I natt jag drömde något som jag aldrig drömt förut. Jag drömde det var fred på jord, och alla krig var slut. Jag drömde om en jättesal där statsmän satt i rad, så skrev de på ett konvolut, och reste sig och sa – det finns inga soldater mer, det finns inga gevär och ingen känner längre till det ordet militär”
Ed McCurdy skrev fredssången Last night I had the strangest dream 1950, men vi känner den som I natt jag drömde, översatt av Cornelis Vreeswijk 1964.
Idag, för ett år sedan slungades Ukrainas befolkning i den värsta tänkbara mardrömmen. Det går inte att förstå vad folket i Ukraina gått igenom det senaste året om man inte själv upplevt krig. Jag har pratat med många av mina elever, medarbetare och vänner som själva har upplevt krig det senaste året. De kan relatera till det Ukrainas befolkning går igenom nu. Vi som aldrig upplevt krig kan aldrig förstå.
De senaste 16 åren har jag arbetat med barn och elever som upplevt krig i de förskolor och skolor jag arbetat på. Jag har ofta tänkt att vi som jobbar med barnen upplever kriget på avstånd. Vi möter oron hos barnen, tröstar och kramar dem, vi lyssnar på deras berättelser från när de sökte skydd i skyddsrummen, hur det låter när bomber landar på deras kusins hus, hur rädda de var när de klev i båten som skulle ta dem över medelhavet och hur jobbigt det var att komma till nya länder hela tiden. Nu har vi krig i vår närhet och barnen ställer många frågor.
– Var ligger närmaste skyddsrum rektor?
Ett flygplan åker över skolan och elever frågar, kommer det bomber nu?
– Varför är det krig så nära oss?
När flyglarmet testas känner eleverna igen ljudet från Syrien eller Irak. Många barn i Sverige bär på tunga ryggsäckar med minnen från krig och flykt. De har promenerat genom Europa för att hitta en säker plats, åkt över medelhavet i båtar som inte är sjödugliga eller i bästa fall fått hjälp av UNHCR program för kvotflyktingar. Varje barn bär på sin egen historia. Ryggsäcken är ofta tung och otymplig att bära på. Det är svårt att koncentrera sig på matematiklektionen när man inte vet om ens kusin som är kvar i hemlandet lever nästkommande dag. Familjer har splittrats och elever är i Sverige utan sina föräldrar. Vissa dagar är eleverna extra glada – de har facetimat med sina föräldrar som är kvar i flyktinglägren. Den saknad de känner går inte att föreställa sig.
Vi som arbetar med barnen fokuserar på att behålla vardagen så normal som det går för eleverna. Samma rutiner, samma undervisning, lekar, rast och utflykter. Vi vet att det barnen behöver när de är oroliga är rutiner, förutsägbarhet och ett svar på alla frågor som dyker upp i huvudet. När vi inte kan svara bekräftar vi oron och vi lovar att berätta mer så fort vi får mer kunskap.
Sverige ska fortsätta att göra det enda rätta och välkomna de flyktingar från Ukraina som behöver skydd. Vi ska skicka de vapen Ukraina ber om och vi ska fortsätta trycka på för ännu hårdare sanktioner mot despoten i Moskva.
Varje morgon när jag vaknar tänker jag att jag drömt en mardröm igen. sen vaknar jag och inser att Putins vidriga krig i Ukraina fortsätter. Ett år senare. Jag hoppas att jag snart får berätta för mina elever att – det finns inga soldater mer, det finns inga gevär och ingen känner längre till det ordet militär”
På återseende
/Linnea
rektor_linneas blogg 