Jag känner hur irritationen stiger och det är svårt att vara professionell i bemötandet av föräldrarna som sitter i rummet. Jag har för tredje gången på kort tid presenterat resultat på screeningar som tydligt visar att den elev mötet handlar om har svårt att befästa kunskaper. Jag har förklarat att eleven ligger cirka två år efter sina klasskamrater kunskapsmässigt och jag har markerat att lärarna är mycket oroliga. Jag fortsätter mötet med att förklara att vi vill starta en utredning för att ta reda på om eleven har intellektuell funktionsnedsättning. Föräldrarna motsätter sig utredning även denna gång efter att jag för tredje gången har förklarat vad en utredning innebär. Eftersom jag har svårt att vara professionell i den här situationen harklar jag mig ursäktande och säger att jag måste hämta ett glas vatten. Jag lämnar rummet och djupandas några gånger medan jag häller upp ett glas vatten som jag sveper.
När jag kommer tillbaka ställer jag två frågor till föräldrarna, varför vill ni inte utreda ert barn och vad är ni rädda för.
Jag vill förstå dem. Jag var oförberedd på svaret.
– Vad ska de säga i hemlandet om vårt barn är utvecklingssjuk?
Det var mitt första men långt ifrån mitt sista möte med skam.
När jag var ny skolledare gick jag som katten runt het gröt i möten med föräldrar. Jag var orolig för hur vårdnadshavarna skulle reagera om jag berättade sanningen om hur det går för deras barn i skolan. När jag tittar tillbaka på mina första år som skolledare skäms jag för att ibland duckade de svåra samtalen.
Skam är vanligt när vi pratar om skolsvårigheter och det får konsekvenser för elevernas skolgång. När föräldrar är rädda för vad släktingarna i hemlandet ska säga handlar det dels om möjligheten till framtida giftermål men det handlar också om känslan att ha misslyckats som förälder. De första gångerna jag fick förklaring om skam, släktingar och hemlandet blev jag stum eftersom jag inte visste vad jag skulle svara. Vid ett möte fick jag en spontan idé och kontrade med – Ni behöver inte säga något till era släktingar, ni kan säga att ert barn går i årskurs x på skola x. Jag ställde även frågorna – har era släktingar kunskap om svenska skolsystemet och vet de vilken skola era barn går på. Svaret var nej och nej.
Det finns tydliga normer för hur man ska vara som förälder i Sverige och det finns givetvis normer för vad som är ett bra föräldraskap i andra kulturer. Jag har tänkt mycket på skam och hur det hänger ihop med kollektivistisk barnuppfostran. Om man uppfostrar barn utifrån devisen att – it takes a village att uppfostra barn är det mer skamfyllt när barn har funktionsnedsättningar jämfört med om man ser barnuppfostran som ett individuellt ansvar för varje förälder. Det är skillnad om det är två föräldrar med stöd av ett nätverk som uppfostrar sina barn eller om det är en släkt som kollektivt uppfostrar barnen. Det är skillnad om det bara är två föräldrar som tycker det är jobbigt att få höra att ett barn misstänks ha funktionsnedsättningar eller om det är en hel släkt som delvis lever i olika kulturella sfärer. Skammen delas in i tre lager.
1. Skam hos föräldrarna.
2. Skam hos släktingarna som är en del av det village som uppfostrar barnen.
3. Skam för att eventuellt inte kunna gifta bort sitt barn längre fram.
Jag har dragit en del lärdomar av alla möten jag haft med föräldrar och några av dem är att vara rakt på sak och tydlig i beskrivningarna av barnets svårigheter. Lärare har kommenterat efter möten att jag låter hård. När jag pratar med föräldrar som har sin bakgrund i kulturer med skam går jag direkt på sak och pratar bara om elevens svårigheter. Om jag inleder med att berätta om elevens styrkor för att sedan prata om svårigheterna kommer de att avfärda det jag berättar om svårigheter eftersom jag precis sagt att deras barn är bra. I takt med att jag upplyser föräldrarna om att de inte behöver berätta för släkten i hemlandet om svårigheterna börjar de ge samtycke till utredning. Det tar inte bort det faktum att föräldrarna skäms för att barnet har funktionsnedsättningar men det hjälper eleven här och nu.
En annan aspekt är språket. När jag förklarar elevens svårigheter med tolk kan vi översätta ord men vi kan inte översätta innebörden i orden. Hur förklarar du vad adhd eller autism är för någon som kommer från ett land där det inte existerar. Vi kan förklara ord men vi kan inte ta bort den skam som föräldrarna känner över att vara misslyckade föräldrar. Vi kan inte ta bort oron över att inte kunna gifta bort sitt barn längre fram eller det faktum att de kommer behöva stå till svars inför sin släkt i Sverige och i hemlandet. Det är bland annat på grund av att föräldrarna känner skam som de skickar sina barn till hemländerna för att slutföra skolgången. Om du som förälder får höra av oss att ditt barn behöver utredas för misstänkt intellektuell funktionsnedsättning och du skickar ditt barn till hemlandet där varken diagnosen eller anpassad skolform existerar kommer du med stor sannolikhet dra slutsatsen att ditt barn inte har IF.
Jag har i en tidigare text om barnuppfostran förklarat att det inte finns något svårare än elever som utmanar beteendemässigt i klassrummet. Barnuppfostran och skamkultur är tätt förknippat och de går inte att hålla isär. Diskussioner om barnuppfostran i olika kulturer kommer därför även handla om skam.
Det svåraste vi har att hantera i skolan är elever som är hyperaktiva eftersom de har svårt att sitta still och följa med i undervisningen. Det är svårt att motivera föräldrarna till en remiss för utredning med frågeställning adhd när de avfärdar hyperaktiviteten med att barnet kommer att mogna och lära sig att sitta still när de blir äldre. Avfärdandet är ett sätt att skydda sig mot skam. Jag har börjat förklara för föräldrarna att eleven inte kommer lära sig det den ska så länge barnet är hyperaktivt eftersom eleven inte arbetar tillräckligt länge med samma moment för att befästa kunskapen. Jag lägger ansvaret där det hör hemma, hos föräldrarna. Om de förväntar sig att vi ska anpassa för deras barn behöver vi först få hjälp med att reglera hyperaktiviteten. Oavsett om man pratar om barn med funktionsnedsättningar eller normbrytande beteende är skam närvarande. Föräldrar uppfattar det vi säger som en kritik mot deras föräldraskap. Vi sätter dem i en svår situation när vi underförstått tvingar dem att stå till svars för sina barns svårigheter inför sin släkt i hemlandet.
Långt ifrån alla elever med svårigheter har funktionsnedsättningar även om det ofta låter så i debatten. Elever som har normbrytande beteende utmanar oss eftersom vi ofta känner oss maktlösa inför deras beteende. Vi använder konsekvenser, rektor har samtal med elever, vi använder kapitel fem i skollagen och vi ger stöd i undervisningen. Trots det misslyckas vi med en del elever. De skrattar åt oss, fnyser åt tillsägelser och de bryr sig inte om konsekvenser. Avstängningar blir i värsta fall en välkommen ledighet. När jag pratar med föräldrar om normbrytande beteende får jag ofta svaret att de ska prata med sina barn hemma. När vi har gemensamma möten med lärare, elev, förälder och skolledning lovar barnet att upphöra med sitt beteende men följande dag uppvisar eleven samma beteende. Föräldern skäms för sitt barns beteende och går det riktigt långt finns det ofta bara två alternativ kvar, byta skola eller skicka barnet till hemlandet. När eleven varken lyssnar på skolan eller föräldrarna är vi fast i en återvändsgränd.
Det händer att vi får elever till oss som under sina första tre år i skolan redan har hunnit avverka två skolor. När vi fortsätter motivera föräldrar till utredningar och insatser är skolbyte en väg ut för föräldrarna. Det är de som bestämmer vilken information som ska delas mellan skolor och om de säger nej till överlämnande får vi inte veta vad den tidigare skolan har gjort. Då står vi på ruta ett igen och vi får börja om med motiverande samtal och vi behöver hantera den skam som föräldrarna känner.
Det finns många riskfaktorer för elever i särskilt utsatta områden. Elever som växer upp med underskott på svenska språket och begränsat studiestöd hemma riskerar att fara mer illa än andra barn om de inte får rätt hjälp tidigt i sin skolgång.
It takes a village betyder att vi behöver samarbeta med föräldrarna och för att hjälpa eleverna. En sak jag har lärt mig under mina år i skolor i särskilt utsatta områden är att våga ta de svåraste samtalen och att inte vara ängslig.
Vi rektorer kommer trampa föräldrarna på tårna och det är okej. Vi har i uppdrag att alltid göra det som är bäst för eleven, oavsett om föräldrarna känner skam eller inte.
I min kommande bok, Att vända en skola skriver jag mer om detta.
Det går att förhandsbeställa den här.
På återseende
/Linnea
rektor_linneas blogg 