Finn fem fel hos Friskolornas Riksförbund

Ulla Hamilton som är VD på Friskolornas Riksförbund har läst min rapport Nyckeln till grundskolans finansiering. Friskolornas Riksförbund har bett Annika Westh som är konsult och skribent att skriva en essä om min rapport. De har även spelat in en podd där de pratar om rapporten. Det här inlägget handlar om poddavsnittet och de sakfel som förekommer i podden. Ni hittar den här. Lyssna gärna och bilda dig en egen uppfattning.

Jag kommer beskriva påstående för påstående vad som är fel i deras slutsats om min rapport. Ulla Hamilton menar att rapporten är en partsinlaga från en kommunalt anställd biträdande rektor som är frustrerad över att skolan får för lite resurser.

Mitt svar: Rapporten är en sammanställning av 1100 skolbudgetar och alla 290 kommunala resursfördelningsmodeller till grundskolan. Det är inte mina åsikter som framförs i rapporten. Det är bara i den sista reflekterande delen som jag ger förslag på nödvändiga reformer för att rätta till problemen som uppstår med nuvarande finansieringsmodell. Jag driver genomgående i rapporten – och i allt jag skriver att vi inte ska tillföra mer resurser till skolsystemet förrän vi har rättat till systemfelen. Jag skrev om det nyligen i det här inlägget.

Annika Westh menar att rapporten är ensidigt skriven ur Linnea Lindquist egna perspektiv som biträdande rektor. Hon menar att rapporten handlar om en skola som behöver mer resurser och den skolans problem är ju verkliga och viktiga men varför ska den skolans problem bli en kofot in i skolsystemet med en skolpeng som fungerar. Hon säger vidare att det är möjligt att just den här skolan inte klarar sig med de resurser de får men sanningen är att den erhåller både extra särskilt stöd för sin typ plus mer typ än andra och egen extra tilldelning utifrån stadens socioekonomiska index.

Mitt svar: Annika Westh syftar på den skolan jag arbetar på.
Rapporten Nyckeln till grundskolans finansiering handlar inte om min skola, eller någon specifik skola. I rapporten redogör jag för hur kommuner hanterar dels huvudmannaansvaret, det vill säga att tillhandahålla skolplatser för alla elever och vad det kostar, och dels hur kommuner hanterar myndighetsuppdraget, att fördela resurser utifrån elevernas behov. Den skola jag arbetar på är ointressant i sammanhanget.

Ulla Hamilton säger att ett bärande budskap från mig är att det är friskolorna som är skulden till problemen och att friskolorna profiterar på systemet med skolpeng. Hon menar att jag anser att de större friskolehuvudmännen ägnar sig åt en profitering på kommunernas resurser.

Mitt svar: Jag har aldrig påstått att friskolor är ett problem. Det hade varit väldigt konstigt om jag var emot en skola. Detta särskilt eftersom jag arbetat lika länge i kommunala skolor som hos enskilda huvudmän, vinstdrivande och icke vinstdrivande. Det är inte min åsikt att etablering och expansion av enskilda huvudmän dränerar kommuner på resurser. Det står i hundratals budgetar, konsekvensbeskrivningar från kommuner, rapporter från till exempel konsultbolaget KPMG och det visar även Riksrevisionens granskning av skolpengen.

Annika Westh säger i podden att kommuner ger avslag till etablering av friskolor med samma illusatoriska beräkningar som Linnea Lindquist använder.

Mitt svar: Jag använder inte beräkningar som är illusioner, jag använder samma beräkningar som kommuner gör när de gör ekonomiska prognoser. Det är det faktiska sakförhållandet som beskrivs. Kommuner ger inte tillstånd till enskilda huvudmän, det är det Skolinspektionen som gör. Kommuner lämnar ett yttrande som Skolinspektionen sällan, eller faktiskt i princip aldrig bryr sig om.

Annika säger vidare att det sägs att kommuner förlorar stora resurser till friskolor när sanningen är att kommuner avlastas vad gäller kostnader och ansvar.

Mitt svar: Kommuner får merkostnader när enskilda huvudmän etablerar sig eller expanderar. Det är återigen inte en åsikt utan det är vad som sker. Samma antal elever blir dyrare att utbilda för hemkommunen när enskilda huvudmän etablerar sig eller expanderar eftersom hemkommunen står kvar med löne och lokalkostnad samtidigt som de måste betala igen för samma elever som bytt skola. Enskilda huvudmän avlastar inte kommuner med ansvar eftersom enskilda huvudmän inte har ansvar för att tillhandahålla skolplatser. Det ansvaret ligger helt och hållet på hemkommunen.

Ulla Hamilton säger att en sak som slagit henne i debatten är att det inte upplevs som positivt att privat kapital investeras i skolan. Det är det som händer när friskolor etableras. De tillför mer pengar till skolan från privata aktörer.

Mitt svar: Det är ett i grunden felaktigt påstående eftersom det inte är privat kapital som investeras i skolor. Enskilda huvudmän är till hundra procent finansierade av skattemedel. När en enskild huvudman expanderar sker det med skolpeng från redan befintliga skolenheter. Det är en säker investering att starta skolor eftersom du är garanterad intäkt för varje elev som börjar i din skola. Det går alltså inte att misslyckas som friskoleentreprenör.

Nu kommer vi till en intressant del av samtalet, det som handlar om vinst, socialism och friskolemotstånd. Annika Westh säger att för socialister är det fult och omoraliskt med vinst.
“Det ska vara lika dåligt för alla”

Mitt svar: I rapporten förklarar jag, som jag själv tycker det på ett tydligt sätt varför inte vinst är ett problem. Jag har sagt det minst trehundra gånger det senaste året.

Annika fortsätter med att prata om att valfrihet anses vara orättvist därför att alla inte kan göra samma bra val, eftersom alla inte kan göra samma bra val eftersom alla inte har samma förutsättningar. Det är helt sant men den risken är man ju villig att ta hellre än att staten ska bestämma över ditt liv.

Mitt svar: Rapporten handlar inte om skolval men i inledningen gör jag en kort reflektion om valfrihet. Jag skriver följande – Rapporten handlar inte om skolvalet och valfrihet men jag vill ändå ta tillfället i akt och resonera kring det eftersom det är sammankopplat med grundskolans finansiering. För det första är inte skolvalet ett val i den mening att föräldrar får välja skola. Det föräldrar gör är att de önskar skolplacering för sina barn och sedan blir barnen placerade utifrån sina önskemål och skolornas kapacitet. I skoldebatten blandas önskemål om skola ihop med skolplacering. Oavsett hur man organiserar skolplaceringarna kommer de föregås av önskemål. Regeringens förslag om gemensamt skolval begränsar inte valfriheten. Med nuvarande lagstiftning har enskilda huvudmän rätt att ha kö som urvalskriterium vilket paxar skolplatser på förhand. Vi vet också utifrån utvärderingar av till exempel IFAU att det främst är föräldrar med lång utbildning som använder det fria skolvalet (önskemålet om skola) vilket gör att det är de föräldrar som kan regelverket som gynnas. Jag tror att det är bättre att ha samma förutsättningar för alla huvudmän och att skolvalet administreras centralt vilket bland annat konkurrensverket förordar. Det har skett en policyförändring med valfrihetsreformerna på 90-talet. Innan reformerna var skolan ett gemensamt samhällsansvar. 30 år senare är skolan ett individuellt ansvar där föräldrar genom sitt fria val (önskemål) av skola förväntas ta ansvar för sina barns framtid. Om eleverna misslyckas i skolan är det eleven/föräldrarnas ansvar eftersom de valde fel skola. Det ligger ett tungt ansvar på föräldrarnas axlar.

Jag anser att vi ska ha kvar principen att föräldrar önskar skola åt sina barn, men det måste vara ett rättvist, förutsägbart och transparent skolval. Nu har vi inte valfrihet och det beklagar jag.

Ulla Hamilton menar att jag helt saknar det utvecklande och innovativa perspektivet som konkurrensen mellan skolor har lett fram till. Rapporten handlar bara om att det behövs mer pengar till skolan. Hur man organiserar skolan kan ske på olika sätt, varför är det så svårt att föreställa sig?

Mitt svar: Min rapport är som jag beskrivit ovan en rapport som sammanfattar 1100 skolbudgetar och 290 resursfördelningsmodeller. Jag har inte skrivit en rapport om konkurrens eller om skolors inre arbete. Mitt fokus ligger på att få på plats ett bättre sätt att finansiera grundskolan utan att främst tillföra mer resurser. Jag menar att vi måste fördela de resurser vi redan har på ett smartare sätt innan vi tillför mer resurser. Det är inte särskilt smart att hälla vatten i en tunna som läcker som ett såll.

Annika menar att rapporten bara handlar om tilldelningen. Man tänker inte nytänkande och ekonomiskt tänkande. Kommuner är fast i fasta kostnader. Därför kritiserar man skolor som är innovativa och nytänkande.

Mitt svar: Det stämmer att rapporten bara handlar om resurser till skolan eftersom det är:
1. Det jag har undersökt.
2. Det som är mitt intresse att lära mig mer om.
3. Det som jag ägnat all min fritid åt de senaste åren år att kartlägga och synliggöra.
Sen, för att bemöta det Annika säger så finns det mig veterligen inget som säger att friskolor skulle vara nytänkande eller innovativa. Att ha färre bemannade skolbibliotek, mindre skolgårdar, färre speciallsalar, färre behöriga lärare, fler elever per lärare och lägre andel fast anställd elevhälsa kallar inte jag innovativt eller nytänkande.

Ulla Hamilton säger att jag argumenterar för att friskolor får betalt för uppgifter som inte görs. Sedan ställer hon frågan till Annika- Vad skulle det få för konsekvenser för valfriheten om skolpengen sänks?

Mitt svar: Jag argumenterar inte för att friskolor får betalt för uppgifter som inte görs. Jag argumenterar för att hemkommunen måste få ersättning för det lagstadgade utbudsansvaret, alltså ansvaret att säkerställa att alla elever har en skolplacering. Det är ett ansvar.
Myndighetsuppdraget är uppgiften att bedriva undervisning utifrån de nationella styrdokumenten. Myndighetsuppdraget och huvudmannaansvaret ska inte blandas ihop.

Annika svarar Ulla så här: Om skolpengen sänks kommer inte friskolor att klara sig ekonomiskt. De små utan back-up kommer gå under på en gång och koncernerna efter ett tag. Sänkt skolpeng innebär att valfrihet i skolan är ett minne blott och valfrihetsrevolutionen är ett minne blott. Man kan därför inte säga att skolpengen ska vara lägre för friskolor men samtidigt vara för valfrihet, det är en läpparnas bekännare. Det hela går ut på att man är emot valfrihet. Det är därför man använder formuleringar som det ofinansierade utbudsansvaret. Det handlar om att kommunerna har ansvar att tillhandahålla skolplatser för alla barn, men det betyder inte att det är kommunen själv som måste tillhandahålla alla platser.

Mitt svar: Jag visar i rapporten att det inte stämmer att friskolor kommer behöva lägga ner sin verksamhet när skolpengen differentieras. Mindre huvudmän får ersättning för småskalighet så de kommer att klara sig. I rapporten Hur mångfald blev enfald av Kent Werne kan man läsa om enskilda huvudmäns överskott, rörelsemarginal och vinst. Han skriver bland annat att – Sedan 2007/08 har det sammanlagda rörelseresultatet för de fem största koncernerna varit
9,5 miljarder skattekronor. De skulle alltså inte behöver avveckla sin verksamhet om skolpengen differentierades. En viktig sak som Annika säger är att utbudsansvaret handlar om att hemkommunen har ansvar att säkerställa att alla elever har en skolplats, men att det inte betyder att det är kommunen själv som måste tillhandahålla skolplatserna. Det är direkt felaktigt. Hemkommunen har bara rådighet över sin egen verksamhet. En kommun får inte placera elever hos en enskild huvudman. Varje placering i en friskola måste föregås av en aktiv ansökan från föräldrarna. Om vi pratar lite om nyanlända elever så finns det en tillfällig lag som säger att enskilda huvudmän får undanta fem procent av sin kö om de har fullt för nyanlända elever – om de vill. Bara om de själva så önskar. Friskolor har inte något ansvar för att tillhandahålla skolplatser och kommuner får inte placera elever hos enskilda huvudmän. Kommunen har alltså hela utbudsansvaret. Att det förhåller sig på det sättet beror på öppenhetsrekvistet som är inbyggt i utbudsansvaret. Det betyder att hemkommunens skolor måste vara öppen för alla elever oavsett deras behov. Enskilda huvudmän har profiler, konfessionell inriktning och de behöver inte ta emot elever som ger ekonomisk skada. Därför kan inte enskilda huvudmän ha utbudsansvar eftersom det skulle innebära att alla friheter de har försvinner – och i praktiken avskaffas då friskolereformen som vi lärt känna den. En kommun kan inte placera en elev i en skola med konfessionell inriktning, som undervisar på ett annat språk eller en skola där eleverna främst arbetar på egen hand om inte föräldrarna har sökt just den skolan.

Ulla fråga Annika, som tidigare var statssekreterare för Liberalerna i Göteborg – Hur många tomma skolor hade ni i Göteborg som stod och väntade på att det skulle komma elever? Det är så bland annat Linnea Lindquist argumenterar. Att man måste ha tomma skolor för att ta emot alla elever.

Mitt svar: Jag har aldrig påstått att kommuner har tomma skolor som står och väntar. Det är klart att de inte har. Det jag har beskrivit genom att återge kommuners elevprognoser är att några elever per klass slutar när enskilda huvudmän expanderar eller nyetablerar sig och då uppstår tomma skolplatser hos kommunerna som tar resurser i anspråk. Det är därför kommunerna måste få ersättning för sina tomma skolplatser eftersom resurser används för att finansiera tomma skolplatser – istället för särskilt stöd till elever som behöver det. Det är ett ineffektivt sätt att hantera grundskolans resurser.

Annika svarar att – Det finns inte i verkligheten. Det är en konstig tankebild som målas upp.
Det är inte bara de kommunala skolorna som tar emot elever när det blir förändring, de fördelas mellan kommunala och enskilda huvudmän.

Mitt svar: Kommunen får inte placera elever hos enskilda huvudmän, dvs friskolor.
Alla placeringar hos friskolor måste föregås av en ansökan av föräldrarna. Elever fördelas inte mellan huvudmännen eftersom det skulle strida mot skollagstiftningen.

I slutet av samtalet har de en diskussion om skoldebatten och Annika säger att – Debatten flödar över av osakliga argument från friskolemotståndarna. Friskolemotståndarna förmedlar en känsla av att de står på de svagas sida och det ses som något positivt. Att friskolorna är mer effektiva är svårsmält från kommunerna. Man ställer elever mot elever.

Mitt svar: Jag vet inte vem eller vilka Annika syftar på.
I mitt flöde i skoldebatten har jag inte träffat på någon som är motståndare till friskolor eller valfrihet. Jag har bara mött kloka personer som vill värna friskolereformen men för att kunna göra det måste den reformeras. Det här är ett typiskt debatt-grepp för att tillskriva meningsmotståndare en åsikt de inte har.

Ulla avslutar med att beskriva mitt syfte med rapporten – Personer har ett specifikt syfte när man gör den här typen av rapporter. Det handlar om att man slåss för att den här verksamheten behöver mer pengar. Man behöver slåss med blanka vapen och inte smutskasta andra.

Mitt svar: Mitt syfte med rapporten var att visa hur kommuner använder strukturersättning samt att visa mönster som jag ser i 1100 skolbudgetar mellan år 2019-2022. Jag slåss inte för mer pengar till grundskolan, utan att de resurser vi har ska fördelas på ett smartare sätt så de resurser vi har används till undervisning – inte till att finansiera tomma skolplatser i kommunala skolor. Där gör inte pengarna nytta för eleverna.

Debatten fortsätter i oförminskad styrka.
Jag ska göra mitt bästa för att hålla kursen och påtala sakfel varje gång jag upptäcker dem.

Tack för att du läst detta långa inlägg.

På återseende!
/Linnea