 sekunder. Pax överraskning tränar självreglering på ett lustfyllt sätt.

Det fjärde verktyget är pax röster. Syftet är att läraren ska förmedla förväntningar som alla förstår och som skapar en känsla hos eleverna att de blir rättvist behandlade. Pax röster tränar eleverna att prata i normal samtalston samt att vara tyst när läraren så önskar.

Även här är pre corrections viktiga. När elever har rätt röstläge är det viktigt att påminna om att de gör rätt och tacka eleverna. Då påminner vi de som är på väg att göra ett bliim, att de ska fortsätta att göra pax.

Det femte verktyget är pax timer. Timern används på ett lekfullt sätt för att minska tiden mellan aktivitet och övergång mellan aktiviteter. 

Det sjätte verktyget är pax stickor. Vi använder stickor när talutrymmet ska fördelas i klassrummet. Pax sticker hjälper elever som är överaktiva att bromsa. 

Det sjunde verktyget är pax hissning. Man skriver en hissning och ger den till en elev som gjort pax. När elever får hissningar uppmuntras och tränas prosociala färdigheter. 

Det åttonde verktyget är pax händer och fötter. Verktyget lär eleverna att inte ta på varandra, puttas, sparka eller ta på saker som hänger på väggarna. 

Det nionde verktyget inom pax är pax och bliim. Det används för att minska  negationer såsom nej och sluta. Pax är det vi vill se mer av, och bliim är det vi vill se mindre av. 

Det tionde och sista verktyget är pax-spelet. Målet med pax spelet är att eleverna ska ha erövrat förmågorna självreglering, koncentration, följsamhet och uthållighet. När man spelar börjar man med en kort tidsperiod som sedan successivt utökas. Pax-spelet tränar koncentration och samarbete och framförallt att det är okej att förlora. Det är en viktig färdighet som barn behöver öva på.

Farbro Barbro skulle ha sagt att det inte finns några genvägar till en trygg och lugn skolmiljö!
Jag kan inte annat än hålla med.

På återseende!
/Linnea

Lyssna gärna på mitt sommarprat i P1.

Om du vill läsa annat jag skrivit och producerat, läs här:
Lyssna på min podd: Så funkar skolan.
Det kommer ett nytt avsnitt varje måndag.
Läs mina krönikor på Expressens ledarsida här.
Jag skriver även i Altinget, Fokus och i Skolledaren.
Om du vill läsa mer om det jag skrivit om skolan kan du läsa mina böcker och rapporter!
Böcker
En tickande bomb, en bok om skolsegregation (2020)
En negativ spiral, kampen om den kommunala skolans resurser (2021)
Att vända en skola, en rektors erfarenheter (2023)
Skolbibliotek Nu (skriven tillsammans med Jonna Bruce), skolbibliotek som pedagogisk funktion (2024)
Läsinlärning på lågstadiet (skriven tillsammans med Eileen Tadi)
Att leda för likvärdighet (antologi)

Rapporter
Rapport: Nyckeln till grundskolans finansiering (2022)
Förslag till ny skolpeng (2022)