Varje år i januari och februari kommer det mail från förvaltningen om att ”nu är det dags att söka statsbidrag” Jag gör som alla andra rektorer, söker alla bidrag som finns tillgängliga för min skola. Just i år är det extra viktigt med tanke på att jag har ett stort underskott jag ska betala tillbaka och då kan statsbidrag vara ett sätt att få tillfällig andningshjälp. Andra år när ekonomin varit bättre har jag inte sökt lika mycket eftersom jag inte prioriterat det. Alla dessa statsbidrag tar mycket resurser att administrera.
Vi måste komma ihåg att statsbidrag är tillfälliga pengar. När inte elevpengen räcker för att finansiera verksamheten blir vi beroende av tillfälliga pengar. Väldigt bra tänkt av politikerna. Statsbidrag är ett dåligt sätt att finansiera skolan. Alla rektorer vill ha stabil finansiering. Vi vet inte från år till år, eller i värsta fall från termin till termin vilka statsbidrag vi får. Det går inte att driva skola på det sättet, vi förväntas utveckla våra skolor långsiktigt men finansieringen är kortsiktig. Statsbidrag kommer från en termin till en annan och budgeten är på 12 månader. Bra tänkt, verkligen!
Jag har en lite radikal ide, tänk om finansieringen av skolan skulle följa verksamhetens behov, med långsiktighet och förutsägbarhet.
Samtidigt som vi har en oerhört osäker finansiering så förväntas vi höja resultaten och öka kvalitén. Vi har en oförutsägbar finansiering men vi förväntas ha en förutsägbar verksamhet. Jag har de senaste åren varje år fått ta del av lågstadiesatsningen och fritidshemssatsningen. Dessa pengar har kommit varje år och den har finansierat 8 extra tjänster i grundskolan och två tjänster på fritidshemmet. Dessa pengar var villkorat att användas till ökad bemanning. Dåvarande regering ansåg att det var viktigt att öka bemanningen i grundskolan och på fritidshemmen. Det har nog inte undgått någon hur situationen ser ut på Sveriges fritidshem. Det är stora elevgrupper och få personal så för oss rektorer har detta statsbidrag varit viktigt. Fritidshemssatsningen har lindrat krisen något.
Elever på lågstadiet är precis i början av sin grundskoletid. Nu ska lärarna lära dem att läsa och skriva, räkna matematik och att fungera socialt. Jag är full av beundran för mina lärare som lyckas hålla ordning på 25 elever i 7-års åldern och samtidigt lära dem en massa saker. Det skulle verkligen inte vem som helst klara av.
Lågstadiesatsningen har varit viktig för våra skolor, särskilt i våra särskilt utsatta områden. På min skola har detta statsbidrag inneburit att jag kunnat ha 2 lärare eller 1 lärare och en assistent i klassrummet. Det har varit en friskfaktor på min skola.
För mig handlar det inte bara om att man ska vara två för att lärarna inte klarar av att vara ensamma. Det är klart att de klarar av det, lärare är så otroligt skickliga. Jag anser dock att det är för orimliga krav att ställa, att en lärare ska hålla ordning på 25 elever och lära dem saker och göra en massa saker som inte har med undervisningen att göra.
Nu är fritidshemssatsningen ett minne blott och lågstadiesatsningen är helt utfasad nästa år. Det innebär för min skola att jag inte kommer ha råd med dubbelbemanning i klasserna längre. Det kommer få konsekvensen att lärarnas arbetsmiljö försämras och eleverna kommer inte få lika mycket vuxenstöd. Samtidigt ska vi öka kvalitén på verksamheten.
Anna Ekström är dock inte orolig, för nu finns det ju ett statsbidrag för ökad likvärdighet. Då är väl allt bra, eller?
Nja, inte riktigt. Som jag skrev så var lågstadiesatsningen och fritidshemssatsningen villkorat för ökad bemanning. Vi behöver fler vuxna som är hands-on med eleverna. Vuxna som hjälper och stöttar, ställer krav och tröstar. Det är iallafall vad mina elever behöver. Mina elever behöver inte fler vuxna som sitter i möten och filurar på nya sätt att arbeta, eller vuxna som sitter och diskuterar en bok eller vuxna som ska arbeta i bikupor. Mina elever behöver vuxna som har en bra arbetsmiljö så de orkar ge det stöd eleverna behöver. Om vi får resurser för det, så har vi en chans att utföra vårt kompensatoriska uppdrag. Jag har ett uppdrag från staten att kompensera mina elever för det hemmet inte kan ge. Det hade varit bra om staten då såg till att vi också fick resurser för att göra det staten har ålagt oss att göra. Den ena handen behöver veta vad den andra handen gör.
Men icke sa nicke. Nu har vi istället för ett statsbidrag för ökad bemanning fått ett statsbidrag för ökat antal möten för lärarna. Bra tänkt Anna Ekström!
Det kommer säkert hjälpa mina elever att lära sig läsa i årskurs 1.
Okej, jag vet att jag raljerar nu men ni fattar hur dumt det är. Marcus Larsson har skrivit mycket om statsbidragen och bland annat om just detta. Läs hans genomgång här.
Det är nämligen så att statsbidraget för ökad likvärdighet ska användas för kvalitetsarbete, projekt på huvudmannanivå och skolnivå. Statsbidraget ska användas för att utveckla metoder. Ja, ni fattar. Istället för fler vuxna i klassrummet blir det fler vuxna i konferensrummet.
Om man ska utföra ett kompensatoriskt uppdrag så kräver det pedagoger som är med barnen, i alla situationer. Det är i vardagen med eleverna vi kan kompensera genom att lära eleverna förmågor de behöver för att klara av sitt skolarbete. Det innebär både undervisning och i alla andra situationer på skolan. Fritidshemssatsningen är borta och det nya statsbidraget för ökad likvärdighet får inte användas till fritidshemmet. Staten har alltså blåst fritidshemmen på flera hundra miljoner. Ja, du läste rätt. Flera hundra miljoner.
Nu kommer en fundering riktad till alla som arbetar i fritidshemmet.
Varför gör inte alla som arbetar på fritidshemmen mer motstånd?
Det är hög tid att vakna nu och börja protestera. Staten säger att ni är viktiga. Ni har fått ett kapitel i läroplanen. Ni har fått legitimation.
Men ni får inte resurser. Det enda statsbidrag ni haft är borttaget. De enda som kan ändra på det är alla ni som arbetar på fritidshemmet. Sätt igång och protestera!
Vi är många som backar er, men ni som arbetar i fritidshemmen måste gå först.
Jag blir så irriterad på hur våra politiker styr skolan. Den ena handen vet inte vad den andra gör. Anna Ekström är stolt över sitt nya statsbidrag som ska öka likvärdigheten. Jag är hemskt ledsen, men detta kommer leda till det motsatta. Detta statsbidrag kommer i framtiden beskrivas som statsbidraget för minskad likvärdighet. Vi kommer fråga oss hur vi kunde låta politikerna komma undan med det.
Jag förstår såklart varför politikerna gör på detta sätt. Kvalitetsarbete och andra utvecklingsrelaterade projekt ingår i grundprinciperna i new public management. Det finns en övertro på målstyrning och utveckling.
När jag säger att jag i vissa delar tror mer på förvaltande än utveckling så blir jag kallad bakåtsträvare. Jag är en stolt bakåtsträvare =)
Jag är helt övertygad om att npm-styrningen måste bort från välfärden
Jag är helt övertygad om att det är en medveten strategi från våra politiker att styra sina statsbidrag mot mer målstyrningsrelaterade aktiviteter. Det är ingen slump, de vet vad de pysslar med.
Jag anser dock att de tänker fel. Jag vill inte höra ett ord till från våra politiker att vi ska öka likvärdigheten i skolan. Det blir inte trovärdigt.
Regeringen vurmar för marknadsstyrningen, de vurmar för npm, de inför statsbidrag för ökad målstyrning och samtidigt säger de att likvärdigheten ska öka.
DET KOMMER INTE HÄNDA!
Ibland känner jag ”jag orkar inte mer dumheter” sen är jag arg ett tag och sen går det över. Denna känslan infaller allt mer ofta vilket är oroväckande. Det som stör mig mest är att jag har full koll på vad min, och andra förortsskolor behöver. Jag har även full koll på vad vi inte behöver. Vad gör staten? Ger oss det vi inte behöver, igen, igen och igen.
Vi får mer statsbidrag med fel villkor, mer reformer utan finansiering, vi får ökade krav och försämrad arbetsmiljö. Kommunerna tror på fullaste allvar att vi kan bli billigare och bättre. Vi ska bli mer effektiva.
Och på skolorna har vi en massa elever som behöver en vuxen vid sin sida. Vi påpekar det igen och igen och svaret blir att ”okej, ni får lite mer pengar för mer kvalitetsarbete” och eleverna fortsätter sin skolgång utan tillräckligt många vuxna vid sin sida. Sedan undrar vi varför 25% av eleverna i årskurs nio lämnar grundskolan utan betyg.
Ni förstår bluffen va?
Bra, då är det dags att organisera sig och ändra styrningen.
Det går att skapa förändring om vi gör det tillsammans.
Det finns en massa välfärdsuppror som du behöver gå med i, beroende på din yrkeskategori eller om du är förälder.
Det finns tillexempel;
- Skolledarupproret
- Lärarupproret
- Fritidshemsupproret
- Skolupproret – föräldrar
- Elevhälsoupproret
- Syv-upproret
Det finns även en förening, Föreningen Välfärdsinitiativet som samlar alla välfärdsuppror under en gemensam paroll om ett slut på nedskärningar i välfärden. För 50 kr per år kan du vara med och skriva historia. Gå med!
Om du inte redan stöttar Tankesmedjan Balans ekonomiskt så är det hög tid att börja göra det. Åsa Plesner och Marcus Larsson är välfärdsmedarbetarnas främsta försvarare som lägger mycket tid och energi på att förklara varför allt fler blir sjuka av sitt arbete.
Stötta smedjan!
På återseende
/ Linnea
rektor_linneas blogg 