Vi måste prata om barnuppfostran

När jag var barn tog jag initiativ till att göra hyss i kvarteret med mina vänner. Vi tog post från grannarnas brevlåda och lade posten i en annan brevlåda. Några dagar efter vårt hyss stod jag bredvid mamma när hon pratade med en granne som berättade att alla brev hade hamnat i fel brevlåda.
– Undra om det var en vikarie som delade ut posten i förrgår?
Jag fnissade vilket gjorde att mamma förstod att jag hade något med den felaktigt utdelade posten att göra. När vi kom hem kunde jag inte hålla mig så jag berättade för mamma att det var min idé att lägga posten i fel brevlåda.
Jag fick en utskällning och lovade att inte göra om det. Jag blev tvingad att gå runt i kvarteret och be grannarna om ursäkt för mitt tilltag. Jag har nog aldrig skämts så mycket i hela mitt liv. Där och då markerade mamma vad som var rätt och fel. Jag var en busig elev i skolan, jag lyssnade inte på lärarna och jag hade svårt att sitta still. När jag gick på förskolan kissade jag i en papperskorg och jag tände eld på saker varje gång jag fick tag på tändstickor. Mina föräldrar var hårda mot mig och jag fick konsekvenser när jag inte uppförde mig. Jag lärde mig successivt hur jag förväntades uppföra mig och det oönskade beteendet upphörde så småningom. Föräldraskap är svårt och att uppfostra barn kan kännas övermäktigt.

Jag klev in i förskolans och skolans värld för cirka 16 år sedan och sedan första dagen har jag funderat kring barnuppfostran och hur det kommer sig att det är förknippat med skuld och skam hos föräldrarna när barn uppvisar normbrytande beteende. Det blev extra tydligt när jag pratade med föräldrar om barnens beteende. Alla barn vet hur de förväntas uppföra sig och på frågan om hur man är en bra kompis svarar alla barn reflexmässigt att man inte ska säga fula ord, man ska inte slåss och man ska låta alla kompisar vara med och leka. I teorin vet alla barn detta. Jag har inte egna barn vilket gjorde mig obekväm att prata med föräldrar om gränssättning och barnuppfostran i början på min lärargärning. Vem är jag att säga något om hur de uppfostrar sina barn? Det var frustrerande att många barn upplevdes ofokuserade och att de inte hade fått lära sig att lyssna på vuxna och det fick mig att börja fundera på om läraryrket var rätt yrkesval för mig. Det finns inget som utmanar lärare så mycket som elever som inte uppför sig. Lärare blir utsatta för våld och verbala kränkningar av barn som egentligen vet hur de ska uppföra sig. Jag har blivit spottad på, sparkad och slagen av elever som sekunden senare yttrar ett – förlåt. Jag förklarar för eleverna att man inte kan bete sig hur som helst och sedan säga förlåt och tro att allt plötsligt är bra igen. Jag har märkt att det är lättare att lära flickor skolnormer jämfört med deras manliga klasskompisar. Jag återkommer till det. En fråga som tidigt plågade mig var hur man lär elever skolnormer. För de allra flesta eleverna fungerar det bra och de följer skolans regler men jag har funderat mycket på hur det kommer sig att vissa elever, som inte har några funktionsnedsättningar har svårt att följa skolans regler. I skoldebatten låter det ofta som att alla elever som bryter mot skolors ordningsregler har funktionsnedsättningar. Så är det givetvis inte. Jag vänder mig också emot att säga att elever som uppvisar normbrytande beteende skulle vara ouppfostrade. De är ofta uppfostrade men utifrån olika normer för vilket beteende som är normalt för barn. Det finns många sätt att definiera vad ”gränser” för ett barn innebär.

Åter till skolan.
En dag tog jag mod till mig och frågade en vältalig mamma som jag visste hade funderat på det här om jag fick ställa några frågor om barnuppfostran i olika kulturer. Hon tittade frågande men sa att det gick bra. När jag var på väg att förklara vad jag menade gjorde hon ett tecken att jag skulle vara tyst. Hon inledde med – Du måste förstå att vi som är nya i Sverige och ni som har era rötter här har olika sätt att se på barnuppfostran av flickor och pojkar. För oss innebär barnuppfostran att – it takes a village. Vi har lärt oss att barnuppfostran sker kollektivt men här i Sverige ser ni det som ett individuellt ansvar för varje enskild förälder. Hon berättade att flickor fostras i att ta ansvar medan pojkar tillåts vara mer fria under sin tidiga barndom. – Ni ser barn som individuella varelser men vi har stora familjer och ser släktens barn som ett kollektiv. Ni bor separerat från era släktingar medan vi är vana att bo tillsammans. Att barn springer runt och gör vad de vill när de är små är inte ett stort problem för oss eftersom de brukar lugna ner sig när de blir äldre. Hon fortsatte berätta att när hon kom till Sverige var en av de första saker hon fick höra att i Sverige får man inte slå barn och om man gör det kan Socialtjänsten omhänderta dem och föräldrarna straffas. Frågan om hur hon skulle sätta gränser utan slag förblev obesvarad. När barn växer upp i Sverige men har sina rötter i en kultur med andra normer kring gränssättning blir barnuppfostran svårt för föräldrarna och otydligt för barnen. Ett slag är en tydlig signal om det du gjorde var fel och barnet får en omedelbar konsekvens av handlingen. När föräldrar växer upp i länder där slag är en naturlig del av att uppfostra barn är det svårt att snabbt lära om när man flyttar till ett land där det finns annan lagstiftning och andra normer. Hur ska föräldrarna sätta tydliga gränser utan slag när vi inte förklarar för de som är nya i Sverige hur vi vill att de gör? Barn som flyttar till Sverige lär sig snabbt att i Sverige blir man inte slagen när man gör fel och de utnyttjar det för att tillskansa sig makt över föräldrar och skolpersonal. Jag har mött barn som säger – vad ska du göra, ska du slå mig eller? när jag tillrättavisar dem. Eftersom barn ofta lär sig bättre och snabbare svenska än sina föräldrar får barnen makt över föräldrarna och de tolkar normerna i sitt nya samhälle genom sitt nyvunna svenska språk. Det gör att barn kan spela ut föräldrarna genom att hota med att de kommer säga till sina lärare att de blir slagna hemma om de inte får som de vill. Redan på 1930-talet debatterades barnaga och barns rättigheter i Sverige och det började diskuteras hur våld i uppfostringssyfte påverkar barn. Det dröjde dock fram till 1958 innan barnaga förbjöds i svenska skolor. Drygt tjugo år senare, 1979 förbjöds barnaga även i hemmet. För föräldrar som inte är födda i Sverige är det ofta förknippat med skam när deras barn inte uppför sig i skolan. De försöker uppfostra sina barn enligt de normer som råder i Sverige samtidigt som de lever i två kulturella kontexter. Barnen känner av det eftersom barn är som små seismologiska institut. Det är orättvist att säga att föräldrar inte uppfostrar sina barn. Det gör de men vi som skola och samhälle måste börja agera utifrån att – it takes a village.

För att lösa problemet med att föräldrar tappar kontrollen över sina barn måste föräldrar få utbildning i att sätta tydliga gränser för sina barn och lära dem rätt och fel när de är små. Utbildningen måste vara obligatorisk och fokusera på praktisk gränssättning. En pappa som jag hade på en förskola sade två tänkvärda saker angående hans barn som ofta hamnade i bråk, dels att det kommer ta lång tid att lära sig att uppfostra barn på det sätt som är norm i Sverige, dels att vi måste vara tydliga med hur vill att de ska göra.

Åter till samtalet med mamman. Det hon berättade gav mig många tankar och jag ville förstå mer. Hon såg på mig att jag reflekterade över vad hon hade sagt och hon bad om papper och penna. Hon ritade två trianglar för att symbolisera vad hon menade. En triangel symboliserade hur vi i Sverige ser på barnuppfostran och den andra triangeln symboliserar den syn på barnuppfostran som var dominerande i hennes kultur. De båda trianglarna var vända åt olika håll. Hon förklarade att hon har lärt sig av sina föräldrar och morföräldrar att barn ska få vara barn när de är små och att de inte behöver regler förrän de närmar sig tonåren. Det här var nytt för mig och jag bad henne utveckla resonemanget. I hennes triangel är normen att barn ska vara barn för att få gränser i tonåren. Jag frågade om det inte blir jobbigt att ha barn hemma som inte i tidig ålder lär sig rätt och fel och att acceptera gränser från alla vuxna. Hennes omedelbara svar var att det inte blir jobbigt eftersom it takes a village. Som mamma är hon aldrig ensam eftersom man hjälps åt med släktens barn. Den andra triangeln förklarade hon, är hur vi med rötter i Sverige ser på barnuppfostran. Vi gör tvärtom. När barnen är små är vi noga med att tillrättavisa dem och lära dem rätt och fel och när de blir äldre släpper vi successivt på kontrollen. Trianglarna passar inte ihop men barn som uppfostras i olika trianglar sitter i samma klassrum. Jag satt tyst en lång stund och hon frågade om jag förstod och jag nickade till svar.

Jag tänkte att it takes a village för oss också, att vi som förskola/skola måste samarbeta med föräldrarna för att lära barnen att respektera gränser från alla vuxna de möter i skolan. Frågan är om det går när trianglarna inte passar ihop. Jag tackade för att hon tog tid för att förklara detta för mig och jag frågade om det är på grund av detta som det är svårt att få barnen lugna och respektera gränser från vuxna. Hon nickade, tackade för samtalet och lämnade rummet. Jag satt kvar medan tankarna snurrade. Eleverna växer upp i olika trianglar. De passar inte ihop men vi lärare förväntas skapa lugn och ro i klassrummet. Oavsett om – it takes a village eller inte måste vi få trianglarna att passa ihop.

Det är viktigt att ge föräldrar som är nya i Sverige stöd i att våga sätta gränser och lära barn rätt och fel i tidig ålder. När vi inte gör det blir det mycket svårare att få elever att respektera gränser när de är äldre eftersom de inte har fått träna på att lyssna på – och respektera gränser som vuxna sätter upp. Det har gått många år sedan jag hade det här samtalet och jag har tänkt oerhört mycket på skolans kompensatoriska uppdrag och hur svårt det är att forma vissa barn till fungerande skolelever. Att bedriva undervisning är en gruppaktivitet och det förutsätter att eleverna följer vuxnas förhållningsregler. Samtalet med mamman är inte det enda samtal jag haft med föräldrar om gränssättning. De senaste elva åren har jag arbetat som skolledare och det är hos mig elever och föräldrar till slut hamnar när elever inte uppför sig. Jag möter frustrerade föräldrar som inte vet hur de ska göra för att deras barn ska förändra sitt beteende. När jag arbetade i Järva var det en pappa som sade till mig i enrum att vi får slå hans barn om barnet inte lyssnar, för att i nästa sekund försäkra mig om att han inte slår sitt barn hemma men att han förstår om vi måste göra det. Vi hade ett bra samtal om barnuppfostran och gränssättning där jag gav pappan hemläxa med praktiska aktiviteter för gränssättning och konflikthantering. Där och då praktiserade jag devisen att – It takes a village. Den värsta konsekvensen av barns normbrytande beteende är att eleverna skickas till hemlandet för att placeras på uppfostringsskolor. Det har rapporterats i media att ungdomar skickas i väg, men det förekommer att barn som är mellan 7–9 år gamla skickas i väg i en termin eller under ett läsår. När barnen kommer tillbaka är de som lamm i några veckor innan de återfår sitt normbrytande beteende, som ofta är värre än innan de skickades i väg. Jag lyfte på tröjan på en elev en gång som hade varit ett år på en skola i hemlandet och ryggen var full av ärr. Jag har mött elever som berättat att de blivit slagna med träpåkar och hur de blivit fastlåsta vid sin bänk. Det mest effektiva sättet att förhindra att elever skickas till uppfostringsskolor är att ge föräldrarna stöd att återta kontrollen över sina barn. När jag sitter i samtal med föräldrar angående elevernas normbrytande beteende möter jag föräldrar som är hjälpsökande och uppgivna. Jag möter vanmakt och ledsamhet. En vanlig reaktion från föräldrarna är ett löfte om att de ska prata med sina barn hemma. När jag förklarar att det inte hjälper att prata med barnen för att beteendet ska ändras får jag ofta motfrågan – men vad ska vi göra då? ackompanjerat av en desperat underton. Föräldrar berättar att de förlorade kontrollen över sina barn när de kom hit eftersom barnen lär sig navigera i både språk och samhälle snabbare än dem. Det får konsekvenser för oss som arbetar i skolan eftersom det är svårt att upprätta trygghet och studiero i klassrum med elever som inte fått lära sig att lyssna på – och respektera alla vuxna de möter. Jag tror att uppfostran och gränssättning är nyckeln till både en framgångsrik integration och en del i lösningen på problemet med bristande trygghet och studiero i skolor med hög socioekonomisk utsatthet. För elva år sedan när jag var ny som skolledare sade jag ofta att ledarskap är något lärare kan lära sig. Nu säger jag inte så längre.
Att vara en ledare är något lärare måste utstråla men inte uttala för att lyckas skapa lugn och ro i ett klassrum där elever växer upp i olika trianglar. Vi ska vara en auktoritet men vi kommer inte lyckas om vi bara är auktoritära. Lärare har cirka tio sekunder på sig att erövra elevernas respekt när de möter en ny klass eftersom eleverna direkt märker om det är en lärare som de kan köra med och ta kontroll över.

Det är nödvändigt att lyfta på den våta, tabubelagda filten som heter barnuppfostran och gränssättning. It takes a village måste börja betyda att vi som samhälle tar ett gemensamt ansvar för den kunskap och information som nyinflyttade får när de kommer till Sverige. Barnuppfostran och gränssättning är varje förälders ansvar men det måste vara vårt gemensamma ansvar att se till att trianglarna vänds åt samma håll. Ett viktigt första steg är att alla som flyttar till Sverige snabbt ska lära sig svenska. Ett viktigt andra steg är att tillföra resurser till praktisk föräldrautbildning för alla föräldrar som är i behov av stöd. Ett viktigt tredje steg är att sekretessreglerna kring samverkan mellan hem, skola och socialtjänstens förebyggande verksamhet luckras upp för att möjliggöra att vi kan prata fritt med varandra. Mamman jag pratade med den där dagen har rätt i att it takes a village och med det menar jag att BVC, förskola och skola måste samarbeta med föräldrarna för att vända trianglarna åt samma håll.

I går läste vi i tidningen att ett barn på 15 år blivit mördad i något som verkar vara en uppgörelse i gängmiljön.
Det tar bara några sekunder innan kommentarer om föräldraansvar kommer. Vad gör föräldrarna?
Många av föräldrarna till de barn som är en del av gängmiljön har kämpat med sina barn, de har hämtat hem dem från torgen, de har skickat dem till hemlandet, de har skällt på dem och bett om hjälp från skola och Socialtjänsten. De har utdelat utegångsförbud och tagit Ipaden från dem. De har följt efter dem när de varit utomhus i området och de har bett grannar att hålla uppsikt. En del mammor har uttalat sig i media att de har bett Socialtjänsten att omhänderta sina barn. Det är inte så att föräldrarna inte försöker. De gör sitt bästa men det är svårt när det finns många riskfaktorer i barnens liv. Det är inte någon som blir kriminell bara för att det är trångbott, fattigt eller för att man lämnar grundskolan utan betyg. Det är en kombination av många faktorer som gör att barn väljer fel väg. Vi släpper ut dem i samhället utan att de fått lära sig att lyssna på – och respektera alla vuxna de möter. Vi släpper ut dem – och där står gängen och väntar på lätta byten. Det är inte enbart föräldrarnas fel och det blamegame som pågått länge nu löser inte några problem.

Vi måste förstå att it takes a village att integrera de som flyttar till Sverige och det gäller både de som flyttade hit igår och de som flyttade hit för 20 år sedan.

På återseende

/Linnea