Rektorn och skolutvecklingen

Skolutveckling
De senaste dagarnas diskussioner på twitter har fått mig att fundera kring detta med skolutveckling. Samtidigt som våra politiker avvecklar skolan genom att skära ner så mycket som de gör så ska rektorer och lärare utveckla skolan. Det är detta, målstyrningen som är min främsta kritik mot skolans styrning. Principen att vi kan höja kvalitén och samtidigt sänka kostnaden.

Jag tänker att alla rektorer och lärare utvecklar sina skolor hela tiden. Det ingår i konceptet att arbeta i skolan. Hur de gör det skiljer sig däremot åt beroende på skola, vilket stadie skolan har, vilket område den ligger i, vilka som jobbar där och framförallt vilka elever som studerar på skolan.

Jag har skrivit förut, och det är min ståndpunkt att jag tycker det är fel att det i kommuner som genomför omfattande nedskärningar sitter personer centralt och jobbar med skolutveckling. Det är fel, först måste rektorerna få de resurser de behöver för att bedriva en skola där eleverna får den utbildning de har rätt till och den arbetsmiljö medarbetarna har rätt till, och det som blir över kan man bygga förvaltning av.

Att befinna sig i två spår samtidigt
Jag tänker också på detta att befinna sig i olika ”spår” samtidigt. Dels det ena som handlar om systemkritik. I mitt fall handlar det om skolans övergripande styrning. Jag vill bidra till att den ändras. Vi kan inte hålla på som vi gör nu om vi tänker att vi ska kunna arbeta kvar i skolan i framtiden. Det är därför jag tog initiativ till skolledarupproret för att jag inser att vi måste styra skolan på ett annat sätt. I upproret har vi enats om några saker vi ska börja driva direkt.

Det andra röret är den förvaltning och skola jag är verksam i. Jag är väldigt stolt över min skola och den resa jag gjort med mina medarbetare sedan augusti 2016 då jag började arbeta som rektor på Hammarkullsskolan. Vi har tillsammans gjort ett gediget utvecklingsarbete som lett fram till den goda arbetsmiljö vi har idag, elevernas resultat blir bättre för varje termin och vi har ändrat den pedagogiska lärmiljön så att den gått från 70-tals trasig och mörk till ljus och inbjudande. Vi har idag en stor variation av läromedel, både digitala och analoga. Lärare avgör när de ska använda vad beroende sin klass, elevernas behov och vad de arbetar med för tillfället.

Jag tänker att oavsett om en kommun har ett gemensamt systematiskt kvalitetetsarbete eller inte så kommer rektorer och lärare utveckla sina skolor och sina arbetssätt, av den enkla anledningen att de vill. Jag tänker att om en lärare märker att det de gör inte fungerar så kommer de att göra något annat, om de kör fast i tanken så kommer de fråga en klok kollega. Det kommer de göra oavsett om vi har strukturerade former för det eller inte.

Min roll som pedagogisk ledare
När jag började på Hammarkullsskolan styrde jag lärarnas arbete mycket mer än vad jag gör idag, av den enkla anledningen att det behövdes. Det hade inte funnits någon ledare på skolan på ett tag och det fanns inte utarbetade rutiner eller gemensamma arbetssätt. Varje klassrum var en egen skola. Lärarna ville inte ha det så, så under de senaste tre åren har vi jobbat mycket med att skapa gemensamma ramar. Jag har varit tydlig med att lärarna själv måste fylla ramarna. Vilka metoder och material de använder lägger jag mig inte i, så länge det ger bra resultat för eleverna. Jag är ute i klasserna cirka 12 timmar per vecka, jag försöker hinna besöka varje lärare varje månad i olika ämnen. Det gör att jag har stor kunskap om undervisningen, lärarnas eventuella svårigheter, elevernas svårigheter och hur jag kan stötta dem. Utifrån det jag ser ändrar jag hela tiden i organisationen för att skapa de bästa förutsättningarna för en god arbetsmiljö och lärande för eleverna. Det är nog av denna anledning som jag har så låga sjuktal bland lärarna. Det går ofta flera veckor, ibland månader utan att någon lärare är frånvarande. Det ger skolan stabilitet.
Eftersom jag är så mycket i klasserna, jag äter med eleverna och jag är ute på rast 2 ggr i veckan så tänker jag att de inte behöver så mycket styrning. Jag vet vad som sker.
När lärare kommer och ber om råd, eller om de behöver hjälp så vet jag vad de pratar om. Jag har bara drygt 200 elever på min skola så jag kan alla namn och jag känner alla elever hyfsat väl.

Jag träffar mina lärare 90 minuter per vecka på lärarmöte, då diskuterar vi undervisningen ibland, ibland har vi läst en artikel vi diskuterar, ibland pratar vi om någon teori, ibland pratar vi om praktiska saker. En gång per termin pratar vi bara om elevernas kunskapsutveckling i läs och skriv och efter nationella proven pratar vi om vi behöver förändra något i organisationen för att nå bätre resultat nästa läsår. Detta är de enda mötena jag har med lärarna. Övrig tid under veckan förfogar de själva över. Vi sätter agendan för dessa möten tillsammans utifrån vad de vill prata om.
För mig är detta pedagogiskt ledarskap, att inte styra så mycket. Jag tänker att eftersom lärarna har högskoleutbildning så vet de vad som behövs för att få eleverna dit vi vill.
Om jag ser något jag reagerar på när jag är på klassbesök så pratar jag med den läraren.

Tyvärr har jag inte tid att prata enskilt med lärarna efter klassbesöken, det hade varit intressant men eftersom jag är ensam rektor så finns det ingen möjlighet att göra det. Jag och läraren ses en gång per år på medarbetarsamtal, och då pratar vi om undervisningen. Då har jag besökt läraren minst 12 gånger, ofta fler så det brukar bli bra diskussioner. Jag ser även eleverna på rasterna och i Bamba varje dag. Än så länge har jag och lärarna varit överens om prestationen.

Oavsett vad som sker på central nivå så fortsätter vi att utveckla vår skola, på det sätt som passar oss, helt enktl det sätt som vi tror ger bäst resultat för arbetsmiljön och för eleverna.

Jag trivs med att inte styra så mycket, jag gillar att Hammarkullsskolan är en skola där lärarna tillåts vara kreativa, där vi jobbar så lagligt som möjligt, där vi testar nya saker och när det inte blir bra så ändrar vi. Framförallt har vi väldigt roligt, vi skrattar ofta när saker blir tokiga, och vi tar det inte på så stort allvar. Vi bryter ihop och går vidare.

Alla rektorer har olika syn på pedagogiskt ledarskap och de leder lärandet på olika sätt utifrån sina förutsättningar. Så måste det få fortsätta vara. Det sätt jag leder på fungerar hos mig, men det skulle nog inte fungera hos andra. Det finns inget rätt eller fel, bra eller dåligt. Vi arbetar olika beroende på våra förutsättningar. Det gäller för både lärare och rektorer att matchas ihop på ett bra sätt så de går åt samma håll. Hos mig så vet alla vad som gäller, och jag litar på alla tills de bevisar motsatsen.

Jag kommer fortsätta befinna mig i två spår samtidigt.
Jag kommer fortsätta kritisera styrningen av skolan och jobba aktivt för att ändra den och jag kommer fortsätta utveckla Hammarkullsskolan så länge jag jobbar där, på det sätt som vi anser vara bäst för medarbetarna och eleverna. Det tror jag kommer göra att lärarna stannar kvar och att våra elever når så långt som möjligt inom en snar framtid =)

På återseende

/ Linnea


Vad kan rektorer göra när nedskärningar genomförs?

Jag minns mitt första möte med min verksamhetsekonom när jag var ny som skolledare. Det var ganska många år sedan men jag minns det så väl eftersom jag efter mötet tänkte ”vad har jag gett mig in på?” Jag skulle ansvara för en budget på över 30 miljoner kr. ”Hej Linnea, då ska vi lägga budgeten för nästa år inleder min ekonom mötet med”
Det är nog det mötet som jag än idag bävar mest inför. Jag läser alltid budgeten från nämnden så jag vet vad politikerna förväntar sig. De förväntar sig ofta att vi ska höja resultaten, vi ska minska sjuktalen bland våra medarbetare. Vi ska satsa på digitalisering och språkutveckling. Vi ska även satsa på skolbibliotek och vi ska förbättra elevernas trygghet och studiero. Detta ska jag göra med krympande resurser. Resurserna blir mindre varje år, jag har inte varit med om stora nedskärningar, men de krymper. Det anmärkningsvärda är att uppdraget aldrig krymper. Uppdraget är detsamma, eller så förväntas det öka i omfång. I mina analyser och rapporter till huvudmannen ska jag vid läsårets slut analysera hur det har gått, har vi höjt resultaten, sänkt sjuktalen och har vi förbättrat studieron? Har vi lyckats höja kvalitén med mindre resurser? Har vi lyckats med det npm styrningen av skolan vill att vi ska göra?

Som ny skolledare kliade jag mig i huvudet, hur skulle jag lösa detta? Jag ville såklart göra ett bra jobb, visa att jag var en bra rekrytering trots att jag var ung. Särskilt rädd av mig har jag aldrig varit och jag brukar alltid säga vad jag tycker och jag brukar alltid göra det jag anser vara det rätta. Så, jag gjorde det jag tänkte var rätt. Jag förklarade för min huvudman att gapet mellan krav och resurser har ökat utifrån förra årets budget. Jag förklarade att jag har mindre pengar i min budget. Vad jag inte hade förstått är det som Tankesmedjan Balans granskningar lärt oss, att jag inte får indexuppräkning i budgeten som motsvarar löne och prisökningar. Det är därför resurserna krymper varje år. Jag frågade inte på det mötet vad jag skulle sluta göra. Jag skrev in de minskade resurserna som en risk i min uppföljning. Det gillades inte och jag blev tillsagd att ta bort det, men jag lät det stå kvar eftersom det är den största risken för verksamheten. Jag förklarade för min dåvarande chef att de minskade resurserna får konsekvenser för mig som rektor. Jag förklarade att de ständigt krympande resurserna påverkar min arbetsmiljö, att jag har en ständig känsla av obehag i magen, att jag sover sämre, att jag när jag sitter med gråtande medarbetare på mitt kontor så känner jag ofta att jag vill säga upp mig. Åter till mitt första budgetmöte. Vi sitter och gissar jag och min ekonom. Vi vet inte hur mycket statsbidrag vi får eftersom skolverket bestämmer sig löpande under året vilka som ska få statsbidrag och hur mycket det blir, jag vet inte exakt hur många barn jag kommer ha inskrivna. Jag vet inte hur många nyanlända jag kommer ha, det beror på världsläget. Det beror på om bomberna fortsätter falla i länder som befinner sig i krig, hur revolutionerna utvecklar sig och framförallt beror det på om gränserna till Europa kommer vara öppna eller stängda.

När vi lägger budgeten är det mesta oklart. Det mesta beror på, och det beror på sådant jag inte kan påverka. Budgetmötet slutar denna gång att jag trots mina protester blir tillsagd att minska antal medarbetare eftersom resurserna är mindre än innevarande år och eftersom löner är skolans största utgiftspost. Hur många medarbetare som behöver sluta har varierat från år till år, det kan vara tre, eller fyra, eller två, eller en. Har jag tur säger någon upp sig, går i pension eller blir föräldraledig så jag slipper göra en övertalighetsprocess. Nu måste jag meddela min medarbetare att tyvärr har jag inte råd med dig trots att du gjort ett fantastiskt bra arbete. Om den budget jag lägger på mötet kommer hålla vet varken jag eller ekonomen, det beror på. Skolledaruppdraget är väldigt roligt och givande men det är i princip omöjligt att både ha en budget i balans och en verksamhet i balans.

Det var några år sedan. De kommande åren har det årliga budgetmötet slutat på ungefär samma sätt. Summorna varierar men kontentan är densamma, gapet mellan statens krav på skolan och kommunens resurser växer.

Hur ska jag som rektor agera på budgetmötena? Det är inte ekonomens fel att vi får krympande resurser, de gör bara sitt jobb. Det är inte min chefs fel att resurserna krymper, min chef gör bara sitt jobb. Det är politikerna (huvudmannen) som klubbar budgeten. De har också en svår situation, många viljor, stora behov i kommunerna och krympande intäkter från skatterna. De har ett svårt uppdrag. De är dock ytterst ansvariga.

Jag har tänkt mycket sedan mitt första budgetmöte på vad jag som rektor kan göra. Framförallt har jag funderat på, kan jag göra något eller är det bara att acceptera läget?

Jag tänker att det vi rektorer kan göra är att börja ställa krav på minskat uppdrag när resurserna minskar. Vi behöver vara tydliga med våra huvudmän att vi absolut kan förklara medarbetare övertaliga men att det också innebär att arbetsuppgifterna hen har försvinner. De arbetsuppgifterna kommer inte att bli utförda. Om jag som rektor förklarar en kurator övertalig så betyder det att jag inte kan genomföra sociala utredningar. De kommer då förbli ogjorda. Om jag ska förklara en elevassistent övertalig så betyder det att eleven inte får stöd, och det betyder att eleven behöver tas om hand, kanske i en central SU grupp om eleven inte kan gå i en reguljär klass utan assistent innan assistenten förflyttas eller sägs upp. Om en elevassistent blir övertalig betyder det inte att läraren ska lösa undervisningen för eleven utan elevassistent. Om jag förklarar en administratör övertalig på halvtid så betyder det att jag inte kommer kunna göra all administration, hälften kommer bli ogjord. Om antalet personal i fritidshemmet minskar så betyder det att elever inte kommer kunna få plats i fritidshemmet. Att det blir färre personal på fritidshemmet betyder inte att färre personal ska ta hand om fler elever. Det kommer leda till arga vårdnadshavare som behöver fritids för sina barn. Det kommer synliggöra hur situationen ser ut i många kommuner. Minskade resurser måste börja innebära ett minskat uppdrag. Alternativet är att skolans medarbetare kommer fortsätta arbeta sig sjuka. Det är inte ett alternativ om du frågar mig!

Om en skola har vikariestopp så innebär det att undervisning kommer ställas in och eleverna skickas hem när läraren är sjuk, eftersom det inte finns någon som kan undervisa.

Jag tänker också att vi behöver bli bättre på att begära skriftliga underlag från våra huvudmän att vi är ålagda att minska på uppdraget och att det får konsekvenser. Varför är det viktigt? För att vi ska ha ryggen fria när skolinspektionen riktar kritik mot att vi inte följer skollagen. Det är viktigt att det framgår att jag som rektor åläggs av huvudmannen att minska på skolans uppdrag eftersom det saknas resurser för att kunna genomföra uppdraget i sin helhet. Vad som ska prioriteras behöver vi rektorer få hjälp med från huvudmannen så att alla rektorer får liknande förutsättningar. Det ska inte vara upp till varje rektor att göra den prioriteringen. Om vi rektorer börjar ställa krav på huvudmannen att göra prioriteringen åt oss kommer det bli tydligt vad konsekvensen blir. Det kommer bli tydligt att vi tar ansvar för vårt uppdrag. Det är rektors uppgift att ha en budget i balans. Vi ska ta det uppdraget på allvar eftersom vi hanterar skattemedel. Vi ska göra allt vi kan, men vi kan inte göra mer än allt vi kan. När det inte räcker måste något tas bort, om det har jag skrivit om i tidigare blogginlägg. Vi får inte glömma att det även är rektors uppgift att ha en verksamhet i balans. Det är viktigt att vi börjar visa att krympande resurser leder till att arbetsuppgifter och uppdrag tas bort helt och hållet. Om vi börjar anpassa uppdraget till de resurser vi har så har vi en rimlig chans att skapa balans i vårt uppdrag

Det här tycker säkert många är galet, så kan man väl inte göra? Jag menar att vi kan det. Ja, det kommer bli lite dålig stämning mellan dig och din huvudman.
Ja, du kommer säkert få ett och annat allvarligt samtal med din chef där du uppmanas utföra samma uppdrag med mindre resurser.

Tänk på alternativet. Att fortsätta som vi gör nu är inget alternativ.
I många kommuner har redan nedskärningar för 2020 klubbats i nämnderna och det kommer innebära sämre arbetsmiljö för de som arbetar i dessa kommuner, både för lärare, övrig skolpersonal och för rektorerna. Fler nedskärningar kommer klubbas under hösten 2019 i landets kommuner.

Gör vi detta tillsammans, som ett skolledarkollektiv så kommer det ge effekt, det är jag övertygad om. En bråkig rektor kan huvudmannen göra sig av med, men de kan inte göra sig av med en hel rektorsgrupp i en kommun när rektorerna går ihop och säger stopp. Det måste finnas en rektor på varje skola. Det är rektorernas marknad nu. Det är stor brist på skolledare och desto svårare uppdraget blir att genomföra desto svårare kommer det bli att rekrytera rektorer. Vi måste börja fokusera på att uppdraget ska minska i de kommuner som genomför nedskärningar och det är något vi kan börja göra direkt, mer resurser ska vi också kämpa för men de kommer inte imorgon. Vi ska fortsätta kämpa för en annan styrning av skolan, men den kommer inte heller ändras imorgon.

Vi kan dock redan idag börja ställa krav på att uppdraget ska minska i takt med att resurserna minskar. Vi behöver börja ta denna diskussion med våra huvudmän, redan vid skolstart om några veckor. Vi behöver vara tydliga med att vi självklart ska ha en budget i balans, men att det innebär också att uppdraget behöver minska eftersom vi också är skyldiga att ha en verksamhet i balans. Den diskussionen ska vi ta tillsammans i våra ledningsgrupper.

Jag hoppas innerligt att alla skolledare går med i Skolledarupproret på Facebook så vi kan hjälpas åt med detta.

På återseende

/ Linnea



Vi måste minska det statliga uppdraget i grundskolan

Vi har en situation i Sverige där kraven med råge överstiger resurserna skolan tilldelas av huvudmannen. Det sätter oss i rektorer i en mycket svår sits. Hur ska vi göra för att skapa en pedagogisk verksamhet i balans när resurserna inte räcker? Det är ett val ingen rektor ska behöva ställas inför. Den frågan håller rektorer sömnlösa om nätterna och det är glappet mellan krav och resurser som leder till samvetsstress och nu är det hög tid att göra upp med samvetsstressen. Det kan vi bara göra om vi ser till att skapa balans mellan de krav staten ställer och de resurser kommunerna tillför.

När inte resurserna räcker för att nå de statliga målen finns det två alternativ.
1. Tillför mer resurser
2. Sänk kraven och ta bort mål, ämnen och arbetsuppgifter.

Jag utgår ifrån att alla skulle vilja se att alternativ ett blev realitet. Tyvärr ser det inte ut att vara möjligt givet att det inte finns resurser att tillgå från staten.
Sverige står inför tuffa år framöver, vi kan förvänta oss att skatteintäkterna kommer att minska vilket gör att skolan kommer få mindre resurser de kommande åren. Vi vet att befolkningen blir äldre och att färre kommer att arbeta. Tankesmedjan Balans har uppmärksammat skolsverige på att de flesta kommuner gör nedskärningar i skolan. Diskussionen i skolan måste därför börja handla om vilka arbetsuppgifter och statliga mål vi ska plocka bort när kommuner skär ner i skolan. Vi måste se till att kraven minskar i samma takt som resurserna minskar. När finansminister Magdalena Andersson intervjuades om resurserna till skolan var hon tydlig med att det inte finns mer resurser att tillgå för kommunerna. Ett alternativ skulle kunna vara att sluta amortera på statsskulden och tillföra de resurserna till välfärden, men det verkar inte politikerna tycka är en bra ide.

Med det sagt återstår bara alternativ två.
Om vi fortsätter ha samma omfattande statliga krav på skolan utan att kommunen tillför de resurser som behövs för att nå målen så kommer vi rektorer och våra medarbetare bli sjuka av vårt arbete. Givet att vi har brist på både legitimerade lärare och skolledare så måste vi undvika det till varje pris. Svensk skola behöver alla sina lärare och rektorer.

Givet att vi måste sänka kraven, vilka krav, mål och ämnen ska vi ta bort? Detta har diskuterats i skoldebatten den senaste tiden. Isak Skogstad fick mycket kritik när han lyfte frågan att ta bort de praktisk estetiska ämnena. Skolministeriet har haft ett avsnitt kring vad som ska plockas bort. Det är en fråga relativt få verkar vilja diskutera trots att den är helt avgörande. Jag är egentligen inte för att ta bort skolämnen, mål och krav men jag inser samtidigt att vi måste våga diskutera frågan om vad vi ska plocka bort. Här kommer mitt förslag på ett förändrat statligt uppdrag för grundskolan utifrån rektors perspektiv. Ja, jag förstår att jag kommer provocera många vilket egentligen inte är min mening men det är helt nödvändigt att vi börjar prata om detta. När du har läst klart kommer du förstå varför, så läs hela inlägget.

Jag börjar med de lägre årskurserna, förskoleklass till årskurs 3. Jag har i princip samma argument för samtliga årskurser för vad som ska plockas bort. Därför står de bara en gång.

I årskurs F-3 tas följande bort;

  • Modersmålsundervisningen i årskurs 1 – 3
    Modersmålsundervisning är inte obligatoriskt och därför kan den tas bort.
  • Elevens val. Elever går inte i skolan för att få välja själva vad de ska göra.
  • Avskaffa den nyligen införda läsa-räkna-skriva garantin och det obligatoriska bedömningsstödet i förskoleklassen och årskurs 1. Låt skolorna använda det screeningmaterial de anser vara lämpligt och med den frekvens de anser vara lämpligt
  • Minska på antalet IUP och utvecklingssamtal som erbjuds vårdnadshavarna.
    IUP skrivs bara i årskurs 1 och 3, i svenska och matematik. Erbjud vårdnadshavarna ett samtal på hösten i årskurs 1 som är framåtsyftande och ett samtal i slutet på årskurs 3 som handlar om hur det gick och en IUP som lämnas över till nästa årskurs.
  • Minska omfånget på nationella proven i årskurs 3. Minska delproven till 2 i svenska och två i matematik. Testa eleverna i läsning, läsförståelse, skrivning och i matematik de fyra räknesätten och problemlösning.
  • Ta bort ämnet slöjd i årskurs 3 och ämnet bild i årskurs 1 – 3
    Elever i de lägre årskurserna ritar och målar inom ramen för övrig undervisning så det behövs inte som ett eget ämne. Slöjd bör eleverna ha på mellan och högstadiet.

Årskurs 4 – 6 tas följande bort av samma skäl som anges under årskurs F-3

  • Modersmålsundervisningen
  • Elevens val
  • Slöjd tas bort i årskurs fyra och fem
  • Minska omfånget på nationella proven i årskurs 6 till att bara testa läsförståelse, förmågan att skriva samt problemlösning och bråk.
  • Minska antalet utvecklingssamtal som vårdnadshavarna erbjuds till ett samtal på vårterminen i årskurs fyra och ett samtal i slutet på årskurs 6.
  • Simundervisningen tas bort. Det inte kan anses vara skolans ansvar att se till att barnen lär sig simma
  • Ta bort de betyg i årskurs 4 som nu är på prov på några skolor samt i årskurs 6.

Årskurs 7-9 tas följande bort av samma skäl som för de tidigare årskurserna

  • Ta bort modersmålsundervisningen
  • Elevens val
  • Hem och konsumentkunskap
    Eleverna har hem och konsumentkunskap på mellanstadiet vilket gör att det med fördel kan tas bort på högstadiet då eleverna läser många ämnen.
  • Halvera timplanen i musik, bild och båda slöjdarterna
  • Minska timplanen i idrott och hälsa till 45 minuter per vecka
  • Ta bort moderna språk. Att lära sig fler språk kan inte anses vara en baskunskap
  • Minska omfånget på nationella proven och testa eleverna i matematik och svenska i årskurs nio med totalt 4 delprov, två i matematik och två i svenska
  • Minska antalet betyg till 3, i svenska, engelska och matematik och ge betyg på vårterminen i årskurs 8 och 9. Ge omdömen i övriga ämnen i ett samlat dokument vårterminen i årskurs 9.

Dessa förslag tycker nog många är för radikala, många tänker säkert ”så kan man inte göra” Dessa förslag ger konsekvenser för enskilda lärare som idag undervisar i ämnen som tas bort. Dessa förslag innebär att lärare kommer behöver komplettera sin utbildning för att kunna undervisa i andra ämnen. Den krassa verkligheten är att det inte är roligt att minska på skolans uppdrag. Nedskärningar har aldrig, och kommer aldrig vara roliga. Det kommer få konsekvenser för eleverna eftersom nedskärningar alltid får konsekvenser för alla som arbetar i skolan och för alla elever som går i skolan. Givet att alternativet är att fortsätta som vi gör nu, att ha ett glapp mellan krav och resurser som leder till att lärare, rektorer och övriga medarbetare arbetar sig sjuka så är det ett sämre alternativ.

Jag tänker att när vi framöver kommer tvingas bestämma oss för vad som ska tas bort ur skolans uppdrag så behöver vi tänka ”Vad är det som är viktigast för eleverna att ha med sig när de lämnar grundskolan?
Är det viktigaste att de kan spela instrument, bygga en stol eller tillaga lasange? Eller är det viktigare att eleverna kan läsa, skriva och räkna? Praktisk-estetiska ämnen är viktiga av flera skäl där det främsta skälet är att alla barn lär sig på olika sätt och de praktisk-estetiska ämnena erbjuder olika uttryckssätt. De ämnena erbjuder en variation som är viktig. Jag anser att när vi behöver ta bort ämnen så måste vi börja med de ämnena som ger kunskaper eleverna klarar sig utan. Att lära sig läsa, skriva och räkna är baskunskaper som eleverna måste få med sig oavsett hur mycket vi måste plocka bort ur skolans uppdrag i framtiden. När vi står inför valet att vi måste välja mellan praktiska ämnen och teoretiska ämnen så är jag för att ta bort de praktiska ämnena. Det kommer påverka elever negativt när ämnen tas bort helt eller minskar i omfång. Hur vi än gör, kommer vi aldrig komma ifrån att nedskärningarna i skolan leder till negativa konsekvenser för eleverna.

Ja, vi kommer få en sämre skola i jämförelse med idag men vi får den skola vi betalar för. Vi kan inte förvänta oss att det kommer fungera att ha kvar uppdraget men utan resurser att utföra det. Ska vi behålla dagens kravnivå så behöver skolan mycket mer resurser, resurser som i dagsläget inte finns. Då är frågan, ska vi fortsätta skrika efter mer resurser som inte finns eller ska vi lägga den tiden på att faktiskt anpassa uppdraget efter de resurser vi har? Jag tänker att vi behöver göra båda, vi måste fortsätta kämpa för att få mer resurser men tills finansieringen av skolan är löst så måste uppdraget minska i omfång.

Jag har inte lagt förslag på att minska elevhälsan vilket är ett medvetet val. När resurserna minskar kommer elevhälsan bli ännu viktigare. En ide skulle kunna vara att lägga all sjukvård inom elevhälsan på primärvården. Jag har valt att inte lägga det förslaget eftersom primärvårdens läkare och sjuksköterskor också går på knäna och det är en dålig ide att lägga problemet någon annan stans.

Vad kan vi minska eller ta bort helt på statlig nivå?
Jag är av den åsikten att SPSM och Skolinspektionen bör läggas ner helt och hållet. De specialskolor som SPSM driver idag ska tas över av de kommuner de ligger i. Möjligheten för föräldrar att anmäla skolor till barn och elevombudet borde tas bort och barn och elevombudet läggas ner. Istället ska vårdnadshavares klagomål på skolor hanteras av huvudmannens klagomålshantering. Skolverket ska minska sitt uppdrag genom att de nationella proven blir färre, bedömningsstöd, statsbidrag och garantier tas bort. Skolverket kommer börja granska och till tillstånd till friskolor.
Idag har vi ett läge där staten anger kraven för skolan, kommunen ska tilldela resurser så vi kan uppfylla statens krav, när vi inte får de resurser vi behöver så kommer statliga skolinspektionen och utdelar kritik och viten till kommuner. Detta system behöver göras om från grunden och ett första steg är att lägga ner skolinspektionen. Sen har vi detta med systematiskt kvalitetsarbete. Kommer vi kunna fortsätta med målstyrningen som vi gör idag? Jag tror inte det. När vi minskar skolans uppdrag måste vi även minska, och i vissa fall också ta bort det systematiska kvalitetsarbetet.

Jag har ingen egentlig åsikt om skolan ska förstatligas helt eller delvis. Det finns inget som säger att skolan får mer resurser bara för att staten är huvudman. Det har lanserats förslag på statligt sektors bidrag till skolan. Det är en fråga värd att titta närmare på. Det viktiga är att vi anpassar den utbildning vi ger eleverna till den budget vi får tilldelad av huvudmannen. Detta oavsett om huvudmannen är kommunal eller statlig.

På sikt behöver vi förändra skolans styrning så vi får en styrning som inte grundar sig på new public management. Den kampen kommer vi inte vinna på några veckor och därför är det viktigt att vi arbetar på flera fronter samtidigt. Vi behöver en skola som varken grundar sig på marknadsstyrning eller målstyrning. Principen som råder idag, att vi hela tiden förväntas öka kvalitén till en lägre kostnad är ohållbar. Idag tillåter vi att skolor drivs av stora riskkapitalbolag och att skattemedel tas ut i vinst, det måste upphöra. Vi ska givetvis inte ha friskolor i Sverige.

Hur kommer argumentationen låta kring mina förslag?
Jag bara gissar nu, men jag tänker att det kommer låta ungefär såhär;

I lärarrummet
Ska inte mina ämnen få vara kvar? Är jag inte viktig?
– Nej, tyvärr inte eftersom vi inte har resurser för att undervisa i 16 ämnen i grundskolan. Jo, du är viktig men tyvärr har vi en väldigt tråkig ekonomisk situation så vi kan inte erbjuda 16 ämnen i grundskolan.

På förvaltningen
Behövs inte jag längre?
– Jo, du behövs men inte här och inte med detta uppdrag. Du kommer få ett annat uppdrag, kanske på en skola eftersom du har lärarlegitimation och det är brist på lärare.
Vem ska nu göra mitt jobb?
– Ingen ska göra ditt jobb, vi tar bort stora delar av det systematiska kvalitetsarbetet eftersom vi får mindre resurser.

Enligt mig är det orimligt att det sitter människor ute på förvaltningarna och jobbar med skolutveckling samtidigt som de som jobbar i skolorna går på knäna. Det kloka hade varit om skolorna får de resurser de behöver för att utföra det statliga uppdraget skolan har, sedan bygger kommunen förvaltning av det som blir över.

På Barn och elevombudet
Ska inte eleverna få skydd nu när inte föräldrar kan anmäla skolor till oss?
– Jo, de kommer få skydd men inte av er.

På SPSM
Ska inte vi finnas kvar, var ska vi arbeta nu?
– Ni som är lärare kommer erbjudas lärarjobb i den kommun ni bor i. För er andra kommer det finnas arbete på andra myndigheter.

På skolinspektionen
Vem ska nu se till att det hålls ordning i svensk skola?
– Det kommer huvudmannen göra, utifrån de resurser som finns. Det kommer gå bra, oroa er inte.

Föräldrarna
Hur ska vi nu göra när vi inte får veta hur våra barn ligger till kunskapsmässigt?
– Det får ni veta två gånger per stadie. Om ditt barn ligger bra till kunskapsmässigt kommer du inte höra något från läraren och då kan du vara lugn. Behöver ditt barn någon form av stöd så kommer lärarna höra av sig till dig.

Hur ska vi nu göra när varken elevombudet eller skolinspektionen finns kvar?
– Ni ska lita på lärarna gör sitt jobb. Ni ska lita på rektorerna gör sitt jobb och ni ska prata med skolan när ni är oroliga så hjälps vi åt. Vill ni lämna klagomål går det bra att göra det hos kommunens klagomålshantering.

En avslutande personlig reflektion;

Det här är ett inlägg jag aldrig trodde jag skulle skriva. När jag tog min lärarexamen och började arbeta för 14 år sedan såg jag framför mig att jag skulle undervisa, jag skulle ha förutsättningar, jag skulle ha roligt med eleverna. Roligt har jag haft, i princip varje dag. Förutsättningarna har dock blivit sämre för varje år de senaste 14 åren. Det blir ständigt lite mindre resurser.
När jag var 29 år erbjöds jag mitt första chefsjobb och jag tänkte ungefär som Pippi Långstrump, det här har jag aldrig testat så det klarar jag nog. Jag var ung, naiv, tänkte att ”det kan väl inte vara så svårt”

Mitt första uppdrag som förskolechef, med ansvar för 55 medarbetare själv, jag hade ingen aning om vad jag gav mig in på så jag körde på i högt tempo, utvecklade och styrde upp, fixade och trixade. Vi fick inspektion efter 1,5 år som var utan klagomål. Lärarna var glada, huvudmannen var glad. Föräldrarna var nöjda och barnen lärde sig massor. Skolan sa att eleverna från våra förskolor kunde så mycket. Alla var stolta. Jag var mest trött.
Men jag var ung och naiv så jag tänkte ”vi kan bli ännu bättre” så jag körde på ett tag till. Sen fick jag nog och bestämde mig för att byta jobb. Från Rinkeby till….Hammarkullen.
Det är en F-3 skola så det är nog mycket lättare tänkte jag. Mitt första jobb i grundskola.
Jag hade ju läst rektorsprogrammet så skollagen kunde jag, och ekonomistyrning hade jag ju läst och nyckeltal kunde jag få fram på några minuter. Jag hade till och med lärt mig att göra swotanalys och bygga varumärke. Vad kunde gå fel?
Ganska mycket lärde jag mig snabbt. Jag kliade mig i huvudet, hur var det nu med det där beslutet? Budgeten var visst många miljoner minus.
Oj vad många medarbetare och vad få elever. Jag är en ”doer” så jag körde på, fixade och trixade, utvecklade och försökte fixa en bra arbetsmiljö för personalen. Vi bytte ut möbler, gjorde skolan fin, började prata pedagogik och resultat, vi började prata undervisning och resultaten höjdes varje termin. Huvudmannen var glad, medarbetarna gav bra omdöme på medarbetarenkäten. Rektorn var mest trött. Det här med budget har gnagt i mig i flera år, hur kommer det sig att vi hela tiden får mindre resurser men vi får aldrig mindre att göra? Som tur var hittade jag Tankesmedjan Balans på twitter och jag började läsa deras granskningar och då blev det väldigt tydligt att det jag misstänkt faktiskt stämde. Huvudmännen trixar med budget. Just detta med att inte indexuppräkna är en sak som jag iallafall inte hade uppmärksammat. Det är en väldig tur för alla oss som arbetar i skolan att Markus och Åsa bestämde sig att ta reda på varför det ser ut som det gör.
Nåväl, månaderna gick och jag jobbade på i högt tempo och ville fixa allt, gärna igår.
April 2019 tog det stopp och endast två alternativ återstod, kör på som du gör och gå in i väggen eller gå ner till 40 timmar i veckan och försök överleva resten av läsåret.
Enkelt val, jag gick ner till 40 timmar i veckan och började återhämta mig sakta men säkert. Det här med att ta det lugnt är min sämsta gren så istället för att vila så tänkte jag att nu har jag ju massa lediga timmar på dygnet så då startar vi lite skolledaruppror, skriver lite artiklar, twittrar och försöker bidra till att ändra skolans styrning. Sagt och gjort och det har faktiskt gett massa energi också, och jag har lärt mig massor av alla diskussioner på skoltwitter.

Med det sagt.
Det jag vill säga med detta, och kommande blogginlägg är att vi behöver fixa detta med skolans styrning om vi ska kunna arbeta kvar i skolan. Det är på allvar.
Vi kan inte fortsätta som vi gör, och då måste också ta tag i de jobbiga frågorna, de som vi helst vill slippa. Detta med vad vi ska ta bort.

Det vill jag diskutera med er rektorer och lärare och alla andra som är intresserade av skolan, välfärden och ekonomi. Hur vill ni göra för att anpassa skolans uppdrag till de resurser vi får tilldelade? Nu hoppas jag att jag har retat upp er tillräckligt mycket för att ni ska säga emot mig, bli förbannad, hålla med mig eller komma med egna förslag. Eller alltihop samtidigt.

På återseende!

/ Linnea