Vad behöver svensk skola?

Alla är överens om att det är ett stort problem att cirka 25 % av niorna lämnar grundskolan utan fullständiga betyg. Det betyder att de inte kan komma in på alla gymnasieprogram. Vi vet att den viktigaste skyddsfaktorn för ett barn är en lyckad skolgång. Vad är då lösningen på problemet med att hundratals barn lämnar skolan varje år utan att komma in på gymnasiet?

  1. Vi måste få bort de ospecificerade effektiviseringskraven
    När huvudmän lägger budgetar så ger de inte kompensation för löneökning, prisökning och inflation. Det gör att budgeten blir en nedskärningsbudget.
    Problemet är inte primärt att resurserna minskar, de gör de ibland men när huvudmännen lägger ospecificerade effektiviseringskrav så innebär det att de säger att skolorna ska skära ner i sin verksamhet och utföra den till en billigare kostnad utan att säga hur det ska ske. Det ska förvaltningen/rektorerna komma på själva.
    Det finns en förväntan att verksamheten ska bedrivas till en lägre kostnad men att kvalitén ska vara densamma eller helst öka. Det här sättet att styra skolan är förödande för alla som arbetar i den, eftersom vi arbetar med barn/ungdomar.
    Konsekvensen av den här styrningen blir att eleverna inte får särskild stöd i den omfattning de behöver.
    Konsekvensen blir att eleverna inte får den utbildning de har rätt till, och därmed kommer elever fortsätta lämna årskurs nio utan fullständiga betyg.
    Konsekvensen av den här styrningen blir att arbetsmiljön för alla som arbetar i skolan försämras vilket leder till ökad rotation på lärare och rektorer vilket är förödande för skolorna.

    Lösning: Huvudmännen måste börja vara ärliga när de lägger sin budget.
    Om resurserna minskar så måste det framgå att de gör det, hur mycket och att det innebär att även uppdraget minskar. När huvudmännen lägger budget som innebär nedskärningar så måste de säga vad vi som arbetar i skolan ska sluta göra.
    Vi som arbetar i skolan vet att det inte går att ta bort resurserna och bibehålla uppdraget. Tack vare att Tankesmedjan Balans granskat alla skolbudgetar i några år så är bluffen synad. Nu kan inte huvudmännen lura oss längre. Kunskap är makt!
    Lösningen är balans mellan krav och resurser.
  2. Finansieringen av skolan måste ändras
    Dagens styrning av skolan leder till att ekonomistyrningen inte fungerar. Idag är det omöjligt för oss rektorer att ekonomistyra våra skolor. Jag skrev ett inlägg där jag förklarade varför för en tid sedan. Jag börjar med några exempel på varför inte statsbidragen får avsedd effekt.

    Statsbidragens konstruktion
    Staten, genom skolverket skickar ut statsbidrag varje år till huvudmännen. Det finns statsbidrag för bibliotek, för ökad likvärdighet, för olika ämnen, för fortbildning av olika slag och för att skolorna ska utveckla systematiskt kvalitetsarbete. Det är väl bra med mer pengar tänker nog många. Njaa, säger jag.
    Skolan behöver mer pengar, absolut. Men behöver vi mer statsbidrag, och behöver vi dem i nuvarande konstruktion?
    Jag arbetar som rektor på en lågstadieskola, förskoleklass till årskurs 3 med tillhörande fritidshem. Fram tills i år så har det funnits ett statsbidrag riktat till fritidshem som har som syfte att öka bemanningen på Sveriges fritidshem. Det var ett viktigt statsbidrag eftersom elevgrupperna är stora och lärartätheten låg.
    Det bidraget var på ca 500.000 men nu är det borttaget. Det har även funnits ett statsbidrag för lågstadiet som kallades för lågstadiesatsningen. Det bidraget syftade till att öka bemanningen i klasserna/på skolan för att öka måluppfyllelsen. Staten hade förstått att vi måste satsa tidigt om vi ska vinna på lång sikt. Det var rätt tänkt.
    För min del så finansierade lågstadiesatsningen och fritidshemssatsningen 8 tjänster på lågstadiet. Det gjorde att jag kunde öka lärartätheten på fritidshem och ha dubbel bemanning i alla klasser under skoldagen.
    Nu har fritidshemssatsningen och lågstadiesatsningen tagits bort (lågstadiesatsningen är helt borta 2021) och bakats in i statsbidraget för ökad likvärdighet. Problemet är att statsbidraget för ökad likvärdighet är inte villkorat för att anställa personal till klassrummen. Skolverket (staten) tycker att det är viktigt med systematiskt kvalitetsarbete och projekt. Denna förändring är ett hårt slag mot lågstadiet och fritidshem. Konsekvensen kommer bli att bemanningen minskar på lågstadiet och fritidshem och därmed kommer måluppfyllelsen att minska.
    Statsbidraget för ökad likvärdighet går till hela grundskolan, även mellanstadiet och högstadiet. Nu tänker man inte längre att det är viktigt att satsa tidigt för att vinna långsiktigt. Läs mer om det på Tankesmedjan Balans blogg här och här.

    Sen har vi statsbidraget för lärarassistenter. Det stämmer att lärare har för mycket administration. Jag har bland annat bloggat om det förra året. Statsbidraget för lärarassistenter innebär att kommunerna betalar halva kostnaden, kommuner som idag behöver minska kostnaden för skolan. Det gör att de som redan arbetar som elevassistenter blir lärarassistenter. Det blir alltså ingen ökning av bemanningen utan nu omfördelas bara personer. Elevassistenter som tidigare var i klassrummet kommer nu vara utanför klassrummet. Vissa lärare kommer få en del avlastning men det kommer bli tuffare i klassrummet med färre elevassistenter.
    Nu när kommuner skär ner i skolans verksamhet och minskar på resurserna så ändrade regeringen konstruktionen för statsbidraget för ökad likvärdighet vilket gör att kommuner får bidraget trots att de skär ner i kostnaden för verksamheten. Nu är det fritt fram att skära ner i skolan. Skolan behöver resurser, men det är viktigt att det säkerställs att resurserna hamnar i klassrummen och inte i kommunens svarta hål.

    Systemet med skolpeng behöver ändras

    Nu är det omöjligt för mig som rektor att ekonomistyra eftersom varje elev har en påse pengar. Slutar eleven på skolan så försvinner pengen men jag kan inte göra någon anpassning i organisationen. Om två elever per klass slutar så tappar jag finansiering för två tjänster, men jag kan inte ta bort två tjänster eftersom det måste finnas en lärare per klassrum.
    Det är även ett problem med likvärdighetsprincipen mellan kommunala skolor och enskilt drivna skolor. Nu måste hemkommunen ersätta fristående skolor med samma skolpeng som de själva lägger i skolpeng. Eftersom fristående skolor generellt lockar till sig ett lättare elevunderlag så får de extra resurser för elever som inte behöver extra resurser och på så vis maximerar de sin vinst.

    Lösning: Vi kan inte ha ett system med alla dessa statsbidrag. De gör att vi rektorer inte har en stabil finansiering. Det går inte att driva skola från år till år, när man inte vet hur mycket resurser man har om några månader. Vi vet att kontinuitet är viktigt om vi tänker att vi ska öka andelen elever som lämnar årskurs nio med fullständiga betyg. Jag skulle vilja se någon form av sektorsbidrag i väntan på att skolan blir helt förstatligad. Vi behöver veta över tid hur mycket resurser vi har så vi kan skapa stabila organisationer.
  3. Marknadsstyrningen av skolan måste bort
    Sverige är det enda land i världen där det är tillåtet att plocka ut vinst på skattsedeln.
    Sverige är det enda land i världen där i princip vem som helst får driva skola. Nu kan det äntligen vara på väg att ändras sedan den nya ägarprövningen är i rullning.
    Många blev glada över de senaste pisa-resultaten. Det är bra att eleverna lär sig mer.

    Det som är väldigt oroväckande är att segregationen ökar. Det syns med blotta ögat.
    Gå ut på min skolgård en regnig dag och räkna hur många barn som har stövlar på fötterna. Sen åker du till en skola i innerstan och räknar hur många barn som har stövlar på fötterna. Segregationen blir inte mer tydlig än så.
    Det som sliter isär vår skola är marknadsstyrningen där alla skolor, kommunala som fristående gör elever/föräldrar till kunder på en marknad. Kundrelationen är enligt mig den mest springande punkten när vi pratar om konsekvenserna av marknadsstyrningen. Den tar sig bland annat följande yttryck;
    – Gymnasiemässor där skolor lockar med telefoner, datorer, resor, lediga dagar, extra lov och gud vet allt.
    – Lärare som blir hotade när de sätter för låga betyg
    – Föräldrar som tror att det är de som bestämmer i skolan och över lärarens undervisning
    – Mängder av anmälningar till skolinspektionen (det jag brukar kalla för kalle-anka anmälningar)
    – Hot om att byta skola om inte elever/föräldrar får som de vill

    Det fria skolvalet leder till ökad segregation eftersom valet är gjort, innan det är gjort. Lösningen är inte att informera mer om hur man väljer. Lösningen är givetvis att skrota det fria skolvalet. De elever som är studiemotiverade går till skolor med hög status och de som inte har resurser att välja, eller utbildade föräldrar stannar kvar i lågstatusskolorna.
    Vi har skapat ett system med tillvals – och frånvalsskolor.

    Vi har sett under många år nu hur skolor sätter glädjebetyg och där sticker fristående skolor ut i statistiken. Det är lätt att se om skolor har för vana att sätta glädjebetyg (alltså betyg som inte motsvarar elevernas faktiska kunskaper)
    Vi vet från forskning att det som påverkar elevernas skolgång allra mest är föräldrarnas utbildningsbakgrund. Då är det inte troligt att alla elever på en skola i ett utanförskapsområde lämnar nian med fullständiga betyg. Det är inte troligt att alla elever på en skola i ett välmående område har samma betyg.
    Det är inte troligt att alla elever på en skola har A i idrott. På alla skolor finns elever med svårigheter, oavsett skola. Vi har med marknadsstyrningen byggt in ett systematiskt skolmisslyckande som inte syns i statistiken. Vi hjälper inte eleverna när vi ger felaktiga betyg. Det syns i klassrummen på gymnasiet att eleverna har fel betyg då de inte har tillräckliga förkunskaper med sig för att klara gymnasiestudierna. De kommer in på gymnasiet men de kommer inte ur gymnasiet med fullständiga betyg.

    Lösning: att staten tar över huvudmannaskapet för alla fristående skolor. Skrota det fria skolvalet. Det är det enda sättet att komma tillrätta med segregationen, problemen med finansieringen och glädjebetygen. Framförallt är det den enda lösningen för att lösa problemet med kundrelationen mellan elever/föräldrar och skola.

    4. Ändra styrningen och få väck new public management
    New Public Management är en 90-tals reform som fått genomslag i hela den offentliga sektorn. NPM är förkortningen och detta sätt att styra välfärden lanserades av bland annat Christopher Hood. Det går i korthet ut på att välfärden kan styras på samma sätt som industrin med syfte att ständigt effektivisera verksamheten.
    Christopher har formulerat sju delar som han anser vara viktiga när man ska styra enligt principerna om npm. Dessa är:

    1. Ledningen ska innehålla tydlig ansvarsfördelning
    2. Målstyrning, genom tydliga mätbara mål ska vi öka kvalitén
    3. Resultat – fokus ska ligga på det faktiska resultatet
    4. Decentralisering, dvs att vi behöver dela upp välfärden i mindre sektorer och genom att hyra in tjänster ökar effektiviteten
    5. Konkurrens leder till bättre resultat och bättre effektivitet
    6. Flexibla anställningsformer, dvs lägre trygghetsgrad på arbetsmarknaden
    7. Effektivt resursutnyttjande

    Det här blir såklart problematiskt i en sektor som välfärden eftersom vi arbetar med människor. Det måste få ta tid och det måste få kosta pengar.
    Inom npm pratar man mycket om målstyrning, det som vi förkortar SKA (systematiskt kvalitetsarbete)
    SKA-arbetet tar mycket resurser i anspråk. Många lärare är kritiska till SKA eftersom det gör dem mindre autonoma. Jag har skrivit mycket om detta eftersom jag menar att vi kommer utveckla våra verksamheten även om vi inte hade styrts utifrån principerna i npm. Om en lärare märker att något inte fungerar så kommer de ändra metod. Om en rektor märker att det finns brister i en lärares undervisning som äventyrar elevernas kunskapsutveckling så kommer rektorn prata med läraren om det. Det gör vi oavsett om vi har ett systematiskt arbete kring det eller inte.
    Det pratas mycket om kollegialt lärande och hur viktigt det är. Jag tänker att lärare pratar med sina kollegor och samarbetar efter behov, oavsett om vi har ett uttalat kollegialt lärande eller inte.
    När vi fokuserar mycket på målstyrning/ska-arbete så tar det tid och resurser från vårt grunduppdrag – nämligen eleverna i klassrummet.
    Det är viktigt att komma ihåg att detta är medvetna strategier från de som styr oss. SKR vill att vi ska satsa på SKA-arbete. De älskar npm.
    Anledningen? Det finns en övertro att om vi bara styr mer enligt ovanstående principer så kan vi minska kostnaderna och bli mer effektiva. Problemet är ju att vi som arbetar i välfärden är människor, som har en gräns för vad vi klarar av. De arbetar med är också människor och det tar tid och resurser att lära barn saker.
    Det har alltid varit, och kommer alltid vara skillnad på bilar och barn. Därför kan vi inte driva en bilfabrik på samma sätt som vi driver en skola eller ett sjukhus. Det är helt enkelt inte möjligt om vi tänker att vi ska se till att de som kommer till sjukhusen blir friska och att barnen i skolan ska lära sig saker.

    I det här långa inlägget har jag försökt sammanfatta vad som är problemet i svensk välfärd, med skolan som exempel.
    För att sammanfatta vad jag tror behöver ändras om vi ska få uppemot 100% måluppfyllelse i årskurs nio är;

    * Förstatliga skolan
    Det innebär att alla fristående skolor tas över av staten.
    Det innebär att finansieringen blir stabil. Vi ska inte tro att vi får mer pengar, staten skär också ner i sina verksamheter men vi kan få en mer stabil finansiering och vi slipper lägga resurser på att administrera statsbidrag. I en statlig skola kommer det inte finnas ett kundförhållande mellan skola – elev/förälder.
    Med en statlig skola får vi möjlighet till en minskad skolsegregation.

    (Bostadssegregationen en stor fråga som står för en stor del av segregationens problem, men det får bli ett annat inlägg)

    * Vi måste sluta med npm-styrningen i välfärden- och börja styra välfärden utifrån principen om balans mellan krav och resurser. Vi måste sluta lägga så mycket tid och resurser på målstyrning och istället fokusera på det som sker i klassrummen.

    * Politikerna, såväl rikspolitiker som lokalpolitiker måste sluta med ospecificerade effektiviseringskrav. Säg som det är och anpassa uppdragen ni ger efter de resurser som finns.


    På återseende
    /Linnea

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s