Disciplin i skolan handlar om villkor för lärande

Ordet disciplin är ett av de mest utskällda orden i svensk skola. Varje gång jag använder ordet ryggar folk tillbaka och kontrar med att “jag tror inte på en auktoritär skola”
Vi måste ta tillbaka ordet disciplin och förstå att det är förutsättning för att kunna bygga en gemensam skolkultur och att disciplin är en förutsättning för goda villkor för lärande – för alla elever.

Svensk skola är en uppdelad skola. Det går bra för elever med starka hemresurser. I flera internationella kunskapsmätningar presterar vi bäst utanför Östasien. Samtidigt underpresterar elever med svaga hemresurser. Sverige är det land inom OECD som har de största resultatskillnaderna mellan olika elevgrupper. Det borde göra alla sömnlösa. 

Om jag ska sammanfatta läget ser det ut på följande sätt.

Cirka 50 procent av eleverna med utländsk bakgrund, men som är födda i Sverige, kan inte läsa på grundläggande nivå i årskurs nio. Det betyder att de ligger cirka sex år efter sina kamrater med starka hemresurser. 

Det är cirka 25 procent av eleverna i årskurs nio som inte kan läsa och förstå en enkel nyhetsartikel. 

I särskilt utsatta områden går drygt 30 procent av eleverna direkt till individuella programmet, där det bara är cirka 48 procent som tar en gymnasieexamen efter fyra år. 

I TIMSS som mäter matematik och naturkunskap ligger elever med svaga hemresurser fyra år efter i naturkunskap och 2,5 år efter i matematik. I en långtidsstudie såg man att eleverna med svaga hemresurser inte gör någon progression mellan år 8 och 9. De försämrar sina resultat.

Sverige är det land inom OECD som har bland de största problemen med ordningsstörningar i klassrummet. Bland elever med svaga hemresurser får det konsekvensen att de presterar 20 poäng sämre i Pisa, vilket motsvarar cirka ett års inlärning när man har justerat för bakgrundsfaktorer. Ju mer stök i klassrummet, desto mer påverkar det den enskilda eleven. Bland elever med starka hemresurser får problemen med studiero konsekvensen att de förlorar cirka en termin av inlärning. Högstadielärare uppger att de lägger 15 procent av lektionstiden åt att få eleverna att vara tysta och sitta ner. Det är tid vi behöver för inlärning.

I en klass kan det vara en eller två elever som styr de andra eleverna och som sätter kulturen. I en skola kan det vara 10 elever som dominerar och “äger skolan”. Den enkla lösningen för skolledare är att sätta eleverna i en mindre grupp eller tillsätta mer personal, ofta en outbildad som ska “vakta” eleverna. Det kan verka bra att tillsätta mer personal men det leder inte till att eleverna lär sig gott uppförande. Ett tecken på att vi har hamnat fel i skolan är att vi inte förstår att vi behöver en policy kring beteende och vi måste undervisa i beteende på samma sätt som vi undervisar i kemi, historia och engelska. Barn föds inte med ett gott uppförande. De lär sig hur de förväntas uppföra sig när de undervisas i beteende och när de möter en skola med ett gemensamt normsystem som alla på skolan upprätthåller. 

Under de senaste åren har filosofin No Excuses debatterats. Kritiken har varit massiv. Jag har fått höra att jag är auktoritär, att jag hyllar straffskolor och att jag vill straffa barn. Det är givetvis nonsens. Det som skiljer mig från mina kritiker är att jag förstår kraften i en gemensam skolkultur och hur viktigt det är att alla som arbetar i skolan upprätthåller kulturen. Om vi ska vara ärliga för en stund så är det inte särskilt stor skillnad på hur No Excuses skolor och andra “vanliga” skolor är organiserade. Skillnaden är att No Excuses skolor håller vad de säger. När de säger att elever får kvarsittning om de bryter mot skolans regler så får de kvarsittning vid regelbrott. När de säger att grindarna stängs kl 08.00 när första lektionen börjar så betyder det att grindarna stängs klockan 8.00. Alla skolor har regler och någon form av konsekvenstrappor. Skillnaden är att skolor, generellt, är Excuses skolor i Sverige där reglerna bara blir tomma ord. När elever får höra att man måste komma i tid och ingenting händer när de är sena till lektionen så lär de sig att regler inte betyder något. När vi säger att man inte får använda ett kränkande språkbruk och ingenting händer när de använder ett kränkande språkbruk så lär vi eleverna att de inte behöver lyssna på vuxna. 

Anledningen till att skolpersonal inte upprätthåller skolans regler handlar inte om omsorg om eleverna. De upprätthåller inte regler och konsekvenser för att de inte vill ses som auktoritära och anklagas för en dålig elevsyn. Det är självbilden de älskar, inte eleverna. 

Jag ställer krav och är tydlig med mina förväntningar eftersom jag vill eleverna väl. På min skola ska det inte finnas elever som har ont i magen när de ska gå till skolan. Mitt mål är att de ska få de allra bästa förutsättningarna för lärande, och för att det ska vara möjligt måste eleverna lära sig att respektera varandra. Ingen skulle ju kasta ett barn i vattnet och säga åt dem att utforska hur man simmar, eller ge en ungdom en bil och säga åt dem att de får lista ut hur man kör. Eleverna gör det vi lär dem och därför måste vi erövra skolkulturen varje dag, varje situation med eleverna.

Jag har i början av detta inlägg förklarat att elever med svaga hemresurser ligger sex år efter i läsningen när de slutar grundskolan, de ligger 4 år efter i naturkunskap och 2,5 år efter i matematik. Samtidigt visar Pisa att det ordningsstörande beteendet bland den elevgrupp som ofta återfinns i utsatta områden gör att eleverna förlorar ett helt år av inlärning. Hur kan vi låta det fortgå?

Hur kan självbilden och hur andra ser på oss som arbetar i skolan vara viktigare än att eleverna får den utbildning de enligt lag har rätt till? Vi kan inte fortsätta skicka ut 50 procent av eleverna som är födda i Sverige, men som har utländsk bakgrund från grundskolan som funktionella analfabeter. Vi har eleverna i tio år, 1 780 skoldagar, men trots det lär vi dem inte att läsa, räkna och fungera socialt i det svenska samhället. Elever vill att vuxna ska leda.
De vill att lärare ska leda lärandet och hålla ordning i klassrummet, korridorerna, matsalen och på övriga platser i skolan. När vi inte leder sviker vi eleverna och vi säger till dem: varsågoda att skapa ett eget regelsystem. En skola kan ha tydliga rutiner för att hantera incidenter, men det gör inte skolan till välfungerande. Det skolan måste göra är att tidigt skapa ett normsystem där eleverna får lära sig att inte kränka varandra och där vi lär eleverna att respektera varandras rätt till lärande. 

Och sedan var det detta med relationer. Det är en förutsättning för att en skolkultur ska fungera. Eleverna måste uppleva att vuxna står på deras sida och att vi vill dem väl. Det betyder att relationer är ett viktigt verktyg, men det är inte målet för skolans verksamhet. Att vara konsekvent kommer skapa bättre relationer eftersom vuxna upplevs som rättvisa. Även när vi använder konsekvenser såsom kvarsittning kommer eleverna att acceptera det eftersom vi står för våra ord.
Goda relationer skapar vi genom att vara konsekventa och när vi skapar en skolkultur där eleverna upplever hög grad av rättvisa. Vi ska inte underskatta detta med rättvisa. Eleverna vill att det ska vara samma för alla, att skolans regler och konsekvenser efterlevs. När det är samma för alla kommer eleverna att ge legitimitet till skolkulturen och de kommer bidra till att upprätthålla den. 

Det är viktigt att förstå att det inte är konsekvenserna som kommer skapa trygghet och studiero. De är viktiga, men det är kulturen som kommer förändra elevernas beteende. När vi på ett systematiskt tränar på koncentration, följsamhet och uppmärksamhet kommer vi att skapa en kultur för alla på skolan. Elever med olika svårigheter är de som gynnas mest eftersom de inte kommer bli provocerade och de kommer bli vägledda genom hela skoldagen. En elev som har svårt med flexibiliteten behöver vuxna som visar vägen. Såväl kulturen som lärandet i klassrummet måste ledas noga och undervisningen måste bygga på principer om hur elever tar till sig, bearbetar och lagrar information.
När man har en No Excuses kultur behöver man inte ha No Excuses i alla handlingar. Alla skolor kommer göra undantag för vissa elever med specifika svårigheter. Bara för att några elever behöver undantag så betyder inte det att vi ska vara konsekventa med alla andra elever.

Slutligen handlar detta om demokratisk fostran. I en No Excuses kultur kommer eleverna våga pröva sina tankar, idéer och åsikter eftersom de vet att de inte kommer bli hånade eller utstötta. Demokrati handlar inte bara om att få rösta vart fjärde år. Demokratisk fostran innebär att vi ger eleverna möjlighet till fri och trygg åsiktsbildning och där vi fostrar eleverna i att stå för sina åsikter och inte gå in i flockbeteende. 

Det är vår plikt att upprätthålla ett gemensamt normsystem i skolan. Det måste finnas förutsägbarhet i regler och konsekvenser. Därför ska vi inte uppmuntra eleven som person utan beteendet och elevens ansträngningar.

När rektorer bygger skolkultur måste vi ha en relation till våra medarbetare för att de ska vilja följa oss. Vi ska ställa krav och ha höga förväntningar och följa upp att regler och konsekvenser upprätthålls. När man driver ett förändringsarbete är förändringen 20 procent och uppföljningen 80 procent. 

Om tio år kommer alla prata om skolan som jag gör. Då kommer jag att tänka – jag sa ju det. 

På återseende
/Linnea

Jag har nyligen släppt en bok, Vad jag pratar om när jag pratar om skolan. En bok om hur vi ska laga skolsystemet, minska resultatskillnaderna, öka tryggheten och börja ta oss an de frågor som är tabu att prata om i förorten. Det är min personliga berättelse.
Beställ den här.


Lyssna gärna på mitt sommarprat i P1.

Om du vill läsa annat jag skrivit och producerat, läs här:
Lyssna på min podd: Så funkar skolan.
Nya avsnitt i höst!

Läs mina krönikor på Expressens ledarsida här.
Jag skriver även i Altinget, Fokus och i Skolledaren.
Om du vill läsa mer om det jag skrivit om skolan kan du läsa mina böcker och rapporter!
Böcker
En tickande bomb, en bok om skolsegregation (2020)
En negativ spiral, kampen om den kommunala skolans resurser (2021)
Att vända en skola, en rektors erfarenheter (2023)
Skolbibliotek Nu (skriven tillsammans med Jonna Bruce), skolbibliotek som pedagogisk funktion (2024)
Läsinlärning på lågstadiet (skriven tillsammans med Eileen Tadi)
Att leda för likvärdighet (antologi)
Barnet och boken, perspektiv på ungas läsning (antologi)

Rapporter
Rapport: Nyckeln till grundskolans finansiering (2022)
Förslag till ny skolpeng (2022)