Ett sommarprat på liv och död

Jag hoppas att ni har lyssnat på Diamant Salihus sommarprat i P1.
Det är ett sommarprat på liv och död.

– Jag står framför en pöl av blod som torkat fast i asfalten mellan bostadshusen i Rinkeby.
Så inleder Diamant Salihu sitt sommarprat. Det är ett slag i magen.
Ett 23 årigt liv som reduceras till en pöl av blod.

Han fortsätter – flera boende passerar mordplatsen på väg till sina ärenden som om ingenting har hänt. Våldet har blivit så normaliserat att ännu ett mord knappt väcker reaktioner längre.
Efter någon timme kommer renhållningen och spolar bort spåren efter 23-åringen. Han som nyligen var en bror, son och vän.

Det som gör mest ont av att lyssna på hans sommarprat är det Osman, 10 år säger.
– Det är långt kvar till jag blir vuxen. Det kan hända vad som helst, att personer dör eller att jag dör.

Ett barn på 10 år ska inte vara medveten om att de kan dö i sitt bostadsområde.
Mina elever i Hammarkullen gick ut och affischerade i området förra sommaren när det var skjutningar i närområdet. De vill inte ha pistoler och droger, de vill ha roligt.

Diamant Salihu berättar att 4/5 mord inte klaras upp. När vi inte lyckas lösa morden och lagföra de skyldiga minskar förtroendet för myndigheterna. Då är det nära tillhands att lösa problemet med blodspengar och det parallella rättssystemet som har vuxit fram i våra förorter.

En pappa i Järva säger att han vill att invandrare som begår brott ska utvisas. Det är en åsikt jag hört fler gånger än vad jag kan räkna till. När jag frågar invånare i Husby, Rinkeby och Hammarkullen vad de tycker vi ska göra med de som har våldskapital får jag ofta svaret – skicka ut packet, utvisa dem, lås in dem på livstid, på riktigt. De som bor i dessa områden vill leva i trygghet. De vill att deras barn ska lyckas i skolan och sedan få ett arbete.

Diamant Salihu fortsätter att berätta om att tilliten till myndigheter är låg och när polisstationen i Husby stängde tog de kriminella över polisens våldsmonopol. En man som han pratat med säger – när polisen lämnar kommer kaoset. Poliser som haft stenkoll på lokala springpojkar och äldre gängmedlemmar lämnar området och då försvinner den naturliga kontaktytan mellan polis och invånare.

Jag uppskattar att Diamant talar klarspråk kring skolans ansvar. I våra särskilt utsatta områden är det livsfarligt att inte klara skolan. Skolan kan vara på liv och död, bokstavligt talat.
Föräldrarna måste kunna skicka sina barn till skolan utan att vara rädda för att de ska bli skjutna på väg till eller från skolan eller att de under skoltid ska bli rekryterade till de krafter som innehar våldskapitalet i området.
Jag var nyligen med i podden Sista måltiden och där pratade vi mycket om språkutvecklingen. Diamant Salihu tar upp det i sitt program, i skolor i Järva (och alla andra särskilt utsatta områden) är det hög andel av eleverna som ligger flera år efter språkligt. Det gör att de inte klarar skolan. Att inte klara skolan, inte prata svenska på en acceptabel nivå, i kombination med usla bostadsvillkor och att de växer upp i ett område där våldet är normaliserat är en farlig cocktail.
Det är en tickande bomb som smäller igen, igen och igen. Det är främst unga pojkar som lockas in i en kontext där våldet är normaliserat. Det börjar med att springa ärenden och slutar med mord. Precis som Diamant Salihu säger är det inte främst mer pengar som behövs till skolor i särskilt utsatta områden, vi behöver mer särskilt stöd och högre andel behöriga lärare till våra skolor.

Om vi lämnar Diamant Salihus sommarprat för en stund.

Jag var på ett seminarium med Karin Götblad för ett tag sedan. Det var deprimerande siffror som hon presenterade. 2021 var det 46 som dog i gängmord. Tillflödet till gängen är stort.
Idag skjuter man fler skott och man skjuter på dagen och även bland oskyldiga. För vanliga mord är uppklaringsgraden 90 procent men för gängmord är den 7 procent.
2021 var det 8015 anmälda våldsbrott av barn under 15 år. Det är vanligt att flickor begår våldsbrott i grupp medan pojkar oftare begår brott ensamma. Karin Götblad var tydlig med att barn strömmar till de kriminella gängen. Det gör att våldet blir allt mer normaliserat.
Fler springpojkar idag, blir fler mördare om några år.

Jag undrar varför vi tillåter att barn växer upp hos kriminella?
Varför omhändertas inte alla barn till personer dömda för våldsbrott?
Varför fortsätter vi att offra barn till gängen?

Jag tänker ohälsosamt mycket på detta med förebyggande arbete och hur viktigt det är. Det sägs ofta att det är viktigt att börja tidigt. Jag håller med om det, samtidigt som vi som arbetar i skolan inte har de verktyg vi behöver.

• Varför får vi inte flytta elever permanent till andra skolor mot föräldrarnas vilja när de ingår i destruktiva kluster på skolorna?
  
• Varför får vi inte utreda elever/skicka remiss mot föräldrarnas vilja?

• Varför får vi inte samverka med polis och socialtjänst kring elever i riskzonen för rekrytering när föräldrarna säger nej?

Ge oss bättre verktyg och muskler så kommer vi att lyckas bättre med att stoppa nyrekrytering i tidig ålder. Den 27/12 2021 skrev jag en lång tråd om detta utifrån att jag läst i Eskilstuna kommuns budget bestämt att alla högstadieskolor ska ha SSPF, alltså samverkan mellan skola, socialtjänst, polis och fältare. Det är lättare att samverka kring äldre elever men det är när de är små som det är lättare att hindra dem från att skapa relation till gängen.
Jag skrev följande.

– Jag fattar att det är lättare att samverka kring äldre elever. Är de straffmyndiga blir det mer relevant för polismyndigheten att vara delaktig i samverkan. Det finns konkreta saker att prata om. Kalle har börjat röka på. Okej, då jobbar vi tillsammans polis, fältare, soc, skola och föräldrar för att Kalle ska sluta röka på. Ahmed tvingar sin syster att ha hijab. Okej, då jobbar vi tillsammans för att Ahmed ska sluta förtrycka sin syster. Ali och Mohammed har börjat hänga oroväckande mycket med gängen, de är sällan i skolan och de riskerar F i alla teoretiska ämnen. Okej, då jobbar vi tillsammans för att få tillbaka dem till skolan och att de bryter kontakten med gängen. Konkreta grejer. SSPF är ett jättebra samverkansarbete mellan polis, socialtjänst, fältare, fritidsgårdar och skola. Det är ett utmärkt forum där gemensamma krafter tas för att bryta normbrytande beteende och förhindra/stoppa kriminalitet.

Problemet är att vi som arbetar med de yngsta eleverna i grundskolan ser detta redan när barnen är små, när de är 7-10 år gamla. Skillnaden är att det inte är lika konkret. Ali 7 år röker inte på, men han kanske springer med gräs till lägenheter. Ärendena. Ahmed 8 år förstår kanske inte vad han gör när han säger åt sin syster som är sex år gammal att hon måste ta på sig slöjan på skolgården trots att det är varmt ute och den är obekväm. Det är inte lika konkret. Men det är en signal att ta på allvar.
När myndighetspersoner, ofta polis eller räddningstjänst är på väg in i ett område står yngre killar och spanar, och smäller kinapuffar för att varna de äldre killarna att nu kommer myndighetspersoner in i området så det är bäst att dra. Fördelen med att samverka när barnen går på lågstadiet är att de inte har vett om att hålla tyst. Vi som arbetar med de yngre barnen får höra och veta allt. Eleverna berättar gladeligen allt som händer i områdena. Ali och Mohammed 9 år gamla som börjar tycka att det är coolare att hänga på torget med brödernas kompisar än att träna på att läsa efter skolan. En anti-pluggkultur börjar befästas. Det är töntigt att ta med läxan hem. De är inte med på läxhjälpen längre. De är inte kriminella men det börjar skapas en antipluggkultur. Brödernas kompisar lockar mer än multiplikationstabellen. Det är inte kriminellt men det är en signal om att det börjar gå snett. Det finns inte något etablerat samverkansforum för lågstadieskolor i de särskilt utsatta områdena. Det finns ingen chans i världen att vi ensamma som skola kan motarbeta normbrytande och antisocialt beteende på egen hand. Vi har inte den kompetensen.

När elever har halsband med pistol, när de har flera hundra kronor i fickan, när de plötsligt kommer med guccikläder/väska är det en signal. När jag frågar varför de har väska på skolgården och får till svar – det är en sidebag, jag har grejer i den. När ungdomar börjar hamna fel när de är 13-17 år gamla kommer det inte plötsligt. Signalerna har funnits där i flera år. Det har dock ignorerats av myndigheterna. Samverkan sker på högstadiet, eller i bästa fall på mellanstadiet, men då inte under SSPF. Det är lättare att samverka kring konkreta grejer, när brott har skett, när det finns något att utreda. Det är lättare för socialtjänsten att utreda det som hänt än att utreda det som med stor sannolikhet kommer att ske framöver. Det är så fruktansvärt tröstlöst att alla vi som jobbar i de särskilt utsatta områdena vet detta. – Vad var det jag sa, brukar jag inte säga men jag tänker det varje gång en fd elev sitter på SIS, är häktad eller blir omhändertagen.
Tänk om vi skulle börja samverka brett kring signalerna, det som inte är konkret (än) men den där växande oron i magen som säger att – detta kommer inte gå bra om inget görs. Men vad ska man göra när det inte finns något brottsligt eller konkret att ta på? Det är inte olagligt att ha pengar i fickan eller en pistol i ett halsband. Det är inte olagligt att prata med brödernas kompisar på torget eller att inte göra läxorna. Det är inte olagligt att skita i skolan men det är dumt. Barn gör dumma saker men då behöver de kloka vuxna som samarbetar och får in dem på rätt spår igen. Skolan kan inte lösa samhällsproblemen. Vår uppgift är att se till att varenda unge lämnar grundskolan med godkända betyg. Det är vårt jobb. Därför måste vi få hjälp av andra myndigheter för att arbeta med antisocialt beteende, machokultur, antipluggkultur och stöd till familjerna som tappat greppet om sina barn. Därför måste vi samverka brett från årskurs 1. Det behöver inte vara inom SSPF men någon form av samverkansforum där det sker verkstad behövs på lågstadiet i alla Sveriges utsatta områden. Det är lättare och billigare att rädda en 8-åring än en 15-åring som redan har relation med gängen och som redan börjat knarka och deala. Det finns ingen (vad jag vet) gängkriminell som briljerade i skolan. Godkända betyg i årskurs nio är den mest effektiva förebyggande åtgärden. För att det ska ske måste vi i skolan få hjälp av proffsen på andra områden, som påverkar skolgången. Det går att vända utvecklingen, om vi gör det tillsammans. Vi som skola kan som sagt inte lösa alla samhällsproblem, men vi kan arbeta tillsammans med andra kloka människor med andra kompetenser för att tillsammans se till att eleverna klarar grundskolan.
I Hammarkullen har den fantastiska Bettan Byvald startat ”Trygg i Hammarkullen” där vi på lågstadiet är med. Det borde skalas upp och blir ett nationellt arbetssätt.

Diamant Salihu säger i sitt sommarprogram att vi kan vända utvecklingen om vi vill.
Det är hoppfullt.

Det kräver dock att skyttegravarna politikerna står i grävs igen, att vi gemensamt kavlar upp ärmarna och börjar arbeta brett och djupt för att varenda unge som rekryterats ska bort från gängen. En i taget blir tillslut många.
Det är bara så vi kan få våldet att inte vara normaliserat längre.

Osman 10 år ska inte behöva tänka på att han kanske kommer dö innan han blir vuxen.
Mina elever ska inte behöva sätta upp affischer i Hammarkullen där de skriver att de inte vill ha pistoler och droger i området.

Varför accepterar vi att barn växer upp i miljöer där gäng tillåts styra?
Det är en fråga som pockar på svar.

Om du vill lära dig mer om skolans finansiering, läs min rapport Nyckeln till grundskolans finansiering.
Läs Diamant Salihus bok Tills alla dör.
Läs gärna min bok En tickande bomb, en bok om skolsegregation.

På återseende
/Linnea