”Min högsta önskan är att gå i skolan”

En låt med Masakakids Africana florerar på Youtube. Låten är en hyllning till skolan och vikten av utbildning.
”Education is the foundation”

Malala Yousafzai har sagt många kloka saker, bland annat – Ett barn, en lärare, en penna kan förändra världen.
En av alla saker jag tycker om med mitt arbete i Hammarkullen är att eleverna älskar skolan. Vi har 200 glada och förväntansfulla barn som springer upp för trapporna varje morgon. Jag hör aldrig eleverna säga att skolan är tråkig eller att de inte vill komma till skolan. Vissa moment i skolarbetet kan de givetvis tycka är tråkigt men de älskar skolan!

Bilden till det här inlägget tog jag i Etiopien 2004.
Jag reste till Addis Abeba för att läsa en kurs i interkulturell pedagogik vid Cotebe College of higher teacher education.

Under min tid i Etiopien var jag en del på både förskolor och lågstadieskolor och där jag mötte var barn som var stolta över att de fick gå i skolan trots att det kostade pengar för föräldrarna. En eftermiddag åkte jag till Mercato som är Afrikas största marknad för att köpa födelsedagspresent till en nyfunnen vän, Fatima som fyllde år. Jag frågade henne vad hon önskade sig och jag fick två svar. Jag trodde att hon skulle passa på att önska sig något dyrt men det hon helst av allt ville ha var en penna och ett skrivblock. När jag kom fram till Mercato frågade jag en handlare var jag kunde hitta pennor och böcker och han pekade åt rätt håll. Mercato är en enorm marknad där det är lätt att gå vilse.
Jag bodde i området aware så jag behövde byta minibuss två gånger för att ta mig till Mercato vilket gjorde varje besök till ett äventyr i sig. Efter någon timme hade jag hittat fram till de som sålde skolmaterial. En påse med 20 pennor kostade två dirham vilket då var drygt två svenska kronor. Jag köpte 10 påsar. Ett skrivblock kostade 4 kronor. Jag köpte tio block.
För under en hundralapp fick jag både pennor och block som räcker i flera år. Jag köpte även pennvässare och pennskrin.

Fatima blev överlycklig och hennes omedelbara reaktion var att hon skulle dela med sig till sina syskon. En vecka senare åkte jag tillbaka till Mercato och köpte ett lass med pennor och block och gav till några lärare på en lågstadieskola som jag lärt känna. Det vi tar för givet är lyx för andra.

En eftermiddag satt jag och pratade med några klasskompisar om skola och utbildning och de frågade vad det kostar att studera i Sverige. De trodde mig inte när jag sa att skolan är gratis, att det ingår läromedel och att vi får gratis mat. De trodde mig inte oavsett hur många gånger jag förklarade att vi betalar skatt och att det finansierar skolan. En av de som jag umgicks mest med, Zahraa drömde om att bli lärare för att de har hög status i samhället och för att de tjänar bra, motsvarade 450 svenska kronor per månad.

När jag frågade barn i slummen i Etiopien vad de drömde om svarade alla, utan undantag – att få gå i skolan.
Talibanerna i Afghanistan har förbjudit flickor att studera och de är ute och protesterar med sina liv som insats.
Jag mötte samma svar när jag besökte fattiga barn i Sydamerika och Sydostasien.
När jag vandrade på den Kinesiska landsbygden en sommar och träffade lärare berättade de att de har barn som promenerar flera mil per dag för att gå i skolan. Utan att klaga ska tilläggas.

Enligt FN är det drygt 260 miljoner barn som inte får gå i skolan och drygt 50 procent av dem bor i länder söder om Sahara. Det är cirka 130 miljoner flickor som inte går i skolan. Det ser olika ut i olika länder vad gäller fördelningen av flickor och pojkar som inte får gå i skolan. Det har gjorts stora framsteg de senaste 15 åren och nu är det ungefär lika många flickor och pojkar som inte får gå i skolan.

Den del barn som inte får gå i skolan motsvarar en femtedel av alla barn i världen. Det finns givetvis många anledningar till att barn inte får gå i skolan men några av de vanligaste anledningarna är krig och konflikter som gör skolgång omöjlig. Det handlar även om fattigdom där barn måste hjälpa till i hemmet med att hämta vatten och sköta om djuren. Andra anledningar är barnäktenskap, tradition och kultur som säger att flickor inte behöver gå i skolan.

Jag tror på hjälp till självhjälp. När jag var i Etiopien var det Ramadan och i slutet av månaden ger muslimer zakat.
För att praktisera hjälp till självhjälp köpte jag därför djur till familjer, som sedan kunde göra fler djur och på så sätt ge familjer resurser att starta ett jordbruk/rörelse. Jag tror inte på bistånd som innebär att man bara ger, jag tror på att ge förutsättningar och verktyg att själv ta sig ur fattigdomen. Ibland behövs givetvis akut hjälp men den långsiktiga lösningen måste vara att ge hjälp till självhjälp.

Den bästa sättet att ta sig ur fattigdomen är via utbildning.
Under min vistelse i Etiopien var jag på ett mingel där jag träffade utbildningspolitiker och då lyfte jag frågan att det är ett problem att högre utbildning är avgiftsfritt medan grundläggande utbildning har en årsavgift. Jag fick inte medhåll först men efter att ha förklarat lite närmare fick jag hummande svar. Min poäng var givetvis att en grundläggande utbildning är en förutsättning för högre utbildning och därför måste den grundläggande utbildningen nå hela befolkningen om man på sikt vill höja levnadsstandarden i landet. Det finns inte några genvägar.

Jag fick ett bra exempel på varför utbildning är viktigt när jag besökte en by några timmar med buss från Addis Abeba.
I en by anlade Sida en vattenbrunn för många år sedan. Till en början fick invånarna en liter vatten per person och dygn.
Det dröjde inte så länge innan barnafödandet tog fart i byn. Eftersom invånarna fick en liter vatten per person och dygn tänkte de att fler barn betyder mer vatten. Till slut började vattnet i brunnen sina och de fick minska vattenransonen. Då fick invånarna problem eftersom fler barn kräver mer vatten. Då avtog barnafödandet i byn. Hade befolkningen varit utbildad hade de förstått att fler barn = mer vatten per dygn inte är en hållbar strategi på lång sikt. Nu fick de lära sig den hårda vägen.

Med min erfarenhet från fattiga länder i ryggsäcken är det än mer provocerande att vi leker butik med vårt skolsystem.
Det är oerhört provocerande att vi skulle kunna välja att ha ett likvärdigt skolsystem där alla elever får likvärdiga möjligheter i skolan. Vi har aktivt valt en annan väg i Sverige som slår ut 15 procent av grundskoleeleverna varje år.

Trots att vi vet bättre.

Om jag hade haft den kunskap jag har om skolsystemet idag när jag satt och drack te och pratade med Fatima och Zahraa efter skoldagens slut hade de inte trott mig.
De hade aldrig trott på mig när jag berättat att Sverige som är ett rikt land med alla förutsättningar till ett likvärdigt skolsystem aktivt valt att skapa ett A och B lag för barnen.

De hade antagligen tittat på mig med sin mest frågade blick medan de frågat – but why Linnea?
Den frågan hade jag inte heller kunnat svara på. Jag undrar också varför vi aktivt förstör det finaste vi har, vårt skolväsende.

På återseende
/Linnea