Så här kan vi börja lösa problemet med gängkriminalitet

I detta blogginlägg kommer jag att ge min bild av vad som behöver göras för att börja lösa problemet med nyrekryteringen till gängen. Jag kommer beskriva min bild av problemet och den lösning jag vill se. Det här är mina tankar kring problem och lösning och vad jag anser behöver hända av så väl politiker, polismyndighet, socialtjänst och skola. Det krävs ett teamarbete för att börja komma tillrätta med återväxten av barn till gängen. Vi måste göra allt och vi måste göra det samtidigt. Snabba politiska beslut och plakatpolitik kommer inte börja lösa problemet. Det är ett maratonlopp vi måste springa för att börja minska skjutvapenvåldet och stänga kranen av inflödet av nya barn/ungdomar till gänget.

Inledning
Det knöt sig i magen när jag surfade in på en nyhetssida på morgonen i augusti för snart tre år sedan. 12- åriga Adriana hade blivit mördad när hon var ute med hunden. Hon var på fel plats vid fel tillfälle. De senaste åren har vi läst om oskyldiga som fallit offer för kulor som inte var ämnade för dem. En mamma förlorade sin dotter och på bara några sekunder förändrades hennes liv. Glädje över att få utforska världen med sin dotter förbyttes på några sekunder till livslång sorg och saknad.
Vi läser om människor som får hus och bilar sprängda, sprängmedel som egentligen hade införskaffats för någon annan. När oskyldiga drabbas kryper gängbrottsligheten inpå skinnet på de flesta av oss. När jag började arbeta i Husby var det skjutningar ibland men det var uppgörelser inom gängen. Det skedde ofta när människor som inte hade med konflikten att göra inte befann sig i närheten. De senaste åren har vi sett en radikalisering där man gör upp på dagtid och i områden där det rör sig människor. De gränser som fanns tidigare än nu utraderade. Respekten för liv är som bortblåst. Jag har reflekterat över att det alltför ofta är fel person som träffas av kulorna. Detta sammantaget tror jag har bidragit till att gängkriminaliteten har hamnat högt upp på den politiska agendan trots att det inte är en ny företeelse. Det som har förändrats de senaste åren är att konflikterna har flyttat ut i folkvimlet.

Problembilden är komplex och därför är även lösningen komplex. Jag ska i några korta rubriker försöka ge min bild av hur många aspekter det finns på varför vi har ett sådant omfattande skjutvapenvåld och ett ständigt tillflöde av nya barn till gängen. Vi som har arbetat i utsatta i områden i många år är väl medvetna om att en skjutning inte kommer som en blixt från en klar himmel. Vid varje skjutning är det lärare och rektorer som såg det normbrytande beteendet flera år tidigare. Jag tänker ofta vad var det jag sa, även om jag inte uttrycker orden så någon hör. Vi vet. Vi har vetat länge. Vi har försökt agera men aldrig tillräckligt tydligt och starkt. Varje barn som rekryteras till gängen är ett kollektivt misslyckande som samhälle.

Normbrytande beteende
En aspekt på gängkriminaliteten är normer, värderingar och moral.
Det är ett val att skjuta en annan människa med syfte att döda. Om man skjuter någon i bröstet eller i huvudet vet man att personen antagligen kommer att avlida. Man kan välja att låta bli.
Ingen föds kriminell men det finns en rad riskfaktorer som gör att barn/ungdomar/unga vuxna/vuxna väljer den vägen. Det är alltid ett val varje individ gör även om det funnits riskfaktorer under uppväxten. I förskolan och skolan ser vi lärare och skolledare normbrytande beteende i tidig ålder. Det är ofta subtilt till en början men med stigande ålder blir det tydligt för var och en. Problemskapande beteende kan vara att vända sig emot sina lärare och skolledning. Elever som inte lyssnar till tillsägelser och som inte ser skolans personal som en auktoritet längre. Det kan vara elever som hellre vistas i uppehållsrummen eller på skolgården än på lektionerna. Läxor blir inte gjorda och föräldrar uttrycker oro för att deras barn inte lyssnar på dem. Normbrytande beteende kan vara förändring i attityd, förändrat språkbruk och attityd gentemot alla vuxna. Det kan vara att konflikter löses med subtila eller uttryckliga hot eller med fysiskt våld. Det kan vara hot om att hämta ett äldre syskon eller en förälder, eller att sprida rykten om en person.
Ett normbrytande beteende som inte respekterar vuxna och de regler som finns i till exempel förskola, skola eller på fritidsgården. Grundskolan har skolplikt så där måste alla elever gå oavsett beteende vilket ställer enorma krav på grundskolans personal.
Problemet är att det ofta är som att prata med en vägg när skolpersonal eller fritidsledare ska tala barnet/ungdomen eller föräldern till rätta. Vi kör ofta fast.
När respekten inte finns och när det inte finns några incitament att sköta sig i skolan eller på fritidsgården finns det inte mycket vi kan göra från skolans sida. Det hjälper inte att stänga av dessa elever från skolan, ge dem skriftliga varningar eller samtal med kurator. När de har vänt sig emot skolan är det väldigt lite vi kan göra.

Vi måste prata om barnuppfostran och den konflikt som sker mellan den individuella barnuppfostran vi har som norm i Sverige och den kollektivistiska barnuppfostran som finns i andra delar av världen.
Det skapar problem när barn lär sig att navigera i samhället före sina föräldrar. Det gör att barn får makt över sina föräldrar och den makten använder de för att spela ut sina föräldrar mot varandra och mot släkten. Jag har skrivit två långa texter, en om barnuppfostran i olika kulturer och en som skamkultur och hur det påverkar barnen. Läs texterna!

Lösning
Jag tror att det behövs en inriktning på lärar- och rektorsprogram som är riktat mot att arbeta i förskolor/skolor i särskilt utsatta områden. Vi som arbetar inom skolväsendet har inte kunskap i hur man arbetar med de barn/ungdomar som har ett explicit normbrytande beteende. I många fall behöver inte dessa elever använda våld mot andra elever. Det räcker ofta att de finns på skolan, att de tittar på en elev eller gör en gest som alla vet vad den betyder. Det är omöjligt för oss som arbetar i skolan att stoppa gester, tecken, blickar och subtila hot som inte uttalas. Vi kan inte förhindra att elever tittar på andra elever, men en blick kan räcka för att göra andra elever och personal rädda. Normbrytande beteende av den här kalibern nämns varken på lärar- eller rektorsprogrammet. Det blir ett problem när vi har barn och ungdomar som väder sig emot oss samtidigt som de har skolplikt och måste vara i skolan. Vi behöver lära oss hur vi ska bemöta dem och vilka metoder som är mest effektiva. Det måste finnas ett skydd för de som arbetar med de barn/ungdomar som är i gängmiljön eller i dess periferi.
Jag skulle vilja se specialisering mot att arbeta i särskilt utsatta områden på både lärar – och socionomprogrammen där man får läsa ett år extra på betald arbetstid.

Det behövs särskilda resursskolor för elever med extremt normbrytande beteende där det arbetar specialistutbildad personal för att arbeta med beteendet. Kostnaden ska tas från socialbudgeten för att inte behöva ersätta enskilda huvudmän för kostnaden. Kostnaden per plats på den här typen av skolor är höga men de blir ännu högre om vi inte kommer tillrätta med det normbrytande beteendet.

Socialtjänsten måste ta subtila signaler på allvar. Skol – eller fritidsgårdspersonals magkänsla när en elev/ungdom är på väg in i kriminalitet måste tas på allvar i ett tidigt skede. Alla orosanmälningar måste registreras och sparas för att kunna lägga pusslet. Även om inte en orosanmälan leder till utredning när eleven är sju år gammal behöver de registreras för att plockas fram när en ny orosanmälan kommer in tre år senare. Det är extra viktigt i tider av hög personalomsättning inom skola, fritidsgårdsverksamhet och inom socialtjänsten. Signaler om ändrat beteendemönster, förändrad attityd till skola och lärare, förändringar i språkbruk och fritidsintressen behöver tas på allvar när de upptäcks för första gången.

Vi behöver säkerställa att rektorer får mandat att placera elever med extremt normbrytande beteende på resursskolor som är specialiserade på området eller att de får byta till en annan skolenhet. Vi rektorer måste få inskränka det fria skolvalet när det finns risk för extremt normbrytande beteende och gängmentalitet. Eleverna ska inte få välja skola utan de ska placeras på olika skolor för att de inte ska få möjlighet att skapa gäng på skolorna.

Sekretessen mellan myndigheter måste brytas så vi kan prata fritt när vi samverkar.
Samverkan mellan skola, fritidsverksamhet, polis, fältarbetare och socialtjänst måste ske från förskoleklass.

Vi måste säkerställa att de som arbetar i utsatta områden har rätt utbildning för uppdraget, en skälig lön och att de inte reproducerar normer och värderingar som eleverna/ungdomarna har. Här måste politiker och arbetsgivare vara modiga och flytta på personal när de upptäcker oönskat beteende hos medarbetare. De som arbetar på förskolor, skolor, som fältarbetare och på fritidsgårdar ska inte komma från de områden de arbetar i, de ska prata korrekt svenska och de ska ha specialistutbildning. Rekryteringen av chefer och medarbetare i alla verksamheter som finns i utsatta områden ska ske centralt och det behöver införas en särskilt säkerhetsprövning för att säkerställa att ingen har kopplingar till någon person som befinner sig i gängmiljön.

Alla skolor i utsatta områden behöver ha två elevhälsoteam, ett team som bekostas av skolan som arbetar utifrån skollag med elevhälsa, specialpedagogik med mera. Det som idag kallas för EHT team.
Det andra teamet ska bekostas av socialbudgeten för att inte behöva ersätta enskilda huvudmän. Det ska vara ett skolsocialt team som arbetar på plats på skolan och de ska uteslutande arbeta med elever som har normbrytande beteende. De ska finnas på plats från förskoleklass till årskurs nio och arbeta med alla familjer där det finns barn som uppvisar normbrytande beteende. De ska bestå av en psykolog per 200 elever, en kurator per 150 elever, två familjebehandlare och en skolsocionom som är en brygga till socialtjänsten. De ska arbeta med föräldrautbildningar med undervisande lärare och de ska ge lärare som undervisar elever med normbrytande beteende regelbunden handledning. Alla som arbetar i skolor, på fritidsgårdar, på bibliotek, fältarbetare och socionomer i utsatta områden ska ha samma specialistutbildning för att möta dessa barn och familjer.

Riskfaktorer
En aspekt jag tycker att vi pratar för lite om är riskfaktorer.
I debatten läser jag ofta att riskfaktorer viftas bort med att de inte leder till att någon blir kriminell. Det stämmer men vi måste förstå att riskfaktorer inte är enskilda fenomen, de måste läggas som ett pussel. De staplas på hög och då framträder en annan bild än om de står isolerade från varandra.
Jag ska gå igenom några vanliga påståenden från nyhetsrapporteringen.

– Man blir inte kriminell av att vara fattig
– Man blir inte kriminell på grund av socioekonomiska faktorer.
– Man blir inte kriminell för att man inte klarar av skolan.
– Man blir inte kriminell bara för att ens kompis är det.
– Man blir inte kriminell bara för att man bor i ett utsatt område.
– Man blir inte kriminell bara för att man inte lyssnar på vuxna i skolan eller på fritidsgården.

Allt detta stämmer. Man blir inte kriminell av någon av dessa orsaker.
Majoriteten av de som inte klarar skolan, är fattiga, växer upp i socioekonomisk utsatthet eller bor i ett utsatt område blir inte kriminella. Majoriteten av de som uppvisar normbrytande beteende i ung ålder blir inte heller kriminella om de får hjälp att förändra sitt beteende. Problemet uppstår när vi staplar riskfaktorer på hög.

Av de barn jag lärt känna och som sedan valt den kriminella banan har det funnits många riskfaktorer i ung ålder. När lärare och rektorer säger – vi visste att det skulle gå så här för X så har många riskfaktorer under barnets uppväxt staplats på hög. När stapeln är tillräckligt hög skapas reella risker för att barn/ungdomar ska ta steget att bli en del av ett kriminellt gäng. Ingen av de riskfaktorer jag nämnde gör isolerat att någon blir kriminell men när man inte klarar skolan, har ett normbrytande beteende, när föräldrar förlorar kontrollen över sina barn och ens vänner börjar umgås med gängen så blir riskbeteendet tydligt. När man vänder sig emot skolan och de lärare man egentligen tycker om, när man börjar missköta sig på fritidsgården trots att man vill vara där staplas fler riskfaktorer på hög.

Lösning
Vi som arbetar med elever/ungdomar med riskbeteende måste få mer kunskap. Jag tänker att både lärare, rektor- och socionomutbildningen måste ha specialistutbildning för att arbeta i områden med hög frekvens av kriminalitet. Vi måste ha de bästa med mest erfarenhet på de tuffaste uppdragen. Lönerna måste höjas och när vi skriver polis och orosanmälningar till socialtjänsten måste vi få använda anställningsnummer. Det är inte bra att gängmedlemmar vet namnen på de som fattar beslut om insatser. Alla som arbetar med dessa elever/ungdomar måste veta att det finns skydd, likt vittnesskyddsprogram när det förekommer hot. Alla borde få erbjudande om skyddade personuppgifter och bli spärrade i alla tjänster där det förekommer adress/telefonnummer.

Det måste skjutas till resurser för föräldrautbildning och den måste hållas i samarbete med skola och socialtjänst. Utbildningen ska syfta till att ge föräldrar mod och verktyg att ta kontrollen över sina barn. Utbildningen ska skräddarsys för varje barn och socialtjänsten och skolan ska kunna ålägga föräldrar att gå utbildningen. Eftersom det finns en utbredd skamkultur måste utbildningen vara individuell och ske i enrum. Den som undervisar eleven ska hålla i utbildningen tillsammans med en socialsekreterare som känner föräldrarna. Anledningen till att läraren ska vara hålla utbildningen är att läraren är med eleven dagligdags och läraren kan på så vis hjälpa föräldern med verktyg och strategier för att hantera eleven.
Vi måste sluta att arbeta förebyggande på ett generellt plan börja arbeta specifikt och skräddarsytt för varje barn/ungdom som har så hög stapel med riskfaktorer att vederbörande är på väg in i kriminalitet.

Anledningarna till att läraren ska hålla föräldrautbildningen är två, dels att skolan inte ses som ett hot och den andra anledningen är att läraren känner det specifika barnet som föräldrautbildningen handlar om. Det är bättre att en som känner eleven håller i utbildningen än en person som inte känner barnet/familjen. Vi måste börja bli träffsäkra i våra insatser och inte dra breda penseldrag.

Vi behöver ett specifikt läraravtal för lärare i utsatta områden där lärare har mindre undervisningstid, där de får betald fortbildning för att skaffa sig bredare behörighet. För att komma tillrätta med normbrytande beteende är det viktigt att eleven träffar så få lärare och vuxna som möjligt.
Staten behöver skapa ett statligt strukturtillägg som ska gå till att finansiera fler lärare så att tid friställs för att arbeta förebyggande tillsammans med socialtjänsten. Vi pratar ofta om vad som är lärares uppdrag och inte men eftersom det är olika läraryrken att arbeta i socioekonomiskt starka respektive svaga områden och så måste också uppdraget tillåtas vara helt olika. Det betyder olika lön, olika undervisningstid, olika organisation, olika regler kring arbetstid, olika utbildning och olika förmåner som anställd. Det måste finnas skydd för lärarna och anonymitet gentemot de som vill sabotera vårt arbete. Skolan är en nyckelspelare i att minska nyrekryteringen av barn till gängen men då måste vi använda skolans personal på rätt sätt. Det är de som känner eleven som ska arbeta med elev och föräldrar för minska riskfaktorerna.

Nyrekrytering: från A till mord
De senaste åren har vi fått många larm om att barn rekryteras till gängen. Vi pratar inte om tio barn utan om tusentals. Efter att encrochat knäcktes dömdes många gängkriminella till långa fängelsestraff vilket skapade ett vakuum av lediga platser i gängen. Det spelar inte någon roll hur hårda straff vi har så länge gängen fylls på av nya barn varje gång en medlem får fängelsestraff. Vi måste stoppa nyrekryteringen om vi ska börja trycka tillbaka gängen och minska på skjutvapenvåldet.

Hur går nyrekrytering till?
En del kanske tror att gängen går fram till barn och frågar om de vill vara med. Min erfarenhet är att det inte går till så. Det här är min spaning och inte en sanning, men det skulle gå till så här när vi går från A till mord. Det här är en fiktiv berättelse men det skulle kunna gå till så här.

Alireza är en pojke på 9 år som inte har några riktiga kompisar. Han försöker därför vara den coola killen i skolan. Det gör att han ofta hamnar i konflikt med andra barn eftersom det gör att han får uppmärksamhet av vuxna på skolan. Han är ofta utomhus på när han inte är i skolan. Hemma är det mycket bråk eftersom han har slutat lyssna på sina föräldrar. De bara tjatar så han har slutat att lyssna. Varken mamma eller pappa kan svenska och de vet inte hur Sverige fungerar och det använder Alireza för sin egen vinning. Om han inte får som han vill säger han till sin mamma och pappa att om han inte får det han vill kommer han att säga till sina lärare att de slår honom, och då kommer socialtjänsten och knackar på dörren. Det gör föräldrarna rädda så de ger honom det han vill ha. Det är enklast så.
Alireza har bara några få släktingar i Sverige eftersom de flesta är kvar i hemlandet det gör att hans föräldrar är ensamma i att uppfostra honom och hans syster.

När Alireza cyklar runt i området blir han stoppad av några äldre killar som han tycker verkar coola. Han hoppas att han en dag får bli kompis med dem. De frågar om han kan hjälpa dem med en grej, att cykla till adress A och lämna ett kuvert. Han får 100 kronor om han gör det.
Varför inte tänker Alireza och cyklar till adress A och lämnar kuvertet. Han får sina 100 kronor och för de köper han glass till två killar i parallellklassen som han vill leka med. De vill dock inte leka med honom på skolan men nu bjuder han dem på varsin glass och då får han vara med. För en kväll.
Dagen efter när han är ute och cyklar ser han de äldre killarna igen och den här gången tar han mod till sig och frågar om de vill ha hjälp igen. Det vill de men nu har de bara 50 kronor att ge honom. Han hjälper dem och cyklar till adress b med ett kuvert. Nu har han pengar att bjuda killarna i parallellklassen på lite godis. Han får vara med och leka. För en kväll. Alireza fortsätter att göra ärenden åt de coola killarna på torget. Han får mellan 50 – 100 kronor per ärende. Han får vara med och leka med killarna i parallellklassen om han bjuder dem på läst, godis eller glass. Han vet innerst inne att han bara får vara med för att han bjuder dem men det spelar inte så stol roll. Han får vara med, om än bara för en kväll. Tillfällig lycka.

Alireza blir äldre, byter skola och börjar umgås mer med de coola killarna på torget. Kuvert byts ut mot väskor. Han frågar inte vad väskorna innehåller och han vågar inte öppna dem och titta vad som finns där. Han får pengar och han börjar köpa ”rätt” kläder som de coola killarna har. I skolan går det inte bra eftersom han inte koncentrerar sig på lektionerna, lyssnar på lärarna eller gör sina läxor. Han lämnar årskurs nio utan gymnasiebehörighet. Hemma är hans mamma och pappa oroliga för hur det går i skolan. Lärarna är oroliga och gör orosanmälningar till socialtjänsten. Föräldrarna går på föräldrakurser men de hjälper inte eftersom de inte handlar om det problem de har med Alireza.

Han kommer inte in på gymnasiet så han börjar läsa upp betygen. Alirezas liv kretsar dock inte kring skolan utan hans nya vänner i det gäng han hjälper med ärenden. När han var 14 år började han röka cigaretter på kvällarna och när han nu är 16 år provar han cannabis för första gången. Han börjar sälja och då börjar han tjäna pengar. Killarna i gänget lär upp honom och en del av de pengar han tjänar betalar han till gänget. Nu är rollerna ombytta, han tjänar pengar som han ger till han som är ledare för gänget. Betygen uteblir och han slutar gå till gymnasiet. Skolan orosanmäler men eftersom de tidigare anmälningarna inte lett till utredning läggs inte pusslet.

När Alireza är 17 år vill han driva sin egen business och han försöker skapa en egen marknad där han inte behöver ge en del av inkomsterna till ledaren. Det leder till hot och han blir misshandlad av sina före detta vänner två gånger. Hans mamma och pappa är oroliga över att deras son ska mörda någon eller bli mördad själv. Föräldrarna går till socialkontoret och de ber om att deras son ska omhändertas och flyttas från deras stad. De får till svar att så kan de inte göra men att de ska prata med Alireza. Alireza får många hot när han lämnar gänget för att sälja själv vilket gör att han köper en skottsäker väst och sitt första vapen. Han måste kunna försvara sig.

När Alireza är 18 år använder han sitt vapen för första gången. Han skjuter sin före detta vän i en konflikt om cannabis-marknaden. Hade han inte skjutit hade han själv blivit mördad.
Mörda eller bli mördad själv. Det finns ofta bara två alternativ.
Vänner som blir rivaler.

Det här var en fiktiv berättelse men det är så här det kan gå till när man går från A till mord.

Utreda elever i skolan
Det finns en rad andra åtgärder som vi behöver vidta. Elever med koncentrationssvårigheter eller inlärningssvårigheter behöver utredas utan dröjsmål. Rektor måste få möjlighet att utreda även när inte föräldrar ger samtycke. Det är en viktig brottsförebyggande åtgärd att säkerställa att fler elever får rätt hjälp att klara skolan. Moderaterna hade ett förslag om att screena alla elever i förorten för ADHD och jag förstår den tanken men jag tror mer på att rektor får mandat att utreda de elever som uppvisar svårigheter. Då blir insatsen träffsäker och vi lägger inte resurser på att utreda elever som inte behöver utredas.

Generellt tror jag att vi måste vänja oss vid tanken på att det i vissa fall behövs tvång, vi måste göra insatser även när föräldrarna säger nej om det är det bästa för deras barn.

Ungdomsvårdsanstalter
Ett förslag som varit kritiserat är det som rör ungdomsvårdsanstalter. Jag tror att det är helt nödvändigt att de tyngst kriminella ungdomarna inte placeras på SiS. De behöver högspecialiserad vård och återanpassning till samhället av specialistutbildad personal. Kostnaden för detta måste staten ta.
Nu är det kommunerna som betalar för varje placering på SiS vilket gör att en placering kan dröja när kommunen inte har råd med placeringen. Dessa ungdomsvårdsanstalter ska bara ha specialistutbildad personal, vara tidsbestämt och fokusera på vård och återanpassning.
De ska erbjuda grundskole- och gymnasieutbildning och/eller yrkesutbildning. Varje ungdom som skrivs ut ska placeras långt från sitt tidigare hem, de ska ha stöd i hemmet i minst ett år och innan de skrivs ut ska de erbjudas ett arbete att gå till när de kommer ut.

Sammanfattning i några centrala punkter
För att börja lösa problemet med gängkriminaliteten måste vi arbeta som ett team. Vi måste hjälpas åt. Alla måste inse att de har skuld i att vi nu befinner oss i den här situationen. Det är allas fel och alla måste bidra till att lösa problemet. Det är ett maratonlopp och vi måste göra allt samtidigt om vi ska lyckas.

Specialistutbildning
Alla som arbetar i utsatta områden måste få specialistutbildning i att hantera barn/ungdomar med normbrytande beteende. Både i begynnelsen och när det utvecklats till ett extremt normbrytande beteende. Det betyder att alla som arbetar inom förskola, grundskola, gymnasiet, vuxenutbildning, socionomer, fältarbetare, fritidsledare och bibliotekarier behöver gå en specialistutbildning på universitetsnivå.

– Föräldrautbildning
Vi måste skräddarsy föräldrautbildning för varje förälder som har barn med normbrytande beteende.
Det är lärare tillsammans med en socionom som ska hålla i utbildningen för sina elever. Utbildningen ska fokusera på gränssättning och konflikthantering. Skola / hem upprättar en handlingsplan när utbildningen är avslutad. Läraren ska delta eftersom de känner den specifika eleven.
Jag tror att vi behöver koppla utbildningen till ekonomiska incitament, föräldrar får inte något bidrag om de inte deltar i utbildningen.

– Socialtjänst
Sekretessen måste luckras upp så att socialtjänsten får prata fritt med alla aktörer runt det specifika barnet/ungdomen. Alla orosanmälningar ska registreras i samma system för att kunna lägga pusslet.
När föräldrar ber om att deras barn ska omhändertas ska det ske omgående.

– Skola
Rektorer måste få inskränka det fria skolvalet när det kommer till elever som uppvisar ett extremt normbrytande beteende. De ska kunna placeras på andra skolenheter för att undvika gängbildning på skolorna eller på särskilda resursskolor som behöver inrättas.

Det behöver inrättas särskilda resursskolor som är specialiserade på elever med normbrytande beteende. Dessa skolor ska ta emot elever från årskurs 3-9.

Det behövs ett särskilt läraravtal för de som arbetar i utsatta områden. Det ska finnas särskilda bestämmelser kring undervisningstid och arbetstid. Det ska finnas anonymitet och skydd likt ett vittnesskyddsprogram vid hot från elever eller vårdnadshavare.

– Skydd
Alla som arbetar i utsatta områden ska erbjudas anonymitet och skydd. Det kan till exempel handla om att använda anställningsnummer vid polis – och socialtjänstanmälningar. Det kan handla om att få skyddade personuppgifter och att man plockas bort från sidor där adresser med mera finns.
Det ska finnas möjlighet till taxi till och från arbetet vid hot och alla som önskar ska få bära ett överfallslarm, på arbetsplatsen och i hemmet.

Övriga åtgärder
Vi behöver utreda elever med koncentrations – och inlärningssvårigheter. Vi behöver ha ungdomsvårdsanstalter för att säkerställa att de återanpassas till samhället. Det är nödvändigt att ta till tvingande åtgärder kring de barn/ungdomar som antingen blivit rekryterade till gängen eller de som är på väg att bli det. Vi måste sluta vara så ängsliga och våga gripa in. En del behöver ske med tvång om det gått så långt att det inte går att motivera till att ta emot hjälp.

Slutligen, detta med straff och repressiv politik.
Det som Tidögänget gör nu kommer inte trycka tillbaka gängen eller minska nyrekryteringen av barn till gängen. Jag är med på att vi behöver använda tvång i vissa fall men det måste vara rätt åtgärder som går på rätt individ. Det är tyvärr alldeles för vanligt i Sverige att vi drar breda penseldrag i stället för att ta den tunnaste penseln och träffa rätt. Repressiv politik kommer inte trycka tillbaka gängen på lång sikt eftersom nyrekryteringen kommer att fortsätta. Vissa straff behöver höjas och reformeras och det är bra att det ses över. De som inte har rätt att vistas i Sverige ska givetvis inte vistas här, men det betyder inte att vi ska stänga gränserna. En viktig princip är att man ska kunna söka skydd om det är krig och konflikt eller hot av andra slag i det land man lever i. Den principen får vi inte tumma på. Vi måste lösa bostadssegregationen på sikt och vi behöver reformera skolsystemet i grunden.

Jag är rädd för att den politik som den här regeringen driver kommer leda till ökad gängbrottslighet eftersom de drar breda penseldrag. De har inte någon insats som kommer skapa incitament för ungdomar i utanförskap att inte gå med i gäng. Jag var för anonyma vittnen men nu har jag ändrat mig efter att ha läst på. När staten anklagar någon för ett brott måste den personen veta vilka bevis som finns emot dem. Det är en grundläggande princip för en rättsstat.

Det är många som hävdar att gängkriminaliteten minskar om vi minskar på invandringen till Sverige. För mig är det ett märkligt resonemang. Majoriteten av de som är medlemmar i gäng är födda här och de är medborgare. Vi kan inte utvisa våra egna medborgare.

De allra flesta som kommer till Sverige vill göra rätt. De försöker lära sig svenska och de försöker uppfostra sina barn. Jag har aldrig träffat en förälder som inte försöker uppfostra sina barn. Vi har läst om många föräldrar till barn som mördats eller mördat att de bett socialtjänsten att omhänderta sina barn. De har hämtat dem från torget, suttit med dem i skolan, gått på alla möten de blivit kallade till. De letar lägenhet i andra områden. De försöker verkligen men det är svårt att samhället ställer upp höga häckar hela tiden.

Jag tror att det går att trycka tillbaka gängen om vi kastar bort den breda penseln och börjar fokusera på rätt insatser för individerna som är i gängmiljön. Vi måste skräddarsy insatserna för varje individ och vi måste göra det som ett team, skola, socialtjänst, polis, fältarbetare, fritidsgård och föräldrar. Ett arbete som utformas utifrån varje individs behov är mer kostnadseffektivt än ett arbete som fokuserar på en grupp där många i den gruppen inte behöver insatser.

Det spelar inte någon roll hur hårda straff vi har om vi inte stoppar nyrekryteringen och det arbetet börjar på förskolan, i förskoleklass och det fortsätter hela vägen till årkurs tre på gymnasiet. Vi måste återerövra detta arbete under hela skoltiden. Vi blir aldrig färdiga och vi får inte ge upp.

Jag tror att detta även är grunden i en framgångsrik integrationspolitik.
Vi måste sätta in insatserna för de som behöver insatser och lämna de som inte behöver insatser i fred.

Vi behöver mindre plakatpolitik och snabba oneliners från politiker och mer knastertorra metoder och insatser baserade på forskning och beprövad erfarenhet.

Det finns inte några snabba lösningar.
Det är allas fel att vi hamnat i den här situationen.
Det är allas ansvar att lösa situationen.
Vi löser inte problemet med politiskt tjafs och politiska hån mellan de olika partierna.

Mina elever har bättre uppförande än många av våra folkvalda politiker. Det borde mana till eftertanke om hur man uttrycker sig om sina politiska motståndare och de som bor i det här landet.

Tack för att du läste ända hit.

På återseende

/ Linnea

Om du vill läsa mer om skolfrågor så har jag skrivit en del om det.
Böcker
En tickande bomb, en bok om skolsegregation (2020)
En negativ spiral, kampen om den kommunala skolans resurser (2021)
Att vända en skola, en rektors erfarenheter (2023)

Rapporter
Rapport: Nyckeln till grundskolans finansiering (2022)
Förslag till ny skolpeng (2022)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s