Av den senaste tidens debatt att döma så råder det att tystnadskultur inom skolan vilket drabbar såväl lärare som rektorer.
Marcus Larsson från Tankesmedjan Balans skrev om det i en debattartikel i Dagens Samhälle 11/10 i år.
Alexander Skytte mfl skrev en uppmärksammad debattartikel på Aftonbladet debatt den 19/10
Nyligen skrev Skolvärlden om tystnadskulturen i skolan och idag skriver Mikael Bruer i samma tidning om att inte våga kritisera.
Det är ett stort problem att offentliganställda inte vågar prata om sina arbetsvillkor öppet på arbetsplatser, med journalister och i sociala medier. Vi har på pappret yttrandefrihet och vi har meddelandefrihet. Om man tittar var det står om meddelandefrihet så kan man läsa följande på lagen.nu;
Med meddelarfrihet menas de regler i tryckfrihetsförordningen respektive yttrandefrihetsgrundlagen som innebär att det i viss utsträckning är möjligt att straffritt lämna normalt sekretessbelagda uppgifter för publicering i massmedier t.ex. till författare, nyhetsbyråer, radioredaktioner eller databaser under förutsättning att finns ett utgivningsbevis. Offentliganställda tjänstemän har på grund av meddelarfriheten en generell möjlighet till undantag från tystnadsplikten – men inte handlingssekretessen – till den som kan offentliggöra uppgifterna i medier. Efterforskningsförbudet innebär att myndigheter eller andra allmänna organ inte får efterforska vem som har lämnat ett meddelande med stöd av meddelarfriheten. Den som har tagit emot en uppgift som lämnats för publicering med stöd av meddelarfriheten har tystnadsplikt beträffande meddelarens identitet.
Det är viktigt att vi inte bara har yttrandefrihet, utan även yttrandetrygghet.
Jag blir beklämd när jag får meddelanden skickade till mig från rektorer och lärare som skriver att de blir uppkallade på samtal till chefen när de yttrat sig om sina arbetsvillkor. Beklämd var ett för milt uttryck, jag blir arg och ledsen. En huvudman/förvaltning som inte tål kritik är en svag förvaltning. Det är viktigt med kritik, det är viktigt med debatt för det är så vi kan bli bättre.
Nu står vi inför ett läge då det kommer att genomföras stora nedskärningar de kommande åren. Vi kommer få väsentligt sämre arbetsvillkor. Det gör att pressen kommer bli tydlig i hela styrkedjan. Huvudmännen kräver budget i balans från förvaltningarna. Förvaltningarna i sin tur kräver budget i balans från sina rektorer. Rektorerna å andra sidan vet att det inte går att ha en budget i balans samtidigt som vi ska ha en verksamhet i balans. När vi måste välja så vill vi såklart välja skollagen före kommunallagen vilket inte huvudmannen accepterar.
Detta kommer leda till konsekvenser.
En annan aspekt på tystnadskulturen är varumärkesbyggandet som i många kommuner anses vara väldigt viktigt. Det är viktigt att framstå som en god arbetsgivare trots att medarbetarna har dåliga arbetsförhållanden. Detta ser vi exempel på i budget efter budget.
Jag tror att det är en kombination av att värna varumärket och pressen från huvudmännen att hålla budget som gör att tystnadskulturen bibehålls och i många kommuner förstärks.
Hela styrkedjan kommer att vara pressad de kommande åren, än mer än vad den är idag.
Jag tänker ofta, vem ska vi bli arga på för att det är såhär. Mitt svar är: ingen särskild.
Vi måste se systemfelet även när det gäller tystnadskulturen.
Vi har en finansiering av skolan som bygger på skolpeng, vi har ett friskolesystem som dränerar skolan på resurser och gör elever och föräldrar till kunder på en marknad, vi styr med new public management som fokuserar på målstyrning där varumärkesbyggande är en viktig del. Och ovanpå detta har vi ett trist läge vad gäller den demografiska utvecklingen och minskade skatteintäkter. Det är som bäddat för en att en massa dåliga saker ska hända.
Tystnadskulturen är helt logisk om man ser hur skolan styrs idag. Det är klart att vi inte ska prata högt om brister i arbetsmiljön, eller att eleverna inte får det stöd de behöver. Det är klart att det blir jobbigt för en rektor som har lärare som uttalar sig i media när rektor sitter på ledningsgruppsmöten och får höra att arbetsgivarvarumärket är viktigt och allas ansvar att vårda.
Vi har skapat detta system, och vi behöver hantera konsekvenserna av det. Framförallt behöver vi ändra styrningen av skolan, men det får bli ett annat inlägg.
Vad kan man göra om man blir utsatt för repressalier på sin arbetsplats?
En hel del faktiskt. Vi har meddelandefrihet, och yttrandefrihet. Glöm aldrig det.
Ta stöd av kollegor eller andra i din närhet eller på twitter. Gå ihop och säg ifrån som ett kollektiv. I denna fråga är inte ensam stark.
Om din chef säger att du inte får uttala dig, eller ber dig radera något du skrivit oå sociala medier så gå vidare med det till chefens chef. Kontakta kommunikationschefen i din förvaltning och berätta vad det är som hänt.
Det är helt i sin ordning att anmäla till JO om någon försöker ta reda på vad du sagt, eller kritisera/straffa för att du skrivit eller uttalat dig i media.
Det är inte illojalt. Vad menas med lojalitetsplikten i offentlig verksamhet?
Såhär sammanfattar AD;
Den grundläggande synpunkten är att arbetstagaren inte får skada arbetsgivaren. Gemensamt för de skilda aspekterna på kravet på lojalitet är tanken att anställningsavtalet inte enbart består i utbyte av vanliga förmögenhetsrättsliga prestationer, utan skapar ett personligt förhållande mellan parterna. Anställningen grundar förpliktelser som går längre än vad som gäller i kontraktsförhållanden i allmänhet; de ligger vid sidan av själva arbetsprestationen och skulle därför kunna karakteriseras som biförpliktelser. Skall man söka ange en gemensam synpunkt är det att arbetstagaren är skyldig att sätta arbetsgivarens intresse framför sitt eget samt att undvika lägen, där han kan komma i pliktkollision.
Nu tänker nog många, oh shit. Jag får alltså inte prata om hur jag har det på jobbet?
Lugn, det får du. Såhär förklarar AD ovanstående citat;
Arbetstagaren har bland annat att svara för en fullgod arbetsprestation, följa arbetsgivarens ordningsskrifter, avstå från att bedriva konkurrerande verksamhet, avstå från att överskrida sin kritikrätt, visa integritet (till exempel genom att inte erbjuda eller ta emot mutor), iaktta tystnadsplikt, uppfylla vissa krav på vandel samt i övrigt visa omsorg och aktsamhet i arbetet.
Lojalitetsplikten handlar inte om att du inte får prata om din arbetssituation eller arbetsplats. Du får inte konkurrera eller göra andra saker som kan anses olämpliga.
Om du utnyttjar sin rättighet att prata om din arbetsplats och hur du har det på jobbet och blir uppkallad till din chef och får skäll / utsatt för repressalier så är det en bra ide att anmäla det till JO. Då kommer chefen med största sannorlikhet att bli fälld.
Hur du gör kan du läsa här
Jag kan inte nog poängtera hur viktigt det är att inte ta dessa strider ensam.
Gå inte ensam på möten om mötet ska handla om vad du säger och skriver. Ta med ett fackligt ombud, en kollega eller vän. Be att få en dagordning för mötet, skriv ner vad som sägs som båda parter skriver under efter mötet. Spara mail om du får som handlar om detta. Dokumentera allt, om det blir ett ärende hos JO så kommer det att hjälpa dig.
Vi får aldrig sluta prata om hur vi har det på jobbet, aldrig.
Vi kommer aldrig kunna driva på för bättre arbetsvillkor om vi inte är öppna och ärliga med hur vi har det.
Nu är det viktigaste än någonsin att vi går ihop som ett kollektiv. Tillsammans är vi starka!
rektor_linneas blogg 