Diskussionen om dokumentationsbördan i skolan är inte ny på något sätt. Det har debatterats i många år, lärarfacken har gjort många undersökningar och politikerna är eniga om att det är ett problem att lärare och skolledare har så omfattande krav på dokumentation. Man är dock inte eniga om hur, och vad som ska minskas.
Tidningen chef och ledarskap skrev 2012 om dokumentationskravet i skolan med bland annat en ansats att vi behöver dokumentation för att ha ”ryggen fri”
Jag återkommer till det.
Regeringen kom med en proposition 2013 med minskade krav på dokumentation genom att bland annat minskat krav på skriftliga omdömen.
Daniel Sandin, lärare skrev 2015 en debattartikel i SvD om att dokumentationen behövs. Daniel menar att den dokumentation som behövs är den som gynnar elevernas lärande. ”Tiden med eleverna, själva undervisningstiden har inte minskat, men andra uppgifter har lagts till. Poängen är alltså att en del av dessa extra krav inte i sig är negativa – tvärtom. Problemet är att förutsättningarna för att utföra dem ibland inte är de bästa” säger denna lärare.
Lärarnas riksförbund gjorde en undersökning 2016 som citerades i Lärarnas tidning där 6/10 lärare ansåg att det var skolledningen som krävde dokumentation. Var tredje lärare tycker att de har högre arbetsbörda trots att dokumentationskravet har minskat.
Regeringen fick 2018 bakläxa på sin läsa-räkna-skriva garanti och gjorde om förslaget med slopat krav på dokumentation. Detta uppmärksammades i skolvärlden bland annat.
En lärare på Bergsjöskolan uttalade sig 2019 i Lärarnas tidning och belyser det faktum att dokumentationen tar allt mer tid. Han frågar sig, för vem dokumenterar vi egentligen? Det är en relevant fråga som jag återkommer till.
När Lärarförbundet hade sin skolpolitiska debatt i Almedalen 2019 så var en av huvudfrågorna skolans omfattande krav på dokumentation. I deras senaste rapport säger 4/10 lärare att de funderar på att sluta som lärare på grund av dokumentationskravet.
Det här är bara ett litet axplock av allt som skrivits om skolans dokumentationsbörda. Det har skrivits mycket mer men syftet med denna text är inte att gå igenom allt som skrivits utan att problematisera all dokumentation vi gör så jag stannar här.
Svensk skola har varit föremål för många reformer sedan 1842 års stora skolreform. Syftet då var att barnen skulle gå i skolan och inte skolas i hemmen, skolan skulle inte längre skötas av kyrkan utan av samhället. Syftet med en reform är att skapa förbättring under ordnade former, en reform föregås av en utredning som i dag ofta är mellan 1-2 år, ofta är det enmansutredningar. Skolans reformer har de senaste 40 åren har sett olika ut beroende på vilken regering som styrt landet men de har två saker gemensamt, de har duggat tätt oavsett regering och de har gjort att Svensk skola aldrig varit i så dåligt skick som den är idag, om vi ser till medarbetarnas arbetsmiljö, lärarbrist, elevernas resultat och konsekvenserna dagens finansieringssystem och konsekvenserna av marknadsskolan.
Vad gör vi för dokumentation och varför gör vi den?
Vilken dokumentation vi gör i skolan ser olika ut beroende på vilket stadie skolan har. Jag kommer problematisera främst två former av dokumentation, den som rör elevernas kunskapsutveckling och den som rör misstanke om kränkande behandling.
Vi börjar med dokumentation av elevernas kunskapsutveckling.
Om vi börjar med att fråga oss, för vem är skolan till för, så kommer alla säga ”eleverna” i kör. Det är för eleverna som lärarna går till arbetet varje dag, för att de tycker att det är roligt att lära dem saker. Lärarna ska dokumentera hur det går för eleverna i alla ämnen, i de lägre årskurserna ska det skrivas IUP en gång per år och hållas utvecklingssamtal två gånger per år. I de högre årskurserna ska eleverna få betyg varje termin. Om vi utgår från att skolan är till för eleverna, så blir nästa fråga, för vem dokumenterar vi? Dokumenterar vi för att vi anser att eleverna behöver veta var de ligger till kunskapsmässigt? Om svaret blir ja på den frågan, så frågar jag mig, räcker det inte att vi berättar det för dem med jämna mellanrum? Behöver det verkligen skrivas ner? Med skrivas ner menar jag i matriser och på skolplattformar av olika slag. Räcker det inte med tjänsteanteckningar så att nästa lärare som undervisar eleven vet hur eleven ligger till? I mitt inlägg om hur vi kan minska grundskolans uppdrag är ett förslag att minska på antalet omdömen och årskurser med betyg. Det tror jag är helt nödvändigt för skolan. Det är nödvändigt utifrån att resurserna till skolan minskar, och att skolan är till för eleverna, inte för föräldrar, politiker och skolinspektionen.
Är det inte så, i själva verket att vi dokumenterar för att ha ryggen fri när vi blir ifrågasatta av föräldrar och skolinspektionen? Är det verkligen eleverna som behöver dokumentationen? Om vi är eniga om att skolan är till för eleverna så ska vi väl arbeta utifrån vad eleverna behöver, inte utifrån vad föräldrarna och skolinspektionen vill att vi ska göra? Detta är enligt mig, den värsta konsekvensen av kundskolan.
Jag ställer mig också frågan, varför ska vi dokumentera hur det går för de elever som når kunskapskraven? Är det verkligen nödvändigt att lärare lägger tid på att dokumentera varje ämne för de elever som lyckas i skolan? De elever vi inte har någon oro för, de som allt flyter på för. Varför ska vi dokumentera deras lärande, är det för att eleven behöver bekräftelse på det de redan vet, att det går bra eller är det för att ha ryggen fri när föräldrar och skolinspektionen ifrågasätter oss? Om vi utgår från att skolan är till för eleverna, så borde vi rimligtvis bara dokumentera det som elevernas behöver att vi dokumenterar.
Sen har vi detta med utvecklingssamtal, ska alla erbjudas utvecklingssamtal eller ska vi bara erbjuda utvecklingssamtal till de elever och vårdnadshavare som behöver kunskap om att eleven behöver stöd i någon form? Om lärare slapp sitta på alla dessa samtal med elever som det går bra för, så skulle mer tid och engagemang frigöras till de elever och vårdnadshavare som behöver mycket stöd. Det skulle rimligtvis leda till att de i framtiden behöver mindre stöd.
Varför ska lärare sitta på samtal med elever och vårdnadshavare som når alla kunskapskrav, som sköter sig och som kommer få betyg i alla ämnen? Är det för att det är viktigt för eleven, eller för att vi ska ha ryggen fri när vi blir ifrågasatta? Räcker det inte att lärare och elev har ett kort samtal där läraren bekräftar att det går bra i alla ämnen och att eleven varken behöver vara orolig eller stressad, bekräfta att eleven kommer få betyg i alla ämnen.
Lärare upplever att de har en stor dokumentationsbörda och det måste tas på allvar och då måste den minskas om vi tänker att vi även fortsättningsvis vill ha lärare i skolan.
Vi måste göra mer för de elever som behöver stöd, det kommer ta tid och då behöver vi göra mindre för de elever som når alla kunskapskrav.
– Men då kommer de kanske inte nå alla kunskapskrav? Jo, det kommer de. Ni kan vara lugna. De elever som lär sig det de ska kommer göra det även med mindre dokumentation och färre samtal med vårdnadshavarna om deras utveckling, de utvecklas inte tack vare skriftliga dokument utan för att de har möjlighet att ta till sig undervisningen.
Sen har vi detta med misstänkt kränkande behandling, det kräver väldigt mycket dokumentation från skolans sida. Det kräver mycket dokumentation eftersom skolan behöver ha ryggen fri när föräldrar anmäler till skolinspektionen / BEO att deras barn blivit kränkt i skolan.
Är detta förfarande rimligt? Jag anser inte det.
Jag anser att eleverna ska ha skydd i skolan, inget barn ska bli kränkt i skolan och det ska finnas rutiner för hur skolan hanterar det när det sker. Detta behöver föräldrar lita på att så sker, de behöver lita på att skolan hanterar de situationer som uppstår. När de är oroliga ska de fråga och är de missnöjda ska de anmäla sitt missnöje till huvudmannens klagomålshantering. Jag anser, som ni som läst mina tidigare inlägg att skolinspektionen och BEO ska läggas ner. Det är en fråga om tillit till skolan och vi som arbetar där. Visste ni att enligt lagen ska varje misstänkt kränkning anmälas till rektor? Det blir väldigt många per dag eftersom varje fult ord, varje knuff kan vara en kränkande behandling. Är det rimligt? Svar nej om du frågar mig.
Är det rimligt att lärarna ska anmäla alla kränkningar till rektorn, som sedan anmäler till huvudmannen, startar en utredning och sedan fattar ett (subjektivt) beslut om det var en kränkning eller inte?
Är detta till gagn för eleven, att vi vuxna i skolan lägger så mycket tid på att dokumentera detta, tid vi hade kunnat lägga på att arbeta förebyggande så att kränkningarna inte sker igen? Tyvärr har vi som arbetar i skolan så ansträngd arbetssituation så vi hinner inte göra både och. Då återkommer jag till frågan, för vem är skolan till för? Är den till för eleverna eller för föräldrar och för att skolinspektionen ska bli nöjda? Leder all denna dokumentation till att kränkningarna minskar? Jag har inte läst någon forskning på det men utifrån 14 års erfarenhet från skolan är mitt stalltips att svaret skulle bli nej på den frågan. All denna dokumentation kommer inte göra att eleven inte blir kränkt igen. En elevhälsa som hinner arbeta förebyggande och lärare med en rimlig arbetsbelastning är det som behövs om vi vill få ner antalet kränkningar i skolan.
Om man tittar i wiktionary på ordet tillit så kommer följande förklaring på odet upp;
”Det är att en person litar på en annan”
Vi har ett stort problem med tillit i dagens skola, vilket jag tänker är den viktigaste förklaringen till dokumentationsbördan som lärare och skolledare upplever. Det finns inte tillit till att den andre parten gör sitt jobb. Hur hamnade vi där?
En stor bov i dramat än marknadsskolan, kommunaliseringen och finansieringssystemet samt mål och resultatstyrningen. Det finns inte tillit till att vi som arbetar i skolan gör kloka val och att vi gör det som är bäst för eleven.
Så, vad är lösningen?
Det enkla svaret är: gör upp med npm och förändra skolans styrning.
Vad är lösningen på kort sikt? Mitt svar är att staten tar sitt ansvar och tar bort krav på dokumentation ur skollagen.
Markus Larsson formulerade en bra regel efter mitt förra inlägg om hur vi kan förändra grundskolans uppdrag, nämligen att man inte bara får kritisera, man måste komma med egna förslag. Denna regel gäller för detta inlägg.
Mitt förslag för minskad dokumentationsbörda på området elevernas kunskapsutveckling och misstänkt kränkande behandling är;
– Skollagen skrivs om så att utvecklingssamtal bara måste erbjuds för elever som behöver extra stöd. Utvecklingssamtal erbjuds alltid i årskurs 1 på hösten och på våren i årskurs 3, 4, 6 och 9 inför slutbetyg
Läraren avgör om det behövs fler utvecklingssamtal eller om det räcker med uppföljningssamtal
Elever som når kunskapskraven erbjuds inga utvecklingssamtal tillsammans med vårdnadshavarna utan den kommunikationen sker elev-lärare.
– Krav på dokumentation vid till exempel ledigheter tas bort helt
Alla dessa ”Kalle Anka” beslut om rektorer ska fatta tas bort. Visste ni att rektor måste fatta beslut att likabehandlingsplanen gäller? Det är ju för övrigt vanligt att vi skriver handlingsplanen som vi inte har för avsikt att följa. Visste ni att rektor måste fatta beslut om vilka ämnen som ska erbjudas inom elevens val? Visste ni att rektorer i de utsatta områdena måste fatta beslut på varje elev att de ska läsa svenska som andra språk. För min del innebär det 216 individuella beslut. Det tar tid att skriva 216 beslut eftersom jag inte är särskilt effektiv.
– Skollagen skrivs om så att rektor får rätt att besluta hur misstänkta fall av kränkande behandling ska dokumenteras, utredas och hanteras. Ingen anmälan till huvudman sker utan det arkiveras på skolan.
Kommunernas klagomålshantering hanterar föräldrars eventuella klagomål.
Kort och gott, lärarna och rektorerna behöver få mandat att avgöra vilken dokumentation det är som behövs.
Avslutningsvis;
Jag tror att vi måste börja ställa krav på att tillit visas för skolan. Vi behöver börja ställa krav på vårdnadshavare att de visar tillit för skolan och att de beslut som skolans personal fattar. Det är svårt att tänka om men det är helt nödvändigt om vi ska vända skolans utveckling. Vi behöver ställa krav på tillit när vi kommunicerar med myndigheter och våra huvudmän. Vi måste fokusera på att undervisa, inte på att mäta och dokumentera allt vi gör, om vi tänker att vi är till för eleverna vill säga. Staten behöver revidera skollagen och ta bort kraven på dokumentation så vi kan fokusera på att undervisa. Jag går till jobbet på min skola varje dag för eleverna och lärarnas skull, varför går du dit? Går du dit av samma anledning tycker jag att du också ska lyfta frågan om dokumentationsbördan så vi får en rimlig arbetsbelastning.
Jag tycket också att du ska engagera dig i att ändra skolans styrning. Det gör du på lämpligast sätt genom att gå med i ditt uppror på Facebook så att vi blir många som gör gemensam sak.
# Skolledarupproret
# Lärarupproret
# Fritidshemsupproret
# Syvupproret
# Skolföräldraupproret
Det finns även en tankesmedja med två välfärdsmedarbetare som bestämde sig för att ta reda på varför välfärdens medarbetare går in i väggen en efter en. Den heter Tankesmedjan Balans och består av Markus Larsson och Åsa Plesner. De behöver stöd i form av månadsgivare och swish-gåvor. De granskar kommuners budgetar och de har skrivit en jättebra bok som heter De Effektiva som är bra att läsa om man vill förstå hur välfärdens styrning fungerar. Den tycker jag att du ska läsa om du inte redan gjort det. Om du vill (och det vill du ju såklart) stödja Tankesmedjan Balans så gå in på deras sida och signa dig som månadsgivare.
På återseende
(och glöm inte regeln för detta inlägg. Regler är till för att följas har jag hört =) )
/ Linnea
rektor_linneas blogg 