Skolan behöver en smalare pensel

En kväll i augusti förra året när jag satt och skrev en av mina evighetslånga trådar på Twitter kom Moderaterna med ett utspel. Det var bara några veckor kvar till valet och tongångarna i debatten var som atlanten kan vara en blåsig kväll. Rubriken i Expressen löd ”M: ADHD-testa alla barn i förorten”
Det tog inte mer än tjugo sekunder innan rasistreflexen aktiverades i twitterflödet
Jag reagerade också på rubriken och tänkte att – man kan väl inte testa alla barn bara för att de går i skola i ett utsatt område? När jag satt på ett av mina första rektorsmöten i Angered 2016 fick vi rektorer frågan om någon ville vara med i ett projekt tillsammans med Angereds närsjukhus. Projektet var inom sociala investeringar och syftet var att arbeta fram arbetssätt bortom stuprören. Vi screenade alla elever i årskurs två och de elever som behövde fördjupad utredning fick det utan väntetid.
Vi vet att det är en högre prevalens av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar i migrantpopulationen. Adam Cwejman, på Göteborgpostens ledarsida pratade nyligen om detta med den läkare som jag samarbetade med i projektet. Lyssna gärna på vad det är Gudrun Nygren säger.
Moderaterna inspirerades av det projekt jag drev tillsammans med Angereds Närsjukhus. De har förstått att vi behöver en smalare pensel. Vi ska inte screena alla elever utan indikation, men vi ska inte vara rädda för att screena den elevgrupp som vi vet har högst prevalens. Det är ofta avgörande för den här elevgruppen att få rätt hjälp tidigt för att klara skolan.
När jag arbetade i förskola hade vi moddlare för de yngre barnen, ni vet de där breda penslarna med gult skaft. De var bra för de yngre barnen som ännu inte hade lärt sig att måla innanför linjerna.
Politikerna har av tradition använt moddlare när de utformat skolpolitiken. Alla elever ska in i samma mall, mötas av samma screeningar och när det inte fungerar ska läraren anpassa undervisningen för varje elev. Med tanke på att skolsegregationen förvärras måste vi börja prata om olika elevgrupper, vilka som har det svårast i skolan och hur vi kan hjälpa dem på bästa sätt.

Nyligen kom Pirls-rapporten som visade att Sverige ligger bäst inom OECD när det gäller läsförståelse när man tittar på de elever som talar testspråket hemma. Vi försämrar oss rejält när det gäller den elevgrupp med annat modersmål, de som sällan eller aldrig talar testspråket hemma. Hanif Bali skrev om text i Expressen om detta där han gör en viktig poäng, att vi vet för lite om vilka elevgrupper det är som har det svårt att klara skolan.

Svaren vi får när rapporter om hur det går för eleverna i svenska skolan presenteras är ofta målade med moddlare. Nu ska alla elever få läslyft, lärarna ska traggla specialpedagogiska lyft, alla ska få så mycket läromedel att de drunknar och regeringen (oavsett färg) skickar ut pressmeddelandepengar.

Här menar jag att vi gör ett fundamentalt fel.

I stället för att plocka fram den smala penseln och ta reda på exakt vilken elevgrupp det är som har svårt att klara skolan, var de kommer ifrån, vilka språk de talar, vilket välstånd som finns i det landet, landets utbildningssystem och föräldrarnas utbildningsbakgrund kategoriserar vi dem som elever med utländsk bakgrund. Världen är stor. Det finns många länder, många språk, olika grader av välstånd och olika normsystem. Det finns kollektivistiska samhällen och det finns individualistiska samhällen.
När alla elevgrupper hamnar i samma kategori får det konsekvensen att vi inte har data på exakt vilka det är som har svårast att klara skolan och vad det kan bero på. När vi inte vet exakt vilka elever det är som behöver mest stöd – och rätt stöd kommer vi inte lyckas arbeta fram arbetssätt och stödprogram som är mest effektivt för den specifika elevgruppen. Vi kommer fortsätta att måla med breda penseldrag, med konsekvensen att en del elever får lite mer stöd men att elevgrupper kommer få fel stöd. Det kommer göra att vi ger det stöd vi tror är bra – inte det vi vet är bra utifrån objektiva data.

När eleverna inte klarar skolan, för att vi inte tog reda på varför och hur vi kan hjälpa dem kommer skulden läggas på de dåliga rektorerna och lärarna som inte anpassade undervisningen för varje enskild elev. Förlorarna är eleverna.

Jag tror att det är viktigt att slänga moddlarna i papperskorgen och i stället använda smala penslar när skolpolitiken utformas.

På återseende
/Linnea

Om du vill läsa mer om det jag skrivit om skolan kan du läsa mina böcker och rapporter!
Böcker
En tickande bomb, en bok om skolsegregation (2020)
En negativ spiral, kampen om den kommunala skolans resurser (2021)
Att vända en skola, en rektors erfarenheter 2023)

Rapporter
Rapport: Nyckeln till grundskolans finansiering (2022)
Förslag till ny skolpeng (2022)