Alla älskar döda judar

Jag tar tåget till döden. Det slingrar sig fram i sakta mak. Tåget stannar till i små samhällen på vägen mot staden som ligger cirka 60 km från Krakow. Efter att ha irrat runt på Krakows tågstation, hittar jag till slut tåget till Oświęcim. 

Siktet är inställt på Auschwitz och Birkenau. Jag ska försöka förstå hur historiens värsta folkmord på judar kunde ske. För att förstå måste statistik förvandlas till människor. 

Det är en solig och varm sommardag och gräset är grönt. Det är svårt att tänka sig att denna plats tjänat som dödsfabrik. Guiden berättar om mord, splittrade familjer och medicinska experiment. – Här stod vakten och om någon fånge försökte fly, då sköt han.

När vi står i rummet med barnkläder frågar en person om man kan köpa med sig en souvenir hem. Guiden tittar på personen och svarar kallt, att detta är en plats där drygt en miljon barn, kvinnor och män har mördats. Hennes svar signalerade – du är helt dum i huvudet!

Turen går till rum med högar av skor, resväskor, glasögon och husgeråd. Bönedukar och barnkläder. 

När vi går in i gaskammaren kryper döden in på bara skinnet.
Statistik. Människor. Siffror. Barn. Kvinnor. Män. S e x m i l j o n e r.
En miljon judar dog där jag står med mina fötter.

Exakt, precis, här. 

Jews are news
Vi får aldrig glömma. Det får inte hända igen. Never again. Ord kommer på ren reflex den 27:e januari varje år. Döda judar har ett nyhetsvärde.

Alla älskar döda judar. De blir till politiska poänger och de göder vårt goda samvete. 

Vi säger att vi minns, men vad betyder det för oss icke-judar, egentligen?
Minns vi eller sugs vi bara in i stundens allvar. Vi minns för att sedan fortsätta med våra liv som om minnet den 27:e januari plötsligt försvunnit igen.

Vi hör vittnesmål om judiska barn som ser ett hakkors inristat på sitt skåp eller på sin bänk. Elever säger till dem att de hoppas att de snart dör. Barn i lågstadieålder är rädda för att gå till sin judiska skola. Utanför skolan står poliser med synliga vapen.

Vi minns
Vi säger att vi minns. 
De goda judarna finns inte med oss längre. De judar som fortfarande är i livet är de dåliga judarna, de som är lätta att hata.
Skulden för judehatet läggs på den hatade gruppen. Om de bara…..

Det är svårt att tolka det som sker på något annat sätt.

Bra judar är de som är döda. Dåliga judar är de som fortfarande lever. Det som förenar är att det verkar ha blivit lätt att förstå varför så många så öppet hatar judar. Hur kan det vara lätt att förstå att antisemitismen sker öppet och rått?

Men….
Det finns alltid ett “men” när vi pratar om judar, Israel och Palestina.
– Antisemitism är hemskt, men vad tycker du om Israel, är du för eller emot?
– Det är hemskt att judar är rädda i Sverige, men vad tycker du om bosättningspolitiken?
– Självklart har judar rätt att leva, men måste de bo just där?

Prata gärna om de beslut som Israels regering fattar men utan ett “men”
Prata gärna om Palestiniernas situation. Utan ett “men”
Prata gärna om konflikten. Utan ett “men”
Prata gärna om den vedervärdiga bosättarpolitiken. Utan ett “men”.

Prata gärna om vad du vill, så länge det inte innehåller ett “men”
Protestera mot det du tycker är fel.

Det ställs krav på att judar i Sverige ska ta ansvar för de beslut den israeliska regeringens fattar. Det är orimligt. Lika orimligt är det att kräva att ljudar ska ta avstånd från landet Israel, som är deras kulturella och religiösa hemland.

Judarna kan åka hem
För några år sedan var jag med i ett panelsamtal och då frågade en av panelisterna varför inte judarna åker tillbaka dit de kommer ifrån.
Många judar ville inte lämna det land deras föräldrar – och farföräldrar härstammar från. Det är hatet mot judar som har lett fram till att staten Israel bildades. Ett kollektivt trauma med sex miljoner döda. I flera länder har majoriteten av judarna redan fördrivits.

Om judarna ska åka hem, var ska de ta vägen?
Ska de åka till sitt hemland som har antijudiska lagar, där man riskerar att bli dödad? Ska de åka till landet där man har bränt synagogor och där det inte går att leva ett judiskt liv? Ska de flytta till länder där 90-100 procent redan har fördrivits eller mördats?

Ska judarna åka till Europa?
Det gick inte så bra sist. Sex miljoner mördades varav drygt en miljon i dödsfabriken i nuvarande Polen. Exakt där jag stod den där varma sommardagen.

Det går att ha två tankar i huvudet samtidigt. Det går allseles utmärkt att förespråka en två-statslösning, vara emot bosättarpolitiken och det lidande palestinierna utsätts för – och samtidigt stå bakom judarnas rätt till ett kulturellt och religiöst hemland.

Om vi ska minnas måste vi samtidigt säkerställa att det går att leva ett judiskt liv i Sverige. För annars är att minnas ingenting värt. 

/ Linnea