Författare: @rektor_linnea

Jag är en helt vanlig rektor som arbetar på en F-3 skola i en av Göteborgs förorter. De senaste 14 åren har jag spenderat i Stockholms och Göteborgs ytterområden i förskola och grundskola. Jag har min bakgrund som lärare i samhällskunskap, filosofi och religion. Skola är det som intresserar mig mest, både på längden och bredden. Jag är kritisk till hur vi styr skolan idag så därför försöker jag bidra till att ändra skolans styrning. Jag är kritisk till mål och resultatstyrning och jag är övertygad om att det finns bättre sätt att utbilda barn än hur vi gör det idag. Förutom att arbeta som rektor så arbetar jag även fackligt i Lärarförbundet skolledare i Göteborg. Jag har även tagit initiativ till skolledarupproret som är en sluten facebookgrupp. Rektorsuppdraget är väldigt roligt men tyvärr är uppdraget svårt att utföra på grund av bristen på resurser. Det ska vi ändra på genom att ändra styrningen av skolan.

När lärarnas tidning inte publicerar

Den 24/6 skrev en rad företrädare för Lärarförbundets lokalavdelningar en debattartikel i lärarnas tidning. Artikelförfattarna vill med sitt inlägg påvisa att Lärarförbundet behöver driva facklig kamp för sina medlemmars bästa. Samma dag (24/6) publicerades ett svar från Mathias Åström som är förhandlingschef på Lärarförbundet.

Jag och några med mig (som ännu inte hunnit gå på semester) som är förtroendevalda i Lärarförbundet skolledare Göteborg skrev en debattartikel för att visa att vi står bakom det företrädarna för lokalavdelningarna för fram i sin artikel. Vi påpekar också det vi inte håller med Mathias Åström om.

Vårt svar blev inte publicerat eftersom vi skriver ungefär samma som artikelförfattarna. Det var just detta som var syftet, att visa att vi står bakom deras åsikter. Lärarnas tidning menar att de ska bevaka frågan journalistiskt.

Här är inlägget som inte blev publicerat;

”Den 24/6 skrev en rad fackliga förtroendevalda för lärarförbundet en debattartikel i lärarnas tidning där de uppmanar Lärarförbundet att ställa hårdare krav på kommunerna när det gäller nedskärningarna i skolan och hur Lärarförbundet ser på HÖK18. Artikelförfattarna menar att Lärarförbundet inte kan nöja sig med att vi har dialog ute i landet kring arbetsbelastningen samtidigt som nedskärningar på skolan genomförs i de flesta kommuner. Artikelförfattarna menar med all rätt att medlemmarna förtjänar tuffare fackliga krav än så.

Vi är några förtroendevalda för Lärarförbundet skolledare Göteborg som ställer oss bakom det artikelförfattarna skriver. Att driva facklig kamp för våra medlemmar är Lärarförbundets viktigaste uppdrag. Vi som fackförbund, lokalt och centralt ska ta fajten så våra medlemmar inte behöver bråka med sina chefer.

Vi är bekymrade över det svar som Lärarförbundets förhandlingschef Mathias Åström ger i samband med att artikeln publicerades. Det vi anser vara mest bekymmersamt är hållningen att Lärarförbundet ska ha som största fokus att fortsätta kräva mer resurser till skolan. Magdalena Andersson har varit tydlig med att det inte finns mer resurser att tillgå. Med det sagt kan det inte vara Sveriges största fackliga lärar- och skolledarorganisations största fokus att kräva mer resurser. Vi vill alla ha mer resurser till skolan och det ska vi kämpa för, men det kan inte vara Lärarförbundets enda fokus. Det räcker heller inte med dialog ute i kommunerna kring arbetsmiljön när nedskärningarna nu genomförs.

Mathias Åström skriver att Lärarförbundet agerar med full kraft mot nedskärningarna i kommunerna. Vi som skolledare ställer oss frågande till det, då vi inte har sett några kraftfulla åtgärder på nationell nivå från Lärarförbundet. Det har skrivits debattartiklar, men i övrigt har vi inte sett några konkreta ansatser till facklig kamp för att stoppa nedskärningarna. Att kräva mer resurser kan inte ses som konkreta åtgärder när det inte finns resurser att tillgå. Det är än så länge bara förtroendevalda i Lärarnas Riksförbund på lokal nivå som visat handlingskraft mot nedskärningarna genom att de anmäler kommuner till Arbetsmiljöverket och Skolinspektionen. Vi undrar om Lärarförbundet nationellt kommer uppmana sina förtroendevalda ute i landet att agera på liknande sätt? Kommer Lärarförbundet centralt anmäla alla kommuner som genomför nedskärningar till Skolinspektionen och Arbetsmiljöverket?

Mathias Åhström skriver vidare att det avtal vi har ger oss verktyg för att förbättra medlemmarnas arbetsvillkor genom minskad arbetsbelastning. Vi som förtroendevalda i Lärarförbundet Skolledare Göteborg håller inte med om det. Vi ser inte att dialog kring arbetsbelastningen kommer leda till minskad arbetsbelastning. Vi anser att det är Lärarförbundets viktigaste uppgift att driva frågan och i konkreta handlingar agera för att stoppa nedskärningarna. Vi menar att nedskärningarna är skäl nog att lyfta frågan om avtalsbrott mot HÖK18. Mathias Åström avslutar sitt svar till debattörerna med att säga att kraven ska ställas på lokal nivå.

Våra skolledarmedlemmar runt om i Sverige har en ohållbar arbetssituation där många inte har resurser nog för att bemanna varje klassrum med en lärare; vi har en situation just nu som innebär att våra medlemmar arbetar sig sjuka av stress. Vi är, precis som artikelförfattarna skriver, trötta på att se våra medlemmar gå in i väggen med långa sjukskrivningar som följd. Vi är trötta på att bli uppringda av medlemmar som berättar att de säger upp sig för att de inte orkar längre. Vi är trötta på att skolledarkarusellen snurrar i allt högre hastighet.

Detta, Mathias Åström, borde vara Lärarförbundets fokus att ändra på. Ert fokus på att kräva resurser som inte finns just nu, och ha fortsatt dialog om arbetsbelastningen ute i kommunerna duger inte. Våra medlemmar förtjänar bättre. De förtjänar facklig kamp. Nu är det dags att börja agera mot nedskärningarna och det är bråttom! ”

Dela gärna inlägget!

Vi måste minska det statliga uppdraget i grundskolan

Vi har en situation i Sverige där kraven med råge överstiger resurserna skolan tilldelas av huvudmannen. Det sätter oss i rektorer i en mycket svår sits. Hur ska vi göra för att skapa en pedagogisk verksamhet i balans när resurserna inte räcker? Det är ett val ingen rektor ska behöva ställas inför. Den frågan håller rektorer sömnlösa om nätterna och det är glappet mellan krav och resurser som leder till samvetsstress och nu är det hög tid att göra upp med samvetsstressen. Det kan vi bara göra om vi ser till att skapa balans mellan de krav staten ställer och de resurser kommunerna tillför.

När inte resurserna räcker för att nå de statliga målen finns det två alternativ.
1. Tillför mer resurser
2. Sänk kraven och ta bort mål, ämnen och arbetsuppgifter.

Jag utgår ifrån att alla skulle vilja se att alternativ ett blev realitet. Tyvärr ser det inte ut att vara möjligt givet att det inte finns resurser att tillgå från staten.
Sverige står inför tuffa år framöver, vi kan förvänta oss att skatteintäkterna kommer att minska vilket gör att skolan kommer få mindre resurser de kommande åren. Vi vet att befolkningen blir äldre och att färre kommer att arbeta. Tankesmedjan Balans har uppmärksammat skolsverige på att de flesta kommuner gör nedskärningar i skolan. Diskussionen i skolan måste därför börja handla om vilka arbetsuppgifter och statliga mål vi ska plocka bort när kommuner skär ner i skolan. Vi måste se till att kraven minskar i samma takt som resurserna minskar. När finansminister Magdalena Andersson intervjuades om resurserna till skolan var hon tydlig med att det inte finns mer resurser att tillgå för kommunerna. Ett alternativ skulle kunna vara att sluta amortera på statsskulden och tillföra de resurserna till välfärden, men det verkar inte politikerna tycka är en bra ide.

Med det sagt återstår bara alternativ två.
Om vi fortsätter ha samma omfattande statliga krav på skolan utan att kommunen tillför de resurser som behövs för att nå målen så kommer vi rektorer och våra medarbetare bli sjuka av vårt arbete. Givet att vi har brist på både legitimerade lärare och skolledare så måste vi undvika det till varje pris. Svensk skola behöver alla sina lärare och rektorer.

Givet att vi måste sänka kraven, vilka krav, mål och ämnen ska vi ta bort? Detta har diskuterats i skoldebatten den senaste tiden. Isak Skogstad fick mycket kritik när han lyfte frågan att ta bort de praktisk estetiska ämnena. Skolministeriet har haft ett avsnitt kring vad som ska plockas bort. Det är en fråga relativt få verkar vilja diskutera trots att den är helt avgörande. Jag är egentligen inte för att ta bort skolämnen, mål och krav men jag inser samtidigt att vi måste våga diskutera frågan om vad vi ska plocka bort. Här kommer mitt förslag på ett förändrat statligt uppdrag för grundskolan utifrån rektors perspektiv. Ja, jag förstår att jag kommer provocera många vilket egentligen inte är min mening men det är helt nödvändigt att vi börjar prata om detta. När du har läst klart kommer du förstå varför, så läs hela inlägget.

Jag börjar med de lägre årskurserna, förskoleklass till årskurs 3. Jag har i princip samma argument för samtliga årskurser för vad som ska plockas bort. Därför står de bara en gång.

I årskurs F-3 tas följande bort;

  • Modersmålsundervisningen i årskurs 1 – 3
    Modersmålsundervisning är inte obligatoriskt och därför kan den tas bort.
  • Elevens val. Elever går inte i skolan för att få välja själva vad de ska göra.
  • Avskaffa den nyligen införda läsa-räkna-skriva garantin och det obligatoriska bedömningsstödet i förskoleklassen och årskurs 1. Låt skolorna använda det screeningmaterial de anser vara lämpligt och med den frekvens de anser vara lämpligt
  • Minska på antalet IUP och utvecklingssamtal som erbjuds vårdnadshavarna.
    IUP skrivs bara i årskurs 1 och 3, i svenska och matematik. Erbjud vårdnadshavarna ett samtal på hösten i årskurs 1 som är framåtsyftande och ett samtal i slutet på årskurs 3 som handlar om hur det gick och en IUP som lämnas över till nästa årskurs.
  • Minska omfånget på nationella proven i årskurs 3. Minska delproven till 2 i svenska och två i matematik. Testa eleverna i läsning, läsförståelse, skrivning och i matematik de fyra räknesätten och problemlösning.
  • Ta bort ämnet slöjd i årskurs 3 och ämnet bild i årskurs 1 – 3
    Elever i de lägre årskurserna ritar och målar inom ramen för övrig undervisning så det behövs inte som ett eget ämne. Slöjd bör eleverna ha på mellan och högstadiet.

Årskurs 4 – 6 tas följande bort av samma skäl som anges under årskurs F-3

  • Modersmålsundervisningen
  • Elevens val
  • Slöjd tas bort i årskurs fyra och fem
  • Minska omfånget på nationella proven i årskurs 6 till att bara testa läsförståelse, förmågan att skriva samt problemlösning och bråk.
  • Minska antalet utvecklingssamtal som vårdnadshavarna erbjuds till ett samtal på vårterminen i årskurs fyra och ett samtal i slutet på årskurs 6.
  • Simundervisningen tas bort. Det inte kan anses vara skolans ansvar att se till att barnen lär sig simma
  • Ta bort de betyg i årskurs 4 som nu är på prov på några skolor samt i årskurs 6.

Årskurs 7-9 tas följande bort av samma skäl som för de tidigare årskurserna

  • Ta bort modersmålsundervisningen
  • Elevens val
  • Hem och konsumentkunskap
    Eleverna har hem och konsumentkunskap på mellanstadiet vilket gör att det med fördel kan tas bort på högstadiet då eleverna läser många ämnen.
  • Halvera timplanen i musik, bild och båda slöjdarterna
  • Minska timplanen i idrott och hälsa till 45 minuter per vecka
  • Ta bort moderna språk. Att lära sig fler språk kan inte anses vara en baskunskap
  • Minska omfånget på nationella proven och testa eleverna i matematik och svenska i årskurs nio med totalt 4 delprov, två i matematik och två i svenska
  • Minska antalet betyg till 3, i svenska, engelska och matematik och ge betyg på vårterminen i årskurs 8 och 9. Ge omdömen i övriga ämnen i ett samlat dokument vårterminen i årskurs 9.

Dessa förslag tycker nog många är för radikala, många tänker säkert ”så kan man inte göra” Dessa förslag ger konsekvenser för enskilda lärare som idag undervisar i ämnen som tas bort. Dessa förslag innebär att lärare kommer behöver komplettera sin utbildning för att kunna undervisa i andra ämnen. Den krassa verkligheten är att det inte är roligt att minska på skolans uppdrag. Nedskärningar har aldrig, och kommer aldrig vara roliga. Det kommer få konsekvenser för eleverna eftersom nedskärningar alltid får konsekvenser för alla som arbetar i skolan och för alla elever som går i skolan. Givet att alternativet är att fortsätta som vi gör nu, att ha ett glapp mellan krav och resurser som leder till att lärare, rektorer och övriga medarbetare arbetar sig sjuka så är det ett sämre alternativ.

Jag tänker att när vi framöver kommer tvingas bestämma oss för vad som ska tas bort ur skolans uppdrag så behöver vi tänka ”Vad är det som är viktigast för eleverna att ha med sig när de lämnar grundskolan?
Är det viktigaste att de kan spela instrument, bygga en stol eller tillaga lasange? Eller är det viktigare att eleverna kan läsa, skriva och räkna? Praktisk-estetiska ämnen är viktiga av flera skäl där det främsta skälet är att alla barn lär sig på olika sätt och de praktisk-estetiska ämnena erbjuder olika uttryckssätt. De ämnena erbjuder en variation som är viktig. Jag anser att när vi behöver ta bort ämnen så måste vi börja med de ämnena som ger kunskaper eleverna klarar sig utan. Att lära sig läsa, skriva och räkna är baskunskaper som eleverna måste få med sig oavsett hur mycket vi måste plocka bort ur skolans uppdrag i framtiden. När vi står inför valet att vi måste välja mellan praktiska ämnen och teoretiska ämnen så är jag för att ta bort de praktiska ämnena. Det kommer påverka elever negativt när ämnen tas bort helt eller minskar i omfång. Hur vi än gör, kommer vi aldrig komma ifrån att nedskärningarna i skolan leder till negativa konsekvenser för eleverna.

Ja, vi kommer få en sämre skola i jämförelse med idag men vi får den skola vi betalar för. Vi kan inte förvänta oss att det kommer fungera att ha kvar uppdraget men utan resurser att utföra det. Ska vi behålla dagens kravnivå så behöver skolan mycket mer resurser, resurser som i dagsläget inte finns. Då är frågan, ska vi fortsätta skrika efter mer resurser som inte finns eller ska vi lägga den tiden på att faktiskt anpassa uppdraget efter de resurser vi har? Jag tänker att vi behöver göra båda, vi måste fortsätta kämpa för att få mer resurser men tills finansieringen av skolan är löst så måste uppdraget minska i omfång.

Jag har inte lagt förslag på att minska elevhälsan vilket är ett medvetet val. När resurserna minskar kommer elevhälsan bli ännu viktigare. En ide skulle kunna vara att lägga all sjukvård inom elevhälsan på primärvården. Jag har valt att inte lägga det förslaget eftersom primärvårdens läkare och sjuksköterskor också går på knäna och det är en dålig ide att lägga problemet någon annan stans.

Vad kan vi minska eller ta bort helt på statlig nivå?
Jag är av den åsikten att SPSM och Skolinspektionen bör läggas ner helt och hållet. De specialskolor som SPSM driver idag ska tas över av de kommuner de ligger i. Möjligheten för föräldrar att anmäla skolor till barn och elevombudet borde tas bort och barn och elevombudet läggas ner. Istället ska vårdnadshavares klagomål på skolor hanteras av huvudmannens klagomålshantering. Skolverket ska minska sitt uppdrag genom att de nationella proven blir färre, bedömningsstöd, statsbidrag och garantier tas bort. Skolverket kommer börja granska och till tillstånd till friskolor.
Idag har vi ett läge där staten anger kraven för skolan, kommunen ska tilldela resurser så vi kan uppfylla statens krav, när vi inte får de resurser vi behöver så kommer statliga skolinspektionen och utdelar kritik och viten till kommuner. Detta system behöver göras om från grunden och ett första steg är att lägga ner skolinspektionen. Sen har vi detta med systematiskt kvalitetsarbete. Kommer vi kunna fortsätta med målstyrningen som vi gör idag? Jag tror inte det. När vi minskar skolans uppdrag måste vi även minska, och i vissa fall också ta bort det systematiska kvalitetsarbetet.

Jag har ingen egentlig åsikt om skolan ska förstatligas helt eller delvis. Det finns inget som säger att skolan får mer resurser bara för att staten är huvudman. Det har lanserats förslag på statligt sektors bidrag till skolan. Det är en fråga värd att titta närmare på. Det viktiga är att vi anpassar den utbildning vi ger eleverna till den budget vi får tilldelad av huvudmannen. Detta oavsett om huvudmannen är kommunal eller statlig.

På sikt behöver vi förändra skolans styrning så vi får en styrning som inte grundar sig på new public management. Den kampen kommer vi inte vinna på några veckor och därför är det viktigt att vi arbetar på flera fronter samtidigt. Vi behöver en skola som varken grundar sig på marknadsstyrning eller målstyrning. Principen som råder idag, att vi hela tiden förväntas öka kvalitén till en lägre kostnad är ohållbar. Idag tillåter vi att skolor drivs av stora riskkapitalbolag och att skattemedel tas ut i vinst, det måste upphöra. Vi ska givetvis inte ha friskolor i Sverige.

Hur kommer argumentationen låta kring mina förslag?
Jag bara gissar nu, men jag tänker att det kommer låta ungefär såhär;

I lärarrummet
Ska inte mina ämnen få vara kvar? Är jag inte viktig?
– Nej, tyvärr inte eftersom vi inte har resurser för att undervisa i 16 ämnen i grundskolan. Jo, du är viktig men tyvärr har vi en väldigt tråkig ekonomisk situation så vi kan inte erbjuda 16 ämnen i grundskolan.

På förvaltningen
Behövs inte jag längre?
– Jo, du behövs men inte här och inte med detta uppdrag. Du kommer få ett annat uppdrag, kanske på en skola eftersom du har lärarlegitimation och det är brist på lärare.
Vem ska nu göra mitt jobb?
– Ingen ska göra ditt jobb, vi tar bort stora delar av det systematiska kvalitetsarbetet eftersom vi får mindre resurser.

Enligt mig är det orimligt att det sitter människor ute på förvaltningarna och jobbar med skolutveckling samtidigt som de som jobbar i skolorna går på knäna. Det kloka hade varit om skolorna får de resurser de behöver för att utföra det statliga uppdraget skolan har, sedan bygger kommunen förvaltning av det som blir över.

På Barn och elevombudet
Ska inte eleverna få skydd nu när inte föräldrar kan anmäla skolor till oss?
– Jo, de kommer få skydd men inte av er.

På SPSM
Ska inte vi finnas kvar, var ska vi arbeta nu?
– Ni som är lärare kommer erbjudas lärarjobb i den kommun ni bor i. För er andra kommer det finnas arbete på andra myndigheter.

På skolinspektionen
Vem ska nu se till att det hålls ordning i svensk skola?
– Det kommer huvudmannen göra, utifrån de resurser som finns. Det kommer gå bra, oroa er inte.

Föräldrarna
Hur ska vi nu göra när vi inte får veta hur våra barn ligger till kunskapsmässigt?
– Det får ni veta två gånger per stadie. Om ditt barn ligger bra till kunskapsmässigt kommer du inte höra något från läraren och då kan du vara lugn. Behöver ditt barn någon form av stöd så kommer lärarna höra av sig till dig.

Hur ska vi nu göra när varken elevombudet eller skolinspektionen finns kvar?
– Ni ska lita på lärarna gör sitt jobb. Ni ska lita på rektorerna gör sitt jobb och ni ska prata med skolan när ni är oroliga så hjälps vi åt. Vill ni lämna klagomål går det bra att göra det hos kommunens klagomålshantering.

En avslutande personlig reflektion;

Det här är ett inlägg jag aldrig trodde jag skulle skriva. När jag tog min lärarexamen och började arbeta för 14 år sedan såg jag framför mig att jag skulle undervisa, jag skulle ha förutsättningar, jag skulle ha roligt med eleverna. Roligt har jag haft, i princip varje dag. Förutsättningarna har dock blivit sämre för varje år de senaste 14 åren. Det blir ständigt lite mindre resurser.
När jag var 29 år erbjöds jag mitt första chefsjobb och jag tänkte ungefär som Pippi Långstrump, det här har jag aldrig testat så det klarar jag nog. Jag var ung, naiv, tänkte att ”det kan väl inte vara så svårt”

Mitt första uppdrag som förskolechef, med ansvar för 55 medarbetare själv, jag hade ingen aning om vad jag gav mig in på så jag körde på i högt tempo, utvecklade och styrde upp, fixade och trixade. Vi fick inspektion efter 1,5 år som var utan klagomål. Lärarna var glada, huvudmannen var glad. Föräldrarna var nöjda och barnen lärde sig massor. Skolan sa att eleverna från våra förskolor kunde så mycket. Alla var stolta. Jag var mest trött.
Men jag var ung och naiv så jag tänkte ”vi kan bli ännu bättre” så jag körde på ett tag till. Sen fick jag nog och bestämde mig för att byta jobb. Från Rinkeby till….Hammarkullen.
Det är en F-3 skola så det är nog mycket lättare tänkte jag. Mitt första jobb i grundskola.
Jag hade ju läst rektorsprogrammet så skollagen kunde jag, och ekonomistyrning hade jag ju läst och nyckeltal kunde jag få fram på några minuter. Jag hade till och med lärt mig att göra swotanalys och bygga varumärke. Vad kunde gå fel?
Ganska mycket lärde jag mig snabbt. Jag kliade mig i huvudet, hur var det nu med det där beslutet? Budgeten var visst många miljoner minus.
Oj vad många medarbetare och vad få elever. Jag är en ”doer” så jag körde på, fixade och trixade, utvecklade och försökte fixa en bra arbetsmiljö för personalen. Vi bytte ut möbler, gjorde skolan fin, började prata pedagogik och resultat, vi började prata undervisning och resultaten höjdes varje termin. Huvudmannen var glad, medarbetarna gav bra omdöme på medarbetarenkäten. Rektorn var mest trött. Det här med budget har gnagt i mig i flera år, hur kommer det sig att vi hela tiden får mindre resurser men vi får aldrig mindre att göra? Som tur var hittade jag Tankesmedjan Balans på twitter och jag började läsa deras granskningar och då blev det väldigt tydligt att det jag misstänkt faktiskt stämde. Huvudmännen trixar med budget. Just detta med att inte indexuppräkna är en sak som jag iallafall inte hade uppmärksammat. Det är en väldig tur för alla oss som arbetar i skolan att Markus och Åsa bestämde sig att ta reda på varför det ser ut som det gör.
Nåväl, månaderna gick och jag jobbade på i högt tempo och ville fixa allt, gärna igår.
April 2019 tog det stopp och endast två alternativ återstod, kör på som du gör och gå in i väggen eller gå ner till 40 timmar i veckan och försök överleva resten av läsåret.
Enkelt val, jag gick ner till 40 timmar i veckan och började återhämta mig sakta men säkert. Det här med att ta det lugnt är min sämsta gren så istället för att vila så tänkte jag att nu har jag ju massa lediga timmar på dygnet så då startar vi lite skolledaruppror, skriver lite artiklar, twittrar och försöker bidra till att ändra skolans styrning. Sagt och gjort och det har faktiskt gett massa energi också, och jag har lärt mig massor av alla diskussioner på skoltwitter.

Med det sagt.
Det jag vill säga med detta, och kommande blogginlägg är att vi behöver fixa detta med skolans styrning om vi ska kunna arbeta kvar i skolan. Det är på allvar.
Vi kan inte fortsätta som vi gör, och då måste också ta tag i de jobbiga frågorna, de som vi helst vill slippa. Detta med vad vi ska ta bort.

Det vill jag diskutera med er rektorer och lärare och alla andra som är intresserade av skolan, välfärden och ekonomi. Hur vill ni göra för att anpassa skolans uppdrag till de resurser vi får tilldelade? Nu hoppas jag att jag har retat upp er tillräckligt mycket för att ni ska säga emot mig, bli förbannad, hålla med mig eller komma med egna förslag. Eller alltihop samtidigt.

På återseende!

/ Linnea