Är friskolereformens dagar räknade?

Jag hoppas inte det, men jag tror att det kanske blir så om inte nödvändiga reformer kommer på plats. Det här inlägget handlar om varför friskolereformen kommer att avskaffas om inte nödvändiga reformer kommer tillstånd inom en snar framtid.

De senaste åren har skoldebatten varit intensiv, mycket tack vare Tankesmedjan Balans som bloggat, skrivit böcker och debatterat skolfrågor mycket förtjänstfullt. Jag tror kanske att mitt arbete med att gå igenom ohälsosamt många budgetar kan ha spelat en viss roll i att få upp skolans finansieringssystem på den politiska dagordningen.

Björn Åstrand har i sin utredning om en mer likvärdig skola lagt fram väl genomarbetade förslag som skulle göra skolan mer likvärdig. Inte likvärdig men mer likvärdig.
Allt fler ser och erkänner problemen som marknadsstyrningen av skolan har skapat och allt fler ropar efter reformer och regleringar. Vi har sett återkommande kritik av nuvarande skolsystem från DN ledarsida, SvD ledarsida, ifrån GP, Hallandsposten, Sydsvenskan och en rad andra tidningar. Det kommer kritik från höger och vänster och från den politiska mitten. Några av motionerna på Centerpartiets stämma hade kunnat vara skrivna av vänsterpartister. Kritiken är massiv och det finns några viktiga saker som vi måste ta på allvar när det gäller hur vi finansierar och styr svensk skola. Kritiken handlar inte om motstånd mot friskolor och valfrihet, det handlar om att skapa ett mer effektivt resursfördelningssystem som utgår från skollagens intention om att utbildningen ska vara likvärdig varhelst den anordnas. Det är klart att finansieringen av skolan inte fungerar om den är konstruerad så att den går tvärt emot skollagens intentioner om likvärdig skola.

För mig som rektor är min budget mitt verktyg för att göra skola. Jag kan inte göra skola och bedriva undervisning utan en budget – och utan lärare som jag betalar ut lön till. För mig som rektor utgörs cirka 90 procent av mina utgifter av lön och lokalkostnad. De är så kallade fasta kostnader som inte påverkas av antal elever i klasserna. Därför är det inte så smart att finansiera skolan med peng per elev. Kommuner har all rätt i världen att finansiera med skolpeng per skolklass men kommunerna använder modellen skolpeng per elev eftersom de ska ersätta enskilda huvudmän på detta sätt.

När vi har ett resursfördelningssystem som inte stödjer skollagens intentioner så skapar det problem i flera led. Det handlar om skolpengens utformning som med nuvarande likabehandlingsprincip överkompenserar enskilda huvudmän. Skolpengen skapar incitament för lönsamhet hos de vinstdrivande enskilda huvudmännen. Det i sin tur skapar betygsinflation eftersom betyg är ett konkurrensmedel mellan skolor. Det skapar uppdelning av elever utifrån föräldrarnas utbildningsnivå. Det skapar incitament att ha särskilda profil, undervisning på engelska och nu det som senast seglat upp i debatten – klädkoder. Alla dessa problem är bi-problem som skulle börja lösas om vi fick ett fungerande finansieringssystem och ett ramverk som utgår från skollagens intentioner. Mer kontroller är inte lösningen, vi måste lösa det grundläggande problemet.

Det handlar om statsbidrag som är ogenomtänkta, kortsiktiga och som skapar konstgjord andning för kommunerna. Ovanpå den orättvisa skolpengen och de kortsiktiga statsbidragen har vi problemet med demografin där skatteintäkterna om ett par år inte kommer att räcka för att täcka kommunens löpande kostnader. Skolpengens konstruktion skapar som sagt en massa problem för skolan som helhet och därför måste skolpengens konstruktion reformeras.

Det här problemet inser allt fler och det kommer upprepade krav på att se över skolans finansiering, framförallt från borgerligt håll.

Ett annat problem är skolvalet som med nuvarande lagstiftning skapar mer segregation än det motverkar. Det är tillåtet för enskilda huvudmän att ha kö som de själva administrerar och därmed kan de också manipulera sina köer. Det är inte likvärdigt.

Valfriheten då?
Det finns inte någon riktig valfrihet i vårt skolsystem. Ingen i Sverige kan välja skola eftersom alla skolor har en maxkapacitet. Det föräldrar gör är att de önskar skolplacering sen får de plats om kapaciteten tillåter det. Det finns möjlighet att önska skola, samtidigt som att elever på vissa skolor inte får välja vad de ska ha för kläder i skolan. Där tog valfriheten slut.
Jag anser att ett av de största problemen med den policyförändring som ägt rum de senaste 30 åren är att ansvaret för barnens utbildning har förflyttats från att vara ett gemensamt samhällsansvar till att vara ett ansvar för var och en. Föräldrarna förväntas ta ansvar för sina barns framtid genom sitt val av skola. Det är ett stort ansvar att bära som förälder. Det skapar möjlighetsstress, det skapar oro. Med den upplevda valfriheten har vi skapat ett skolsystem där den enes bröd blir det andres död, eller översatt till skolspråk – den enes val av skola får en annan elev, någon annanstans i systemet betala priset för med sämre utbildning. Det är ännu en konsekvens av skolpengens konstruktion.

Vi måste göra en massa andra saker också, se över betygssystem, styrdokument, kunskapskrav, men om vi inte har ett ramverk som stödjer skollagens intentioner spelar det inte så stor roll vad vi fyller ramverket med. Vi måste ha ett hållbart och effektivt finansieringssystem. Vi måste ha ett gemensamt skolval där alla föräldrar önskar skolplacering utifrån samma regelverk och inom samma tidsfönster.

Det är viktigt att komma ihåg att ansvaret för elevernas utbildning har flyttats till föräldrarna men friskolornas omfattas inte av offentlighetsprincipen så föräldrarna kan inte informera sig om de olika skolorna. De måste förlita sig på skolornas reklam som är just – reklam.
Det är skillnad på fakta och reklam. Föräldrar kan inte begära ut handlingar från skolorna, de kan inte begära ut budget och andra dokument för att ta reda på hur skolans fungerar. Eftersom kommunerna finansierar fristående skolor bör enskilda huvudmän givetvis omfattas av offentlighetsprincipen.

De reformer som behöver komma på plats i år är:
– Differentierad skolpeng där huvudmännen kompenseras efter ansvar och uppdrag.
– Gemensamt skolval där alla föräldrar ges samma möjlighet att önska skola, utifrån samma principer och inom samma tidsfönster.

På lång sikt
Vi behöver se över statsbidragen som nu inte ger önskad effekt. Björn Åstrand har ett bra förslag om ett sektorsbidrag istället för ett hundratal statsbidrag.

Vi behöver fundera på hur vi ska göra för att fasa ut aktiebolagen från skolan.

Vi behöver fundera på om vi inte ska ha en statlig, differentierad skolpeng som är viktad utifrån socioekonomiska faktorer.

Jag tror att friskolereformens dagar är räknade om inte regleringar kommer på plats. Med det sagt vill jag också säga att jag förstår de mindre huvudmännens oro om skolpengen differentieras. Vi kan dock inte ha en överkompenserad friskolesektor för att värna ett mindre antal små huvudmän. Den här frågan borde Almega och Friskolornas Riksförbund driva för att hitta en lösning för de minsta huvudmännen. Det går att hitta en lösning för små ekonomiska föreningar.

Slutligen
Jag hoppas att friskolereformen överlever i många år till men det förutsätter att vi rättar till systemfelen. Om vi inte får nödvändiga reformer på plats gällande skolpeng och skolval kommer kravet från opinionen bli så stark att friskolereformen kommer att avskaffas i sin helhet. Jag tror att reformer är det är det enda sättet att behålla friskolereformens legitimitet.
Jag kommer att få rätt i den här frågan.

En negativ spiral
Jag har skrivit en bok om skolpengen som heter En negativ spiral, kampen om den kommunala skolans resurser.
Jag tror att det är en bra bok att läsa om man vill förstå varför lika skolpeng mellan huvudmännen är djupt orättvist och hur det dränerar den kommunala skolan på resurser.

Om du vill ha ett ex, gör på följande sätt.
Swisha 175 kr till 123 566 17 49 och skriv namn/adress i betalningen!

Min andra bok, En tickande bomb, en bok om skolsegregation kan du köpa här.

På återseende
/ Linnea