Sveriges barnsoldater

De flesta förknippar ordet barnsoldat med länder som lider av krig. Jag är inte något undantag.
Med tanke på den utveckling vi sett de senaste åren i Sverige är det rimligt att säga att vi har en form av barnsoldater i Sverige. Nyrekryteringen av barn till de kriminella gängen går ned i åldrarna. Det finns barn som under 15 år som spränger, misshandlar och mördar. Barn som går på lågstadiet springer ärenden åt gängen, säljer droger och fraktar vapen. Det är ett smart drag av gängen att använda barn i lågstadieåldern eftersom risken att bli upptäckt är minimal. Kommunpoliser vittnar i media om att de har span på nioåringar. När journalisten Diamant Salihu frågade barn på Askebyskolan om hur de såg på sitt område uttryckte barn i lågstadieåldern att de var rädda för att bli dödade.

Det här inlägget handlar inte om någon specifik skola eller område. Detta inlägg rör problemet på ett generellt plan.

Barn som är mellan 7-10 år gamla ska inte ens tänka tanken att de kan bli dödade.
Det påverkar barn när de bor i områden där barn mördar – och mördas i deras absoluta närhet. Det påverkar barn när de på väg till skolan passerar platser där liv på en sekund blev till en pöl av blod. Det påverkar barn när de bor i områden där de mitt i natten väcks av sirener, muller från polishelikoptrar, spring i trappuppgångar, höga röster och insatsstyrkan som dundrar in hos grannen. Det påverkar barn när de vet att det finns både vapen och droger i källaren.

Barn som växer upp i eftersatta områden tänker på saker som barn i mer välbärgade områden aldrig ens har i sitt medvetande.

Efter 16 år i särskilt utsatta områden har jag blivit van. Det är hemskt att säga men jag reagerar inte med en klump i magen längre när elever berättar om razzior eller händelser som de går runt och tänker på.
För tio år sedan reagerade jag starkt men nu är våldet normaliserat i samhället och allas medvetande. Jag känner en djup sorg över att barn som går på lågstadiet är oroliga för att de ska bli dödade men jag blir inte förvånad längre. Jag syftar på de barn som intervjuades i Diamant Salihus minidokumentär på SVT. Jag diskuterade detta med en kollega i Sthlm innan jullovet och hur hemskt det än är så har rektorer blivit vana.
När det skjuts i området går rektorer på rutin. Skolor har arbetssätt att hantera både inrymning och utrymning. De har kontaktpersoner hos polis och myndigheter och vi har avstämningsmöten.
Det som borde vara extraordinära arbetsuppgifter är numera en del av en rektors vardag. Det går på rutin.
Det är olika yrken att arbeta som skolledare i ett socioekonomiskt starkt respektive utsatt område.

Skolor pratar om samma elever år ut och år in.
De blir inte förvånade när den elev de uttryckte oro för som sjuåring är fullt ut kriminell vid 16 års ålder.
De konstaterar att det har vi vetat i flera år.

Sveriges barnsoldater växer i antal och för varje gängledare som mördas eller åker in i snickarboa står det tio barn på kö som inte vill något annat än att ta platsen som blev ledig i gänget. Det gör att våldet blir grövre eftersom de vill släppas in i gemenskapen och för att göra det måste de visa att de vågar hantera vapen, skjuta, hota och misshandla.

Om vi inte stänger kranen till nyrekryteringen kommer vi aldrig lyckas bryta den negativa spiral vi nu ser. Den enda lösningen är att se till att barnen vill välja en annan väg.

Det sägs ibland att idrott och fritidsgårdar är bra förebyggande verksamhet. Jag håller inte med.
De barn/ungdomar som gängen rekryterar har ofta ett utstuderat normbrytande beteende vilket gör att de blir portade.
Jag förstår att de blir det eftersom andra barn/ungdomar blir rädda för dem och då slutar de att delta i aktiviteterna.
Lösningen är att vi som arbetar i skola och inom fritidsverksamheten får verktyg att hantera de mest normbrytande barnen i ett tidigt skede. Det är lättare att hjälpa ett barn som är åtta år, än en ungdom på 16 år, särskilt när vi redan i förskoleklass ser att det finns tendenser till normbrytande beteende.

Jag hade förhoppningen om att Tidögänget skulle våga gå fram med de verktyg som vi i skolan behöver. Tyvärr ser det inte ut som att vi kommer få rätt verktyg i närtid. Det finns förslag om att luckra upp sekretessen vilket är bra men det räcker inte. Det mest verkningsfulla verktyget finns inte med i planeringen. Det gör mig faktiskt uppriktigt förvånad och förbannad. Vi som arbetar i skolan vill göra vår del av jobbet för att bryta våldsspiralen men vi saknar de verktyg vi behöver. Varför är politikerna så fega?
Politiker försöker vara tuffa med hårda straff, visitationszoner och anonyma vittnen men vi som är tjänstemän i skolan får inte ens de verktyg vi behöver för att se till att färre barn rekryteras av gängen. Varför?

Vi som arbetar i skolan behöver en verktygslåda som innehåller följande verktyg.
– Möjlighet att flytta elever permanent till en annan skolenhet i syfte att splittra på gäng som bildas på skolor i socioekonomiskt utsatta områden.
– Tjänstenummer att skriva på socialtjänstanmälningar när det förekommer hot.
– Bryt sekretessen för att underlätta myndighetssamverkan.
– Möjlighet att av synnerliga skäl utreda elever med inlärningssvårigheter mot vårdnadshavarnas vilja.
– Möjlighet att ge stöd av kurator även när vårdnadshavarna säger nej,
– Möjlighet till gratis fritidshem av särskilda skäl på lågstadiet för elever som är utan tillsyn efter skoldagens slut.
Det gör att en kontaktyta mellan gängen och barnens försvinner.
– Söka statligt finansierade resurser för extraordinärt särskilt stöd för de elever som har ett extremt normbrytande beteende.

Om vi som arbetar med de yngsta barnen får en välfylld verktygslåda kommer problemen att minska på mellan och högstadiet. Vi ser tidiga tecken men vi har väldigt få möjligheter att agera.
Vi måste få sätta in insatser även i de fall när vårdnadshavarna säger nej. Vi gör insatser för barnets skull och då måste professionerna i skolan ha tolkningsföreträde kring vad eleven behöver för insatser.

När man bygger ett hus måste man börja med att gjuta en stabil grund innan man kan bygga väggar och lägga tak.
Det är samma princip när det kommer till att minska nyrekryteringen till gängen.

Vi som arbetar i skolan har en enorm kunskap om individer och om vad som krävs för att bryta negativa spiraler.
Använd vår kompetens!

Att minska våldet är ett lagarbete.

På återseende

/Linnea

En reaktion till “Sveriges barnsoldater

  1. Du förväntade dig (tycks det) att Tidögänget var mot brott och ville få ner brottsligheten med högsta prioritet. Men min uppfattning är att de är mot befolkningen i utsatta områden och vill ha bort dem. Brottsbekämpning är bara en metod för detta, och om använda metoder är meningslösa mot brott, eller t o m kontraproduktiva, så är det underordnat huvudmålet. Så cynisk har jag blivit. Så cyniska tror jag de styrande i Tidögänget är, och de ministrar som ev inte är det är sannolikt maktlösa om de vill vara kvar vid grytorna. Alltså mörkt för skolfolk och för kommuner oavsett styrning med god vilja som jag ser det. Finns det ljusglimtar utöver opinionsmätningsresultaten och de många kommunala politiker från m till v som kämpar i motvinden?

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s