När självbilden är viktigare än eleverna

Det finns nog inget som jag älskar så mycket som arbetet med eleverna. De lär mig så mycket och känslan jag får när jag ser elevernas blick som säger att polletten har trillad ned, är oslagbar. Samtidigt är jag smärtsamt medveten om vilken uppförsbacke de har.

Men det är något som skaver. Nämligen att den verklighet jag befinner mig i och den skoldebatt som rasar utanför skolan är två skilda världar.

Nu har eleverna sommarlov och tempot är lägre. Det ger mig möjlighet att reflektera över skolans tillstånd i det lilla och i det stora. Den skolvardag jag arbetar i är vitt skild från den vardag som beskrivs i meterlånga inlägg på Facebook, Instagram och LinkedIn. Där beskriver skolpersonal, föräldrar och tyckomaner sig själva som goda och att andra (bland annat jag), som har en annan syn på skolans uppdrag – som auktoritära, att vi vill straffa barn och att vi inte skulle förstå att barn måste få vara barn. De skriver inte ut det, men inläggen kan inte tolkas på annat sätt än att de är goda och om man gör en annan analys så är man en av de onda. Politiker påstås samtidigt vara känslokalla och ovetande. Jag tror inte att något av ovanstående stämmer. Politiker som inte arbetar i skolan har ett utifrånperspektiv. Av förklarliga skäl har de inte samma djupa kunskap om skolan som vi som befinner oss i skolan varje dag. Jag tror dock inte att någon är medvetet ond eller att de vill eleverna illa. Jag tror inte heller att det hjälper att dumförklara sina meningsmotståndare i tid och otid. Vi ska kritisera beslut och utspel men min övertygelse är att alla politiker som arbetar med skolfrågor vill väl, även om de alldeles för ofta landar fel i analyser och slutsatser.

De senaste åren har jag reflekterat över de ”goda” och de ”onda” och vad det står för.
Jag placeras ofta i facket de onda av de som ser sig själva som goda. Det är på många sätt intressant.

I min nya bok Vad jag pratar om när jag pratar om skolan skriver jag följande:
”Ingen som arbetar i skolan vill målas ut som den elaka personen med tveksam elevsyn. Vi vill så gärna bevara vår aura av omtanke att vi släpper ut tusentals elever från skolor i utsatta områden utan gymnasiebehörighet. Det handlar inte om elevernas bästa utan om vår självbild. Om man verkligen älskar eleverna så gör man det som krävs för att det ska lyckas, även när man behöver använda oprövade metoder och arbetssätt. Jag menar att progressiva pedagogiska idéer såsom entreprenöriellt, värdeskapande lärande och differentiering i grunden är auktoritära tankefigurer. Det låter nyskapande men när man skrapar på ytan blir det tydligt att det som det egentligen handlar om är att man vill forma elevernas personligheter. Det vill säga: eleverna får inte möjlighet att forma sina liv, tankar och ideologiska hemvist som fria individer. Min syn på skolan som bildningsinstitution är att vi ska visa eleverna världen precis som den är men vi ska inte påverka vilka personlighetsdrag som ska forma dem. Skolan ska fostra eleverna i karaktärsdrag som till exempel att man är respektfull mot andra människor, snäll och hjälpsam. Elever i förorten kastas in en skolmiljö som de inte är rustade att klara av. Och skolpersonalen – de vågar inte leda skolarbetet och vara trygga vuxna eftersom de är så rädda att bli stämplade som elaka. Livet kommer inte vara enkelt för våra elever och därför måste vi rusta dem för att stå på egna ben. Föräldrar till elever, där skolan bokstavligt talat är på liv och död, efterfrågar disciplin, ordning och reda för att de vet att skolan är barnens nyckel till ett liv som är bättre än vad de fick.”

Sverige har de största resultatskillnaderna i hela OECD. Det betyder att det går strålande för elever med starka hemresurser men att det finns stora resultatskillnader mellan elever med starka respektive svaga hemresurser. Elever med svaga hemresurser ligger cirka sex år efter i läsning, fyra år i naturvetenskap och 2,5 år efter i matematik. Bland elever som är födda i Sverige, men som har föräldrar med utländsk bakgrund är det cirka 50 procent som knappt läser på grundläggande nivå i årskurs nio. Det är ett gigantiskt svek. Detta är våra barn som är födda här, de går i förskola och i grundskolan i tio år men trots det lär vi dem inte att läsa. Samtidigt som vi har groteska resultatskillnader mellan elevgrupper har vi också stora problem med studiero i klassrummet. I senaste Talis uppger högstadielärare att de lägger 15 procent av lektionstiden åt att försöka få eleverna att vara tysta och sitta ner. Det är tid vi behöver till inlärning.

När man, som jag har, har elever som kommer från 20-30-40 olika länder, kulturella sfärer, olika uppfostringsnormer behöver skolan vara en enande kraft. Vi behöver skapa ett gemensamt normsystem som alla på skolan upprätthåller. Vi behöver skapa ett normsystem som eleverna anser vara rättvist.
Det är det jag pratar om när jag pratar om skolan. Jag pratar om att vi måste sluta ha dubbla måttstockar för eleverna. Det är därför vi ska arbeta utifrån Broken windows teorin, dvs att vi ska göra en stor sak av de små sakerna, för att till exempel kränkande språkbruk inte ska eskalera till våld och kränkningar. Skolan måste bli förutsägbar för eleverna där det är lätt att göra rätt. När elever bemöts på olika sätt och där de kan förhandla bort konsekvenser upplever eleverna skolan som orättvis och då kommer eleverna att skapa egna regelsystem. Min erfarenhet är att elevernas egna konsekvenser ofta innefattar våld, kränkningar och förnedring. Det är därför vi som arbetar i skolan måste strukturera elevernas skoldag, leda lärandet och vara trygga vuxna som upprätthåller höga förväntningar på eleverna. Ett nej ska vara ett nej, en lärare är en lärare och en elev är en elev. Vi har olika roller som inte ska förväxlas. Det är läraren som leder lärandet i klassrummet där eleverna lär in det lärarna lär ut.

Elever i utsatta områden i Sverige marineras i den välvilliga rasismen där skolpersonal inte upprätthåller ett gemensamt normsystem eftersom de inte vill framstå som auktoritära. Man sätter sin självbild före det som är bäst för eleverna. Det stör mig eftersom det ger sämre villkor för lärande.
Skolpersonal tar sig rätten att försämra möjligheterna för eleverna att fritt få välja gymnasieprogram eftersom vi inte rustar dem med de betyg de behöver. Vi sätter relationerna på en piedestal där det blir viktigare att ha roligt än att faktiskt lära sig det man behöver.

De ”goda” menar att barn är som de är, att de måste få röja runt, obstruera och vara olika. de verkar tro att barn, dvs elever, inte kan utvecklas. Jag menar att vi inte ska ge eleverna fritt spelrum och ”vara som de är” i skolan. Vi ska forma dem till respektfulla individer som tar ansvar för sina handlingar och beslut och där man är artig, snäll och hjälpsam. Vi ska forma eleverna utan att påverka deras personlighetsdrag. Skolan ska bara fokusera på karaktärsdrag. Genom att visa eleverna världen som den är kommer de att forma sin personlighet och värdegrund utifrån ett friare val än vad de hade förutsättningar för när de började i skolan. Jag blir så less på alla ”larm” om att eleverna inte längre är viktiga eller att de inte får något inflytande. Det stämmer givetvis inte.
Inflytande i skolan kan inte vara att tillåtas vara respektlös och mobba/kränka andra elever.

Det som har hänt i svenska skolan är att vi har dubbla måttstockar på eleverna beroende på vilka elever det är. Vi vågar inte ha höga förväntningar på barn som växer upp i socioekonomisk utsatthet eftersom vi känner skuld för våra privilegier. Vi sänker därför kraven och förväntningarna för att vi tycker synd om eleverna. Det är ett fruktansvärt svek. Givetvis kan elever komma i tid, vara respektfulla, ta med sig rätt material till lektionerna och göra läxan även om föräldrarna saknar eftergymnasial utbildning.
Det vi måste förstå är att skolans kompensatoriska uppdrag är att inte kompensera. Vi ska inte sänka kraven eller förväntningarna. Vi ska säga till, och signalera till eleverna att vi tror att de kan mer och vi ska pressa dem att arbeta hårdare än andra elever. När vi har höga förväntningar kommer eleverna kämpa för att nå dem. När vi tror på dem kommer de att tro på sig själva.

Man är inte god om man signalerar till eleverna att vi inte tror att de klarar mer. Jag menar tvärtom att det är att vara elak. Hur ska få elever klara sig i samhället om vi inte rustar dem med de karaktärsdrag och kunskaper som efterfrågas i samhället? Om vi ska fostra våra elever i demokrati och fri åsiktsbildning måste de rustas med kunskaper men de måste också fostras i att skolan inte handlar om jag, jag, jag utan om vi, där alla bryr sig om att det ska bli bra för alla eftersom vi är i skolan tillsammans. Det är när vi upprätthåller disciplinen och när skolan har ett gemensamt normsystem som eleverna kan vara sig själva. I en strikt skola får eleverna vara mjuka och sig själva. De lär sig att respektera sig själva, och därmed även andra. I en skola där eleverna får fritt spelrum kommer inte eleverna våga uttrycka sina åsikter och tankar eftersom de är rädda att bli hånade. I en skola som inte har ett gemensamt normsystem kommer att vara en otrygg skola där det förekommer våld, kränkningar och mobbing. Jag kan inte tänka mig ett större svek mot eleverna.

Det är hög tid att alla som arbetar i skolan förstår att det är skillnad på att vara en auktoritet och att vara auktoritär. Problemet med alla långa inlägg om hur elaka alla andra är blir att det blir en signal om att vi inte ska prata om vissa frågor. Det värsta en skolpersonal kan bli anklagad för är att ha dålig elevsyn. För att undvika att bli stämplad som ”ond” blir det lättare att hålla tyst. De som far illa av denna dikeskörning är eleverna eftersom vi inte ger dem den lugna och trygga skolmiljö de har rätt till. Det är inte farligt att ställa krav och utdela konsekvenser. Vi gör det av omtanke om eleverna. Att låta elever ”vara som de är” och sedan hantera incidenter är respektlöst mot eleverna. Då rustar vi dem inte för det samhälle de ska ut i efter skolan.

Vi får inte heller glömma att det är eleverna som ska in på gymnasiet och att vi därför måste rusta dem starka. Jag hör ofta att ”det passar inte mig” när jag diskuterar med skolpersonal. Så kan det vara, men det passar inte eleverna att lämna grundskolan utan betyg. Återigen. Skolan är till för eleverna och det är eleverna vi tjänar. Därför måste vi göra det som krävs för att alla ska lyckas utifrån sina förutsättningar. Och det alldeles oavsett hur det påverkar vår självbild.

På återseende!
/Linnea

Jag har nyligen släppt en bok, Vad jag pratar om när jag pratar om skolan. En bok om hur vi ska laga skolsystemet, minska resultatskillnaderna, öka tryggheten och börja ta oss an de frågor som är tabu att prata om i förorten. Det är min personliga berättelse.
Beställ den här.


Lyssna gärna på mitt sommarprat i P1.

Om du vill läsa annat jag skrivit och producerat, läs här:
Lyssna på min podd: Så funkar skolan.
Nya avsnitt i höst!

Läs mina krönikor på Expressens ledarsida här.
Jag skriver även i Altinget, Fokus och i Skolledaren.
Om du vill läsa mer om det jag skrivit om skolan kan du läsa mina böcker och rapporter!
Böcker
En tickande bomb, en bok om skolsegregation (2020)
En negativ spiral, kampen om den kommunala skolans resurser (2021)
Att vända en skola, en rektors erfarenheter (2023)
Skolbibliotek Nu (skriven tillsammans med Jonna Bruce), skolbibliotek som pedagogisk funktion (2024)
Läsinlärning på lågstadiet (skriven tillsammans med Eileen Tadi)
Att leda för likvärdighet (antologi)
Barnet och boken, perspektiv på ungas läsning (antologi)

Rapporter
Rapport: Nyckeln till grundskolans finansiering (2022)
Förslag till ny skolpeng (2022)