På väg till min mammas grav går jag förbi en vit gravsten som det sitter en fågel på. Jag har gått till den vita gravstenen i över 30 år och fågeln blir mörkare för varje år. De detaljerade minnena av en person bleknar med åren. De övergår in breda penseldrag. I skiftet mellan mellan – och lågstadiet gick jag på min första begravning. En klasskompis och en av mina bästa kompisar i klassen gick bort alldeles för tidigt. Jag var nervös eftersom jag inte visste hur det skulle gå till men en kompis förälder följde med oss klasskompisar. Han var min partner in crime på lektionerna i blockflöjt. Det var orättvist att han gick bort så tidigt och jag var ledsen för att vi inte kunde leka längre. Den vita gravstenen tillhör min kompis från lågstadieåren. Bredvid den vita gravstenen finns en brun gravsten som tillhör en väns mamma som förolyckades när vi gick på högstadiet.
Tio år efter min första begravning fick jag ett samtal en kväll från min bästa vän. Hon var på väg till London för att ta farväl av sin syster som låg i respirator. På vägen hem från arbetet ramlade hon ihop på bussen och hennes liv gick inte att rädda. Askan spreds i havet utanför Sundsvall efter en begravning som gjorde fysiskt ont för alla som var där. Vi var tomma och hade svårt att förstå att hon verkligen är borta på riktigt. På gymnasiet tog en klasskamrat livet av sig, en annan vän avslutade sitt två efter gymnasiet och några år senare gick en barndomsvän bort i ALS efter ett snabbt förlopp. En efter en har mina barndomsvänner lämnat jordelivet. Jag tror att det har gjort mig till en person som ofta ses som ganska känslokall och hård. Eftersom mina barndomsvänner gått bort en efter en har jag inte lagt ner så mycket energi på att komma nära personer eftersom jag har upplevt för många gånger att de kan försvinna när som helst. När jag satt bredvid mamma på min farfars begravning var jag sju år gammal. Jag viskade till mamma och frågade varför så många gråter – han var ju gammal, vet de inte att alla ska dö när de blir gamla? Mamma sschh-ade mig och viskade att – vi pratar om det efter begravningen. För mig är sorg olika beroende på vem som dör. Rent intellektuellt vet vi att alla ska vandra den vägen. När mina släktingar gått bort vid ålder på + 85 år är det inte sorg på samma sätt som när en person i min ålder dör. Jag ser begravningar av äldre släktingar som hyllningar till fantastiska personer som funnits i mitt liv sedan jag föddes. Jag bär med mig ljusa minnen från alla fina tillfällen vi fått tillsammans. Saknad infinner sig men inte sorg.
Jag har behövt skapa många nya vänskapsrelationer under min uppväxt och i vuxen ålder men de blir inte djupa på samma sätt som en relation blir om den är livslång. När det inte finns gemensamma upplevelser och minnen som går tillbaka i tiden blir relationen annorlunda. Man kan känna sig ensam trots att man alltid är runt andra människor och med andra människor.
November 2020 var en fruktansvärd månad för mig med flytt mitt i ett skov av vidrig smärta, sjukhusbesök och sorg. Smärta på grund av ett aggressivt skov av endometrios och bottenlös sorg när mamma plötsligt gick bort en natt. Pappa ringde 01.30 och sa att – nu är det slut. Jag förstod direkt, föll ihop i en hög på golvet och där blev jag kvar. Efter samtalet var jag tom. Inga tårar. Inga tankar. Bara tomhet.
Nattsvart mörker. Det tog ett bra tag innan tårarna kom och de ville inte sluta rinna nedför kinderna.
Min familj bor i Norrland och jag bor i Göteborg så jag satt på tåg i cirka åtta timmar och försökte hålla i hop mig. Varje gång någon i tåget nämnde ordet ”mamma” i telefonen bröt jag ihop. De måste ha undrat vad det var för fel med mig.
Jag har alltid varit oerhört dålig på att hantera sorg. Den har olika skepnader men den lämnar inte medvetandet. Den svarta klumpen i magen av sorg finns kvar. År ut och år in samtidigt som minnen går från att vara detaljerade till att bli breda penseldrag. Hur gör man för att lämna sorgen på perrongen när man stiger på tåget?
Under min uppväxt hade jag och mamma långa samtal och vi pratade en del om sorg. När jag var barn och mamma inte orkade läsa böcker på kvällarna brukade hon berätta om sin barndom. Den präglades av fattigdom, våld, sprit och varken el eller vatten inomhus. Det är svårt att tänka sig att mamma växte upp med utedass tio minuter från Sundsvalls centrum. Det som nu är en livlig stadsdel var då ett fattigt kvarter med små hus och en brunn med vatten som alla delade på. Trots att mamma hade en tuff uppväxt var det inte uppväxten som tyngde henne. Vi pratade ofta om Tora, hennes mormor som tog hand om henne när hennes mamma behövde arbeta på flera jobb för att försörja familjen och männen som drack och spelade för mycket. Tora omkom i en bilolycka. Hennes man Tyko blev så arg att han gav sig ut för att slå ihjäl den som kört på hans fru. Hans jakt slutade med att han själv omkom. När mamma gick bort i november för snart tre år sedan var jag övertygad om att jag aldrig skulle bli glad igen. En dag när jag gick till graven med pappa och min storebror sa han plötsligt att – alla var 71 år gamla när de dog. Jag tittade frågade på honom och han pekade på mammas gravsten. Det stämde. Tora, Tyko och mamma dog alla när de var 71 år gamla. Det hade varken jag eller pappa reflekterat över.
Mamma hade kämpat mot cancern i nästan 20 år, en stor hjärtoperation och allt rävgift som hon var tvungen att ta i sprutor och tablettform för att hålla cancern i schack. När jag är hemma i Sundsvall brukar jag gå till den kyrkogård mamma ligger på. När mamma dog var det många som sade att – tiden läker sorgen. Det gör den till viss del men jag är livrädd att minnet ska blekna. Jag vill inte att minnet av mamma ska förvandlas till breda penseldrag. Jag vill minnas även Chrisses skratt, Marjas flamsighet och mammas dräpande kommentarer vid exakt rätt tillfälle.
Kan bevarande av sorgen göra att minnena finns kvar i sina detaljer?
Under de år jag arbetat i utsatta områden har lärt känna olika kulturella traditioner att hantera sorg och jag fascineras på hur bra många av mina vänner från Mellanöstern hanterar det. Jag blir avundsjuk för jag skulle också vilja kunna hantera sorg på det rationella sättet som många av mina vänner gör.
När jag går runt med en klump i magen under flera år verkar andra ha lättare för att sörja ett visst antal dagar för att sedan gå vidare. Saknaden finns givetvis kvar men sorgen är inte ständigt närvarande. Det verkar befriande och jag har tänkt mycket på vilka strategier man behöver för att kunna lägga ifrån sig sorgen men behålla minnen och saknad. Samtidigt som sorg ofta är söndrig, svår och gör ont är saknad och minnen något fint att bära med sig i hjärtat. Jag tror även att det har att göra med näthinnan. De bilder från näthinnan som stannar kvar gör det kanske svårare att lägga i från sig sorgen och växla över till minnen och saknad. Jag valde att inte se mamma när hon gått bort och idag, snart tre år efter dödsfallet är jag lika delar glad och lika delar ångerfull över mitt beslut. Glad för att bilden på min näthinna är min glada och skarpsynta mamma men ångerfull för att det kanske hade hjälpt mig i sorgeprocessen att se henne innan begravningen. Om jag sett henne kanske jag hade accepterat att hon är borta. Nu går jag fortfarande och väntar på ett samtal som aldrig kommer. Om det var rätt beslut jag tog där och då får jag aldrig veta.
När jag pratar med en vän från Irak förklarar hon att det hjälper dem att de begraver den som avlidit inom ett dygn. Det hjälper dem att de har ett visst antal dagar då de sörjer tillsammans med släkt, vänner och bekanta. Eftersom släkt/vänner kommer till den avlidnes familj får familjen berätta om och om igen vad det är som har hänt och det är ett sätt att bearbeta och fördela sorgen mellan varandra. De dricker te/kaffe, äter sorgekakor och de pratar, pratar och pratar. När sorgeperioden är slut (efter cirka 10-14 dagar) och inte folk kommer till hemmet längre sörjer de i ytterligare några dagar men sedan lägger de sorgen på hyllan men saknaden och minnena består. Sorgen hanteras kollektivt vilket gör att tyngden kan fördelas på fler. Det finns många nackdelar med kollektivistiska samhällen men när det kommer till hur de hanterar sorg har vi mycket att lära.
Sorg är söndrigt och svårt, det kan vara tungt eller något fint att bära med sig i medvetandet. En sak är saker, sorg har många skepnader och den är alltid individuell. Sorg har inget rätt eller fel. Den bara är i sin enkelhet eller tyngd. Ibland både och samtidigt.
Jonathan, jag kan simma, skrek jag. Ja, det är klart du kan simma, sa Jonathan. Och då kom jag att tänka på något. Jonathan, har du märkt en sak, sa jag. Jag hostar inte något mera. Nej, det är klart att du inte hostar, sa Jonathan. Du är i Nangijala nu.
– Astrid Lindgren
Den fråga som fortfarande är obesvarad är hur mycket sorg ett hjärta klarar innan det brister?
På återseende
/Linnea
Om du vill läsa mer om skolfrågor så har jag skrivit en del om det.
Böcker
En tickande bomb, en bok om skolsegregation (2020)
En negativ spiral, kampen om den kommunala skolans resurser (2021)
Att vända en skola, en rektors erfarenheter (2023)
Rapporter
Rapport: Nyckeln till grundskolans finansiering (2022)
Förslag till ny skolpeng (2022)
rektor_linneas blogg 