Vi måste prata om våldet i skolan

Under mina nästa fem år på lärarprogrammet nämndes utåtagerande elever noll gånger.
När vi läste en kurs om ledarskap i klassrummet handlade det uteslutande om hur jag som lärare skulle hålla genomgångar och skapa relationer med mina elever. När jag fick mitt första lärarjobb var jag både nervös och spänd av förväntan. Äntligen skulle jag få göra praktik av alla teorier som jag läst om i så många år. Jag såg fram emot att få vara den personen som tar ett nyfiket barn från kan inte till kan. Tillsammans skulle jag och mina elever erövra kunskap.

Sedan kom verkligheten i kapp mig. Det var som en käftsmäll.
Min rektor talade om för mig att jag behövde vara lågaffektiv och inte bli arg när jag i vårt första uppföljningssamtalet tog upp att det var svårt med tre barn i gruppen som var utåtagerande. Visst, det var små barn på en förskola, men inte ens små barn får kasta stolar, bitas, sparka och kasta saker på personal och andra barn.

Problemet hade löst sig om jag var lågaffektiv. Jag hade inte något barn i min grupp som hade en funktionsnedsättning. De var utredda men ingen hade fått diagnos.
Här ska även sägas att även om man har en diagnos så får man inte bete sig hur som helst. Det går att träna på beteenden och bli en fungerande social individ även om man har en diagnos.

Efter några år började jag arbeta som rektor i grundskolan. Där är eleverna äldre, och de har skolplikt. De måste vara i skolan oavsett hur de beter sig. Det är en plikt och plikt betyder måste. Jag som rektor får stänga av en elev, men maximalt fem dagar, två gånger per läsår. Föräldrarna och eleven måste få yttra sig och beslutet kan överklagas till Skolväsendets överklagandenämnd. Jag kan ge en skriftlig varning, som ofta knycklas ihop och slängs på vägen ut från rektorsexpeditionen.

I samhällsdebatten finns det två läger och det är outhärdligt. Ingen har helt och hållet rätt. Ingen har helt och hållet fel.

Skolpersonal måste vara mer lågaffektiva!
Släng ut våldsamma elever från skolan!
Det är dags att ta i med hårdhandskarna!
Det är olagligt att straffa barn!

Så här brukar det låta i debatten. Skyttegravskriget är outhärdligt.

Orsaken till våldet i skolan är många. En förklaring är att lärarnas auktoritet som yrkeskår har devalverats. Det har fått konsekvensen att lärare måste vara mer auktoritära i klassrummet eftersom den auktoritet yrket tidigare hade har försvagats.

Det är skillnad på att vara en auktoritet och att vara auktoritär.

När vi pratar om lösningar på problemet med våld i skolan måste vi också prata om vilken kollektiv auktoritet lärare och övriga yrkeskategorier har. Lärares auktoritet kommer inte stärkas av högre löner eller töntiga kampanjer från deras fackförbund. Lärarkårens auktoritet kan bara stärkas om föräldrar och samhälle ser på lärare som en auktoritet i skolan.

När Kalle kommer hem efter en skoldag och säger att läraren har varit elak eller tagit tag i Kalle kan föräldern fråga vad sonen gjorde för att läraren skulle känna sig tvingad att fysiskt ta tag i Kalle. I stället för att bli arg på den som försökt lösa ett problem, bli arg på ditt barn.
I stället för att stövla in på skolan och skälla ut läraren, komma dragandes med barnkonventionen eller en advokat, ta med dig ditt barn till skolan och tvinga ditt barn att be om ursäkt till läraren.

För att få veta vad som verkligen hände, boka ett enskilt samtal med läraren. Ditt barn och lärarens elev har då fått bevittna att föräldern står på lärarens sida. Ett sådant agerande kommer stärka hela lärarkåren på lång sikt.

Lösningar
Det finns inga genvägar till trygghet och studiero. Det är ett ultramaraton!
Det är svårt, kämpigt och titt som tätt vill man helst ge upp. Nu ska ni få höra en hemlighet: det är jättesvårt att arbeta med barn i grupp. Jag understryka att det är jätte-jättesvårt.
Testa själv!
Samla 28 barn på åtta år som inte känner varandra. Sätt dem i ett trångt rum med dålig ventilation. Sedan ställer du dig framför eleverna och säger käckt – nu ska vi gå igenom vad fotosyntesen är. En tredjedel av eleverna vill helst spela fortnite, fem förstår inte ens svenska och tre är trötta. Fyra kan inte sitta still och fem börjar reta varandra i stället för att lyssna på läraren. På rasten är eleverna så irriterande på varandra att några retas, andra börjar slåss. Ute på skolgården är det fyra vuxna och 100 elever som är utspridda på 900 kavdratmeter. Det tar en bra stund innan personalen uppmärksammar att det är elever som bråkar. När de kommer fram har redan tre stycken fått märken i ansiktet och tre timmar senare sitter rektor med arga föräldrar på sitt kontor. Skolan gör ju ingenting!!

Det är tur att det i alla fall går att göra något åt problemet men för att lyckas måste vi hålla två, helst tre tankar i huvudet samtidigt.

Lösning på lång sikt: upprätta lärar – och skolpersonalens auktoritet. Då kommer de inte behöva vara auktoritära i arbetet med eleverna. I alla fall inte i samma utsträckning som idag.
Se över kapitel 5 i skollagen och gör justeringar så det inte krävs en lång utredning innan åtgärder vidtas. Reglera vad en skola är.
Det är obra att vi klustrar elever som lever i socioekonomiskt utsatthet på samma skolor.

Vi måste se över klasstorlekar, att det finns tillräckligt med platser på resursskolor och i SU-grupper för de elever som behöver det. Vi måste se över bemanning så att det finns annan personal är lärare som hjälper till med de svåraste eleverna, och det ska inte vara outbildade, unga personer. De svåraste eleverna behöver personal med rätt utbildning.
Vi skolledare måste tuffa till oss och ta tag i situationer innan de eskalerar.

Skala upp metoder som fungerar när det kommer till att träna på de förmågor elever behöver för att fungera socialt i skolan. På Hammarkullsskolan arbetade vi med Pax och det kan jag verkligen rekommendera. Skolor ska ha ordningsregler. Skolor ska ha konsekvenstrappor. Problemet är att det inte räcker för om vi inte tidigt, redan i förskoleklass börjar träna de förmågor eleverna behöver för att kunna följa skolans regler och förstå konsekvenstrappan så kommer de bara ställa till med mer problem.

Jag skrev en text om Pax på Expressens ledarsida. Läs gärna den!
Jag har även skrivit om skam som knep för att få elever att förstå att de inte ska använda kränkande språkbruk. Efter den texten trodde folk att jag ville införa spöstraff i skolan. Det stämmer givetvis inte. Även det blev en text.

Det finns inga genvägar. Jag säger det igen. Det finns inga genvägar.

Barska uttalanden om att slänga ut elever, eller vi måste vara hårdare är meningslösa.

I det akuta skeedet: polisanmäl alla brott som sker i skolan. Använd hela kapitel 5.
Se till att det finns tydliga ordningsregler och en konsekvenstrappa när elever bryter mot reglerna. Skolledare måste stå på personalens sida och avlasta genom att hantera arga föräldrar. Gör riskbedömning varje gång en elev är utåtagerande vid upprepade tillfällen.

Jag såg rubriken idag om den skolpersonal som fått missfall efter att en elev sparkat personen i magen. Det är så outhärdligt att läsa rubriker som dessa. Det väcker så många frågor. Hade man gjort en riskbedömning? Om ja, hur ofta följdes den upp?
Hade rektor sett över arbetsuppgifterna?

När en medarbetare är gravid ser jag alltid över vilka elever läraren arbetar nära.
Elever med stora svårigheter är alltid kända av skolledningen. Har den personen fått klara riktlinjer hur den ska agera när en elev är arg?

Ett annat fall är läraren där eleven tog strypgrepp. Det finns så många anmälningar och beskrivningar av hur elever går över alla tänkbara gränser. Vi som arbetar i skolan sliter vårt och undrar hur vi ska göra för att få eleverna att uppföra sig.

Vi får antagligen inte svar på dessa frågor men vi skolledare har ett stort ansvar.
Vi ska säkra en trygg arbetsmiljö för våra medarbetare – och elever.

Om det hade hjälpt att bara vara hård så hade vi inte haft något problem.
Om det hade fungerat att bara vara hård mot eleverna så hade inte pedagogiskt utbildade personer behövts.

Att arbeta med barn, att lära och fostra dem i grupp är ett hantverk.

Och hur var det då med det lågaffektiva bemötandet?
Det är jättebra, på vissa elever och i vissa situationer. Det är den överlägset bästa metoden när elever låser sig eller inte förstår. Jag använder alltid lågaffektivt bemötande och metod när jag interagerar med elever med autism och/eller intellektuella funktionsnedsättningar.

Det betyder inte att jag går runt och är lågaffektiv hela tiden, mot alla elever och i alla situationer. Det är det som är grejen med att ha pedagogiskt utbildad personal. Vi har en välfylld verktygslåda och vi använder olika verktyg i olika situationer.

Testa att ge en snickare enbart en hammare när ett hus ska byggas. Det kommer bli svårt.

På återseende!
/Linnea

Lyssna gärna på mitt sommarprat i P1.

Om du vill läsa annat jag skrivit och producerat, läs här:
Lyssna på min podd: Så funkar skolan.
Det kommer ett nytt avsnitt varje måndag.
Läs mina krönikor på Expressens ledarsida här.
Jag skriver även i Altinget, Fokus och i Skolledaren.
Om du vill läsa mer om det jag skrivit om skolan kan du läsa mina böcker och rapporter!
Böcker
En tickande bomb, en bok om skolsegregation (2020)
En negativ spiral, kampen om den kommunala skolans resurser (2021)
Att vända en skola, en rektors erfarenheter (2023)
Skolbibliotek Nu (skriven tillsammans med Jonna Bruce), skolbibliotek som pedagogisk funktion (2024)
Läsinlärning på lågstadiet (skriven tillsammans med Eileen Tadi)
Att leda för likvärdighet (antologi)

Rapporter
Rapport: Nyckeln till grundskolans finansiering (2022)
Förslag till ny skolpeng (2022)

Dela det här: