När jag skriver det här inlägget är det den 8:e juni. Det betyder att utredningen om nationell skolpengsnorm kommer att presenteras inom ett par veckor.
Utredningen har i uppdrag att:
- Föreslå en modell för att fastställa en nationell skolpengsnorm för
kommunala och enskilda huvudmän som tar hänsyn till olika huvudmäns
strukturella förutsättningar och behov.
- Föreslå hur staten utifrån modellen för en nationell skolpengsnorm ska
beräkna hur mycket resurser varje kommun som golv minst ska tilldela
sin egen skolverksamhet och vad ersättningen till respektive enskild
huvudman minst ska vara. - Föreslå ett system där kommunerna fastställer och tilldelar medel till skolverksamheterna.
I direktivet till utredningen kan man läsa att några viktiga principer för en nationell skolpengsnorm är att den bör vara korrekt, transparent, begriplig och förutsägbar.
För att öka likvärdigheten är det väsentligt att skolpengsnormen grundar sig på huvudmännens skilda förut sättningar och behov och hur dessa påverkar kostnader för till exempel undervisning, lärverktyg, elevhälsa, måltider, administration, mervärdesskatt
och lokaler. Den nationella skolpengsnormen behöver vidare återspegla de skillnader i ansvar som råder mellan kommunala och enskilda huvudmän samt strukturella skillnader när det gäller t.ex. lönenivåer och kostnader som är för knippade med att driva skola i glesbygd. Det är kommunerna som har ett lagstadgat ansvar för att alla barn i kommunen som har rätt till utbildning enligt skollagen och som inte fullgör sin skolgång på annat sätt får plats i en skola.
Det är hoppfullt att det finns i direktiven att se över principen om bidrag på lika villkor.
Problembeskrivning
Frågan om skolpeng och hur resurser fördelas till skolor har varit centrum för skoldebatten under många år. Det är inte konstigt eftersom det är skolpengen som är rektorernas verktyg för att göra skola. Ett stort problem och systemfel är att vi har en princip om bidrag på lika villkor mellan kommunala och fristående huvudmän. Det betyder i korthet att kommunen ska räkna ut genomsnittskostnaden per elev i sin verksamhet och ersätta friskolorna med motsvarande summa per elev. Skolpengen har ett grundbelopp som ska täcka lokalkostnader, undervisningskostnader (lärare) elevhälsa, måltider, lärverktyg. Ja, helt enkelt det som behövs för att bedriva skola. Det finns 290 kommunala huvudmän och flera tusen enskilda huvudmän inom förskola, grundskola och gymnasium. Enskilda huvudmän får även momskompensation och en administrativ schablon.
Utöver grundbeloppet så finns det strukturersättning som fördelas efter socioekonomiska faktorer. Enskilda huvudmän kan dessutom söka tilläggsbelopp för elever i behov av extraordinärt stöd.
En del kommuner delar också ut bidraget till sina skolor, medan andra smetar ut en marginell summa på alla elever. När man fördelar ut det i grundbeloppet så ersätts friskolorna dubbelt för elever med extraordinärt stöd.
Ansvaret mellan kommunala och enskilda huvudmän skiljer sig åt. Det är kommunerna som har hela ansvaret för att alla elever i grundskolan har en skolplacering (utbudsansvaret). Det är ett ansvar som kostar eftersom man måste ha skolor i alla geografiska områden i kommunen. Det handlar alltså inte om att hålla skolplatser utifall en fristående skola lägger ner. Att hålla skolplatser kostar givetvis lika mycket oavsett vem som håller dem. Ansvaret innebär främst att säkerställa att eleverna inte har för lång resväg till sin skola. En följd av ansvaret är att det driver upp skolpengen eftersom kommuner inte kan ha en tillräckligt effektiv skolorganisation. Alla invånare i en kommun bor inte på samma geografiska plats och därför kommer vissa skolor ha fulla klasser med ca 25 elever per klass medan andra skolor kanske har 15 elever per klass, eller tre årskurser i en klass med 12 elever. När en skola har få elever slås kostnaderna ut på färre elever och då driver det upp skolpengen till enskilda huvudmän.
Det är alltså billigare att bedriva en skola med 200 elever, än en skola med 75 elever.
Eftersom vi har lagstiftning om bidrag på lika villkor får enskilda huvudmän betalt för kommunens ansvar att säkerställa att alla elever har en skolplacering. Det gör att de ersätts för ett ansvar de inte har – och en uppgift de inte utför. Bra deal, eller hur?
Enskilda huvudmän får alltså betalt för kommunens genomsnittskostnad per elev trots att de inte har samma kostnader och ansvar. När en elev byter till en friskola får den enskilda huvudmannen betalt för eleven och när det uppstår underskott hos kommunen får friskolor friskolestraff, eller underskottskompensation som det heter på byråkratiska. När kommunen har underskott har skolpengen ökat eftersom man har gjort av med mer pengar än de man budgeterat för vid årets början. Eftersom vi har bidrag på lika villkor måste kommunen ersätta enskilda huvudmän med den summa per elev man har i underskott.
Enskilda huvudmän gör överskott genom att bedriva undervisning till lägre kostnad per elev jämfört med kommunens snitt. Det betyder att om kommunen har en snittkostnad på 100 000 kronor per elev och år behöver enskilda huvudmän bedriva undervisningen till lägre kostnad. Mellanskillnaden blir överskott som ofta används till expansion och nyetablering. Det är storskaligheten som får miljonerna att rinna in på kontot. För att bedriva utbildning till låg kostnad har man hög andel elever på akademiska hem, man har större klasser jämfört med kommunen och man använder sig av riktad reklam till specifika postnummer för att maxa elevunderlaget. Man har även lägre andel behöriga lärare och man gör sig en hacka på att inte omfattas av offentlighetsprincipen. Allt detta sammantaget gör att överskotten växer.
Att dela på utbudsansvaret
Men kan man inte bara dela på utbudsansvaret mellan kommunala och fristående huvudmän? Det är en vanlig fråga som jag får.
Svaret är att det kan man ju. Allt går såklart, men det vore inte särskilt smart.
Om man skulle dela på utbudsansvaret så avskaffar man friskolereformen som den ser ut idag. Det skulle innebära att friskolor blir av med alla friheter som de har idag. De skulle inte kunna ha särskilda profiler, som till exempel Internationella Engelska Skolan som bedriver hälften av undervisningen på engelska. Man skulle inte kunna ha skolor med musik eller andra profiler. Om man delade på ansvaret så avskaffar man även skolplikten och den fria etableringsrätten. Skolplikten är avhängigt att det finns någon, i dagsläget kommunerna, som säkerställer att alla elever som omfattas av skolplikten. Om det inte finns en garanterad skolplats så kan man inte upprätthålla skolplikten. Ett delat ansvar skulle avskaffa den fria företagsamheten eftersom friskolor inte skulle tillåtas att lägga ner. Det skulle alltså innebära att staten bestämmer över företag, hur de ska bedrivas och att de inte får lägga ner eller gå i konkurs.
Invändningen när jag förklarar konsekvenserna av att dela på ansvaret är ofta att det alltid finns en kommunal skola. Grejen är att om man delar på ansvaret så kommer ju inte kommunerna längre vara tvingade att ha skolor i alla geografiska delar av en kommun och då finns det ingen garanterad skolplats som säkerställer att skolplikten följs.
Man kan alltså dela på ansvaret men då avskaffar man friskolereformen, det fria företagandet och skolplikten. Det är givetvis fritt fram att driva den frågan men då måste man också ta konsekvenserna som det får för de elever som inte kommer fullfölja grundskolan.
Striden om skolpengen
Striden om skolpengen handlar alltså om principen om bidrag på lika villkor.
Jag anser att principen måste avskaffas. Det är inte rimligt att vi ersätter enskilda huvudmän för ett ansvar de inte har. Kommunerna måste sluta tvingas skänka bort pengar till enskilda huvudmän utan motprestation.
Striden handlar om att vi måste sluta överkompensera friskolor.
Tidigare utredningar och granskningar
Likvärdighetsutredningen och Riksrevisionen har redan tittat på den här frågan. Läs mina reflektioner på Riksrevisionens granskning här. Jag har lagt förslag om ett bättre sätt att fördela resurser i skolsystemet.
Likvärdighetsutredningen föreslog att – En förändring ska genomföras av hur ersättningen till enskilda huvudmän, den s.k. skolpengen, beräknas. Avdrag ska göras för de merkostnader som uppstår p.g.a. att olika huvudmän har olika ansvar. Kommunen har, till skillnad från enskilda huvudmän, ansvar att dels erbjuda alla barn i kommunen en plats i en skola nära hemmet, dels ha beredskap att ta emot nya elever, något utredningen funnit genererar betydande merkostnader över tid.
Den här frågan är både utredd och granskad igen. I stället för att damma av Björn Åstrands utredning och återinföra ett skolpliktsavdrag utreds alltså frågan igen.
Det som avgör om det som snart föreslås är bra eller inte handlar om hur man hanterar principen om bidrag på lika villkor och om man föreslår att utbudsansvaret ska delas upp mellan kommunala och enskilda huvudmän.
Det är minst sagt SPÄNNANDE tider vi lever i.
På återseende!
/Linnea
Lyssna gärna på mitt sommarprat i P1.
Om du vill läsa annat jag skrivit och producerat, läs här:
Lyssna på min podd: Så funkar skolan.
Det kommer cirka tre avsnitt per månad.
Läs mina krönikor på Expressens ledarsida här.
Jag skriver även i Altinget, Fokus och i Skolledaren.
Om du vill läsa mer om det jag skrivit om skolan kan du läsa mina böcker och rapporter!
Böcker
En tickande bomb, en bok om skolsegregation (2020)
En negativ spiral, kampen om den kommunala skolans resurser (2021)
Att vända en skola, en rektors erfarenheter (2023)
Skolbibliotek Nu (skriven tillsammans med Jonna Bruce), skolbibliotek som pedagogisk funktion (2024)
Läsinlärning på lågstadiet (skriven tillsammans med Eileen Tadi)
Att leda för likvärdighet (antologi)
Barnet och boken, perspektiv på ungas läsning (antologi)
Rapporter
Rapport: Nyckeln till grundskolans finansiering (2022)
Förslag till ny skolpeng (2022)
rektor_linneas blogg 