Rasmus Canbäck släppte nyligen boken Varje dag dör jag långsamt, en reportagebok inifrån Nagorno-Karabach. Rasmus gör det som många skulle dra sig för, nämligen att göra journalistik i konfliktområden. Han är den sista utländska journalisten som varit inne i NK.
Boken handlar om Armeniens och deras territorium och politiska historia. Den handlar givetvis även om Azerbajdzjan och om Ryssland och även delvis Turkiet. Konflikten i NK handlar om respekt för staters territorium, om Rysslands roll i konflikten och ett allt mer stängt och repressivt Azerbajdzjan där regimen tar kontroll över medier och rapportering av landet. Sedan Rasmus Canbäck började rapportera om NK har han blivit utsatt för återkommande trakasserier från Azerbajdzjan, från diplomater och därmed från regeringssidan. Vi som följer Rasmus på twitter har sett hur fejkkonton startas i hans namn och hur han hängs ut och anklagas för att sprida lögner om NK.
Varje dag dör jag långsamt är en gripande bok på många sätt. Jag kan inte låta bli att dra paralleller till Moldavien och den ryska utbrytarrepubliken Transnistrien som jag har besökt. Även i den konflikten är Ryssland inblandad och med utbrytarrepubliken Transnistriens hjälp kontrollerar Ryssland en stor del av Moldaviens vattenförsörjning.
Konflikten Nagorno-Karabach är nog för många en okänd konflikt och det är en underdrift att säga att den är underrapporterad. I boken beskriver Rasmus ingående hur NK befolkning drabbades av kriget som bröt ut 2020 och hur det påverkar dem än i dag. Vi får möta familjer som splittrats, om en ständigt närvarande hopplöshet inför framtiden och hur läkare och sjuksköterskor försökte rädda liv under kriget. De försökte koka soppa på en spik eftersom det inte fanns tillräckligt med sjukvårdsmaterial och mediciner för att kunna rädda liv. Boken ger en smärtsam påminnelse om krigens grymhet och hur byar och människors hus och liv slås sönder på bara några minuter. Krig gör något med människor, länder och hur man ser på framtiden. Bristen på mat, vatten, el och bensin gör människor desperata. Det är ett mödosamt arbete att bygga upp byar/städer efter kriget, särskilt när man är smärtsamt medveten om att freden är skör och kanske till låns. Det har skett brott mot fredsavtalet från AZ sida och regimens soldater har begått fruktansvärda krigsbrott mot befolkningen i NK.
Boken beskriver Armenien som land, kultur och dess befolkning. På andra sidan NK finns Azerbajdzjan med en regim som inte visar respekt för de som bor i NK och framförallt inte för Armenierna. Rasmus beskriver hur Armenien hotas av AZ att antingen gå med på fred enligt AZ villkor eller så riskerar landet att dras in i ännu ett krig.
Läs Rasmus Canbäcks gripande och lärorika bok om en av de mest underrapporterade konflikterna i världen. När du läst lånar du ut boken och börjar prata om konflikten. Jag tror att många är ovetande om vilken repressiv regim Azerbajdzjan är.
Du kan köpa boken här.
På återseende
/ Linnea
Om du vill läsa mer om skolfrågor så har jag skrivit en del om det.
Böcker
En tickande bomb, en bok om skolsegregation (2020)
En negativ spiral, kampen om den kommunala skolans resurser (2021)
Att vända en skola, en rektors erfarenheter 2023)
Rapporter
Rapport: Nyckeln till grundskolans finansiering (2022)
Förslag till ny skolpeng (2022)
rektor_linneas blogg 