Skolinspektionen och segregationen

Skolinspektionen har släppt en rapport om skolsegregation och huvudmännens arbete med att minska och motverka segregationens konsekvenser. Det framkommer inte något nytt i rapporten som vi inte redan visste när det gäller den kompensatoriska skolan. Det finns några saker som behöver kommenteras lite närmare.
En intressant sak som skrivs fram är att – En genomgång av Skolinspektionens närvaro i samtliga inspektionsformer under perioden 2016–2022 visar att 61 procent av de inspekterade skolorna ligger i ett område som har socioekonomiska utmaningar. Detta kan jämföras med närvaron på skolor som ligger i områden med goda socioekonomiska förutsättningar, som är 43 procent (S. 11)
Skolinspektionen gör alltså betydligt fler inspektioner i skolor som ligger i områden som har socioekonomiska utmaningar. Hur kommer det sig?
Hade man inspekterat lika många skolor som ligger i socioekonomiska starka områden hade man kanske dragit en annan slutsats.

Trygghet och studiero
I rapporten konstaterar Skolinspektionen att – Det är vanligare med otrygghet och sämre möjlighet till studiero i skolor i områden med socioekonomiska utmaningar. Lärare i dessa områden uppger också mer sällan än andra lärare, att eleverna har möjlighet att få det stöd som de behöver (S. 6).
Lite längre fram i rapporten skriver man att – En utmaning som kan finnas i utsatta områden är exempelvis att elevantalet varierar stort över tid. Genom granskning har vi sett exempel där den årliga elevomsättningen ligger på 25 procent. Att hindra elever från att flytta eller byta skola är inte möjligt, men elevrotationen är likväl något skolan behöver förhålla sig till och ta höjd för (S. 22).

Min kommentar
Att skolor i områden med socioekonomiska utmaningar har hög elevomsättning är en av förklaringarna till att det är svårt att upprätthålla trygghet och studiero på en önskvärd nivå. Det betyder inte skolorna är sämre på trygghet och studiero jämfört med andra skolor, i andra områden men de har mycket svårare förutsättningar.
När jag började arbeta på Hammarkullsskolan hade vi cirka 40 procent elevsättning per år. Det betyder att klassernas sammansättning ändras i princip varje vecka. Det betyder att grupperna är i ständig förändring och det bidrar till att tryggheten minskar. Det gör något med en skolklass när elever börjar och slutar varje vecka. När skolor har hög elevomsättning behöver lärarna vara oerhört flexibla i sitt ledarskap eftersom gruppen behöver sättas igen och igen. Det gör också att man måste arbeta intensivt med skolnormer och förståelse för skolans regler hela tiden.

Skolinspektionen konstaterar torrt att – men elevrotationen är likväl något som skolan behöver förhålla sig till och ta höjd för.

Visst är det så, och det gör alla skolor men man måste förstå att vad det får för konsekvenser i skolvardagen.

En annan orsak till att skolor i områden med hög socioekonomisk utsatthet har svårare att lyckas skapa trygghet och studiero är att det ofta finns ett stort underskott på svenska språket. Det gör att elever som har ett 40-tal olika språk har olika förståelse för språkliga nyanser. De saknar ofta ord på svenska för att förmedla vad de tycker, känner och vill. När man inte kan förmedla sin känsla med ord är det lättare till hands att använda näven.

Akademiskt stöd
Skolinspektionen skriver att – I genomsnitt svarar nära två av tre grundskollärare (65 procent) att alla deras elever ”helt och hållet” eller ”till stor del” får det stöd som de behöver från skolan (de gröna fälten i figur 3). I skolor i områden med stora socioekonomiska utmaningar är andelen klart lägre, 57 procent, medan den är 68 procent i skolor med mycket goda socioekonomiska förutsättningar (S. 14)

Lite längre fram skriver man att – Förutsättningarna kan vara tuffa och både huvudmän och rektorer kan stå inför reella utmaningar. Skollagens krav är dock desamma på alla verksamheter, och de bedömningar Skolinspektionen gör påverkas inte av rådande omständigheter. Myndighetens uppdrag är ytterst att värna alla elevers rätt att rustas för framtiden genom en skola som håller hög kvalitet (S. 21)

Mina kommentarer
På skolor i områden med socioekonomisk utmaning är det inte ovanligt att en majoritet av eleverna riskerar att inte nå målen i något ämne. Enligt skollagen ska vi ge eleverna extra anpassningar inom ramen för den ordinarie undervisningen. Om det inte avhjälper risken att inte nå målen i något ämne ska elevens behov utredas och rektor ska fatta beslut om särskilt stöd.

Det är ett arbetssätt som fungerar om en skola har ett fåtal elever som riskerar att inte nå målen i något ämne. Det fungerar dock inte om 95 procent av eleverna på en skola riskerar att inte nå målen.
Vi som arbetar i de skolor med allra svårast förutsättningar måste därför arbeta på gruppnivå. Vi måste fokusera på undervisningens kvalité och säkerställa att den är språkutvecklande. Vi måste arbeta på gruppnivå för att säkerställa att alla elever lär sig läsa tidigt – och utvecklas till att bli läsare under sina första fyra år i grundskolan.
Skolinspektionen skriver att förutsättningarna kan vara tuffa och att både huvudmän och rektorer kan stå inför reella utmaningar, men att skollagens krav är desamma på alla verksamheter.
Här är vi ett systemfel.

Det är helt orimligt att vi som arbetar med de elever som har allra svårast att klara skolan ska utreda alla barn, att lärarna ska anpassa för varje elev och att rektor ska fatta beslut om åtgärdsprogram för alla elever.
Om vi ska arbeta på det sätt Skolinspektionen vill och menar kommer vi att lägga all tid och resurser på att utreda i stället för att ge eleverna det stöd de så desperat behöver.

Jag har valt att lägga alla mina resurser på vår lästrappa som gör att eleverna lär sig att läsa. Jag har valt att lägga resurser på enskild intensivundervisning och skolbibliotek istället för att anställa fyra specialpedagoger som ska utreda alla elevers behov av stöd. Vi vet vad våra elever behöver, det behöver inte utredas individuellt i ett första skede.

Jag har inte någon utbildad speciallärare på min skola eftersom mina elever behöver grundläggande undervisning. Vi kan inte utreda sex-sjuåringar som inte lärt sig att läsa innan de först har fått en reell chans att lära sig att läsa. Om vi ser efter att de fått enskild intensivundervisning att det fortfarande är svårt utreder vi dem. Jag ger mycket stöd först, sen utreder vi.

När man arbetar med så språksvaga barn som vi gör i skolorna som ligger i särskilt utsatta områden måste vi ha ett annat arbetssätt än vad man har i socioekonomiskt starka områden.

Det är både komiskt och tragiskt att de skriver att myndigheten ska värna alla elevers rätt att rustas för framtiden genom en skola som håller hög kvalité. De gör precis tvärtom när de menar att vi ska lägga resurser på att utreda elever i stället för att ge dem stöd. Vi har inte resurser att göra både och.

Resurser
Skolinspektionen skriver även om resurser och att de inte är kompensatoriska i tillräckligt stor utsträckning. Man skriver bland annat att – Rektorerna berättade bland annat att modellen inte riktade resurserna dit de behövdes bäst och att huvudmannens främsta fokus var att övervaka så att enheterna höll sin budget (S. 32)
Lite längre fram skriver man att – Huvudmäns årliga tilldelning av resurser är en central faktor när det gäller att kompensera för elevers olika möjligheter att tillgodogöra sig utbildningen 8S. 36)

Min kommentar
Det förvånar mig inte att rektorerna har uppfattningen att modellen för resursfördelning inte riktade resurserna dit de behövdes bäst. I kommunerna finns det 86 olika sätt att konstruera ett socioekonomiskt index. Omfördelningen av strukturersättningen varierar mellan 0,5 procent och 20 procent.
Det är minst sagt ett lotteri. Det finns kommuner som har ett socioekonomiskt index som inte innefattar föräldrarnas utbildningsnivå trots att det är den faktor som främst påverkar skolresultaten. Det spelar större roll vilka som sitter i klassrummet än vad man gör i klassrummet. Det är ett underbetyg till skolsystemet eftersom faktorn föräldrarnas utbildningsnivå är en faktor som inte eleverna kan påverka. Den faktor som främst påverkar elevernas resultat är en faktor de inte kan påverka.

Det som gör mig mest ledsen är att så många makthavare och beslutsfattare tycker att det är bra och i sin ordning.

Skolinspektionen skriver slutligen att huvudmannens årliga tilldelning av resurser är en central faktor när det gäller att kompensera för elevers olika möjligheter att tillgodogöra sig utbildningen. Det har de helt rätt i och därför är det konstigt att inte staten reglerar strukturersättningen och att vi får ett nationell socioekonomiskt index. Varför ska vi ha 86 olika index med olika parametrar när vi vet vad det är som främst påverkar elevernas skolresultat? Jag har frågat många politiker men hitintills har ingen kunnat ge mig ett svar på varför.

Det låter på Skolinspektionen som att vi får strukturersättning för att skolorna ligger i särskilt utsatta områden. Det stämmer givetvis inte. Vi får strukturersättning utifrån elevunderlaget och inte geografisk plats.

Slutgiltig kommentar
Jag ger den här rapporten ett E i betyg.
Skolinspektionen visar med all önskvärd tydlighet att befinner sig i ett annat universum än vad vi som står på golvet gör. Det är helt olika yrken att arbeta i en skola i ett särskilt utsatt område och att arbeta i ett socioekonomiskt starkt område. Jag har andra arbetsuppgifter, jag behöver ha helt andra arbetssätt, förhållningssätt, kulturell kompetens och sätt att kommunicera än vad de som arbetar i socioekonomiskt starka områden gör/har.

Jag håller med Skolinspektionen om att ledarskapet spelar oerhört stor roll, precis som utbildade lärare spelar roll. Jag är bekymrad över den omsättning vi har på lärare i rektorer i skolor med högt socioekonomiskt index.
Jag förstår varför det är hög omsättning, det är själsdödande tråkigt att arbeta med systematiskt kvalitetsarbete och andra påhitt som kommer från huvudmännen. Vi måste skyddas från allt new public management-lingo.
Vi måste ges möjlighet att lägga 100 procent av vår tid och energi på eleverna. Vi har inte tid att skriva rapporter och handlingsplaner. Varje minut som vi tar från lärarnas planeringstid är tid som försvinner från utveckling av undervisningen. Vi vet exakt vad våra elever behöver. De behöver lästräning och läxhjälp. De behöver enskild intensivundervisning och hjälp att utveckla ett akademiskt språk i svenska. Vi behöver arbetsro.

Skolinspektionen skriver i en passage att förstelärare kan vara en åtgärd för att höja resultaten.
Myndigheten har fel i den slutsatsen, förstelärare kommer inte hjälpa våra elever.

En känsla som stannar kvar i mig är att myndigheten tror att de låga skolresultaten, bristerna i trygghet och studiero och bristen på akademiskt stöd beror på att huvudmännen, rektorerna och lärarna behöver bli bättre när det i själva verket är eleverna som behöver mer reellt stöd. Det finns givetvis problem hos huvudmän och rektorer men jag tror att en del av problemen skulle försvinna om vi släppte npm-lingot och började fokusera på kärnverksamheten – eleverna. De behöver oss i klassrummet, inte i konferensrummet.

Vi får inte heller glömma att svensk skola är marknadsutsatt där en av grundbultarna i skolsystemet är segregation. Det betyder att vi har mekanismer i skolsystemet, till exempel hur finansieringen, skolvalet och etableringsrätten är konstruerad som syftar till att öka skolsegregationen och selektera elevunderlaget. Vi har skolkoncerner som gör sina överskott på att selektera elevunderlaget. Om detta skriver Skolinspektionen bara att -enligt bland annat Skolverket kan den ökade skolsegregationen kopplas till boendesegregation och i viss mån till utformningen av skolvalet. Skolsystemets konstruktion gör att skolsystemet inte kan vara kompensatoriskt i sin konstruktion.

På nationell nivå spelar det väldigt liten roll vad vi gör på våra skolenheter när vi har ett skolsystem som har segregation som styrnyckel.

Jag hade besök från Skolinspektionen för ett par år sedan. De tyckte att vi borde komma tillrätta med machokultur och hedersnormer på skolan. Det håller jag givetvis med om, men att arbeta i en skola med högt socioekonomiskt index är ett maratonlopp. Om vi hade kunnat lösa det på en kvart hade vi gjort det.
Jag svarade – det har varit dålig stämning i mellanöstern i två tusen år vilket påverkar oss, men jag lovar att vi arbetar med det varje dag, varje timme och varje minut.

Det är frustrerande att myndigheter och politiker tror att arbetet med att utveckla skolor med Sveriges högsta socioekonomiska index är ett sprintlopp på hundra meter, när det i själva verket är ett maratonlopp.

Läs gärna min rapport Nyckeln till grundskolans finansiering om du vill lära dig mer om varför inte skolan lyckas vara kompensatorisk. Du hittar den här.

På återseende
/Linnea