Hur ska vi fördela resurser till våra skolor?

Det är två saker som skaver i mig.
1. Resursfördelningen till våra skolor.
Det verkar råda konsensus i att skolor med socioekonomisk utsatthet automatiskt ska generera högt index i huvudmännens resursfördelningsmodeller och därmed generera mer resurser. Det kan vara rimligt om det är så att det leder till förbättrade skolresultat.
Det som skaver i mig är frågan om, är det rimligt per automatik?
Det finns många exempel på skolor i våra förorter som haft hög elevpeng i 20 års tid men det är fortfarande bara 15-20% av eleverna som lämnar grundskolan med fullständiga betyg. Jag tror vi behöver problematisera detta några varv till och ställa oss frågan, är det mer resurser i form av pengar vi behöver, eller är det något annat?

Vi behöver ställa oss frågorna;
– Hur ska vi skapa hållbara resursfördelningsmodeller som utgår från elevernas faktiska behov?
För att lyckas med det måste huvudmännen ta reda på de faktiska behoven, och det gör man enklast genom att prata med skolans rektor. Det står i skollagen att huvudmannen ska fördela resurserna efter elevernas behov, och att rektor ska göra densamma på respektive skola.
– Vilka variabler ska vi fördela utifrån?
Ska vi gå efter SCB statistik om socioekonomi?
Ska vi gå efter samskoderna som skolverket gör när de beräknar förstelärartillägg för förstelärare i våra utsatta områden?
– Ska vi fördela efter elevernas kunskapsnivå, efter behov av särskilt stöd?

Jag tror att det är viktigt att fråga sig om det är rätt och rimligt att bara fördela utifrån föräldrarnas utbildningsbakgrund och ursprung.
Jag har själv erfarenhet av att elever inte får det särskilda stöd de har rätt till, och det är ofta det man läser om i artiklar, böcker och i olika facebookgrupper. Elever får inte det stöd och de anpassningar de behöver för att klara av reguljär klassrumsundervisning i helklass. Det är trots allt det vi utgår från, det som anses vara det ”vanliga” i Sverige. De som inte klarar det behöver stöd.
När vi fördelar resurser i form av pengar så får till exempel min skola en av Göteborgs högsta elevpeng eftersom jag har väldigt få elever med svensk bakgrund och få vårdnadshavare med eftergymnasial utbildning. Det är bra för mina elever eftersom jag har råd att ge dem extra stöd i läs och skrivinlärning bland annat. Jag har råd att kompensera för det som hemmet inte kan ge. I mitt fall är det rätt och riktigt just nu. Det betyder inte att det är det om två år.

Men. Nu kommer mitt stora men.
Det finns elever på alla skolor, även i innerstadsskolorna som har stora behov av stöd. Elever som inte klarar av skolan utan ett hjälp-jag. Dessa skolor har halva, eller en tredjedel av min elevpeng. De eleverna får således inte lika mycket stöd.
Nu har de förhoppningsvis andra resurser hemifrån som till viss del kan kompensera och hjälpa till, men det är inte självklart och är det självklart att vi ska förvänta oss det av föräldrarna?

Misstolka mig rätt. Jag anser att skolor med elever med låg utbildningsgrad i hemmet ska generera ett socioekonomiskt tillägg. Min erfarenhet är att det tar längre tid för dessa elever att lära sig läsa och det tar längre tid att bygga ordförråd. Detta i sin tur kräver resurser.

Det som skaver i mig är om det är rimligt att vi fördelar på detta sätt för alla skolor?

När jag har grubblat på detta så landar jag i att det som gör mig irriterad är att ingen huvudman, iallafall inte under de 15 år jag arbetat i skolan har frågat mig ”Vad är dina behov, vad behöver din skola nästa år?”
Trots detta får jag en av stadens högsta elevpeng. Enligt statistiken så behöver jag mycket resurser, men ingen har kollat om det faktiskt är så att just min skola behöver dessa resurser. Det stör mig att huvudmännen höftar lite och antar att alla skolor med elever som har lågutbildade föräldrar behöver mycket mer pengar. Jag har många elever som sköter alldeles utmärkt och som med råge klarar alla kunskapskrav. De eleverna borde inte generera högre elevpeng bara för att deras föräldrar inte har eftergymnasial utbildning. Jag har många elever med jättestora stödbehov, dessa elever bör generera en hög elevpeng eftersom många skulle behöva en egen elevassistent. Trots att vi vänder in och ut på oss själva för dessa elever så lyckas vi inte i alla delar.

Sen tänker jag på alla dessa skolor med låg elevpeng, med elever som har stora behov av stöd, där huvudmannen inte heller frågar rektorn ”Vad behöver din skola nästa år?”
Dessa skolor antar huvudmannen fungerar bra så de behöver inte så mycket extra resurser. De vet inte hur de ligger till. De tittar på statistiken och skjuter lite från höften.

Det kanske är så att om vi tänker att vi ska skapa en likvärdig skola så behöver vi börja ta reda på fakta, på varje enskild skola och fördela resurser därefter. Det kanske är så att vissa skolor ska samarbeta, vi kanske ska använda mindre skolor som resursskolor och större skolor för elever i behov av mindre stöd. Vi behöver titta mer på den faktiska situationen på varje enskild skola. Det kanske är så att vissa skolor ska ha exceptionellt stor resurstilldelning under några åt för att skapa stabila organisationer för att sedan återgå till en lägre resurstilldelning. Det kanske är så att det ska finnas tillägg för en uppbyggnadsfas av en skola, eller extra tilldelning under en period när många elever behöver extra stöd i läsningen. Det behöver inte vara statiskt.

Jag tror att vi måste börja resursfördela efter elevernas faktiska behov om vi ska lyckas höja kunskapsresultaten i Sverige.
Jag tror att Sveriges huvudmän behöver rannsaka sig själva och fråga sig om de faktiskt vet vad varje skola behöver eller om det räcker att titta i statistiken.
Statistiken är ett antagande, men det säger ingenting om hur det ser ut i varje skola och i varje klassrum, huvudmännen behöver göra en realitycheck.

En annan sak som skaver i mig är detta med tilläggsbelopp. Jag har varit med om att det finns tilläggsbelopp att söka och att det inte gör det. Min erfarenhet är att allt fler kommuner skickar ut alla pengar i elevpengen vilket gör att alla skolor får lite extra tilläggsbelopp, oavsett om de behöver det eller inte. Vissa kommuner har centrala SU grupper som vissa skolor får ta del av, men inte alla eftersom det inte finns så många platser att tillgå. Är det likvärdigt?
Återigen, vet huvudmännen att de resursfördelar på bästa sätt? Jag tror faktiskt inte det.
Jag hoppas att jag har fel, men jag tror att jag har rätt.

2. Solidariteten mellan kollegor
Jag har ett trist läge på min skola eftersom vi tappar lågstadiesatsningen och fritidshemssatsningen vilket har finansierat 8 tjänster de senaste 4 åren. Elevpengen ökar med 4 % i år vilket är min räddning trots allt. Jag har fått lägre resurstilldelning i den nya modellen som jag behöver förhålla mig till.
Well, detta var bara ett räkneexempel hur fel det kan bli när Anna Ekström tänker fel vad gäller statsbidragen. Statsbidraget för ökad likvärdighet smetas ut på alla skolor och där är lågstadiet förlorare. Det är trist, särskilt för mina elever som haft det väldigt bra på min skola med massor av stöd och personal som mår bra på jobbet.

Om jag inte håller budget så får det konsekvenser för mina rektorskollegor.
– Elevpengen för alla skolor kommer att minska eftersom det finns underskott som ska hanteras. Jag sätter mina kollegor i skiten om jag inte tar ansvar och håller budget.
– Vi måste kompensera friskolorna med motsvarande belopp efter tre år eftersom elevpengen ökat. Jag vill som ni kanske förstår inte bidra till att ge en enda krona extra till friskolorna.

Många av mina kollegors elever får inte det stöd de har rätt till. Om inte jag tar ansvar och håller min budget så får de ännu mindre pengar, och elevernas ännu mindre stöd vilket får stora konsekvenser för varje enskild elev. Jag har valt att vara anställd i en politiskt styrd organisation och då måste jag rätta mig i ledet. Jag protesterar och jag påvisar konsekvenserna men jag gör det jag blir tillsagd. Eller, inte helt och hållet (tex med SKA-arbete och annan public bullshit) men när det gäller budget så gör jag vad jag ska. För att det är rätt och riktigt givet den organisation jag valt att arbeta i.

Jag tror delvis på mikromotstånd. Jag tror på att välja bort det jag inte tror kommer ge positiv effekt. Att inte hålla budget är inte motstånd mot systemet för mig, det är att inte ta ansvar.

Framförallt tror jag på att gå på systemfelen, styrningen och de grundläggande principerna i hur vi styr välfärden. Där tänker jag att striden behöver tas, av solidariska skäl. Det hjälper kanske mig kortsiktigt om jag tjatar till mig lite extra pengar till min skola, men det hjälper knappast min rektorskollega i Enköping.
Om vi däremot hjälps åt och ser till att få en annan styrning av skolan så hjälper det alla skolor / rektorer / elever och lärare.

Det betyder inte att jag lägger mig platt och tänker ”okej, jag tar väl bort alla dessa tjänster på min skola då och fortsätter som vanligt”
Vi påtalar konsekvenser, är tydliga och ärliga gentemot vårdnadshavarna, vi skriver riskbedömningar och konsekvensanalyser. Vi sänker kraven och tar bort arbetsuppgifter och uppdrag. Vi anpassar verksamheten efter de nya förhållandena och gör allt vi kan för att skapa balans mellan krav och resurser. Vi är tydliga gentemot huvudmannen att vi inte kan räkna med samma höga kvalité och att det kommer påverka arbetsmiljön. Vi är tydliga med att nu är det inte som vanligt. Nu blir det på ett annat sätt med lägre förväntningar.

Det är också en form av motstånd. Jag är övertygad om att vi behöver lägga allt fokus på att ändra grunderna i styrningen. Då kan vi skapa förutsättningar på alla skolor.

På återseende

/Linnea