Vi behöver en ”disaster recovery plan” för skolan. Vi behöver en plan för hela välfärden men jag verkar inom skolans värld så skolan får statuera exempel för detta inlägg.
Jag läser mycket media, och särskilt det som rör skolan i stort och i smått. Många kommuner har egna pedagog-plattformar. Jag bloggar på pedagog göteborg utifrån min roll som rektor. Där bloggar jag på arbetsgivarens plattform vilket såklart påverkar vad jag skriver. Syftet med plattformen är att fungera som inspiration för stadens lärare och skolledare. Syftet är att bygga varumärke. Det fyller en funktion för arbetagivaren och säkert för en och annan lärare och skolledare. Men det kommer inte påverka skolan i en positiv riktning där vi får balans mellan krav och resurser.
Vi behöver prata allvar om detta med goda exempel och varför det är ett stort problem i den situation vi befinner oss i. Jag ska i detta inlägg problematisera detta med goda exempel och dess konsekvenser. Det finns en regel för detta inlägg, läs hela inlägget innan du blir arg.
Vid det här laget tror jag att många lärare och skolledare i Sverige är smärtsamt medvetna om att vi står inför en stor kris i skolan de kommande åren. Resurserna till skolan har minskat med någon procent hit och någon procent dit under ganska många år, och nu när vi ska skära ner, i vissa kommuner flera procent så får det förödande konsekvenser för lärares och rektorers arbetsmiljö. Det får förödande konsekvenser för eleverna, men detta kommer jag lämna därhän. Jag kommer fokusera på skolans medarbetare i detta inlägg.
Nu går det inte att skära ner mer utan att riskera lärares och rektorers hälsa. Samtidigt som våra arbetsvillkor blir kraftigt försämrade så blir försäkringskassan allt hårdare i sina bedömningar vilket gör att många förlorar sin inkomst.
Deppigt värre.
Då är det ju trevligt med lite goda exempel från skolan. Eller?
Det är ju lätt att tänka så. Bara vi…..om jag undervisar på det här sättet, eller på det här sättet. Om jag designar, planerar, jobbar elevnära, kör strikt katederundervisning….om jag….bara….
Hur vi undervisar, vem som gör si eller så kommer spela noll roll de kommande åren. Problemet med att vi i denna situation fortsätter att diskutera olika undervisningspraktiker gör att vi istället för att organisera oss gemensamt mot effektiviseringsidealet så blir vi ovänner om vad som är bra undervisning och inte. Vi ”bråkar” om att det bästa är att undervisa si eller så. Vi tar olika teorier och slår dem i huvudet på varandra i ett försök att bevisa att vi visst jobbar på bästa sätt.
Lärare signalerar om och om igen hur tuff deras situation är, lärare får ökad undervisningstid, färre pauser och generellt mer att göra. Ovanpå detta förväntas de foga sig i en mall för hur de ska undervisa. Lärare förväntas haka på ”skolutvecklingståget”
Det kan på den enskilda skolan vara både givande och roligt för de som tycker att skolutveckling är roligt. Men. Nu kommer jag snart till problemet.
De goda exemplen hjälper oss inte att överleva de kommande årens slakt av svensk skola. Det är det som kommer att ske. Ni som läser Marcus Larssons budgetgranskningar på skolan har säkert läst att i Skellefteå kommun blir legitimerade lärare ”beställningsbara”
I Stockholm ska man skära ner flera hundra miljoner på skolan. I lilla Kungsbacka ska man skära ner 60 miljoner. Detta kommer få så stora konsekvenser att vi inte ens kan överblicka dem.
De goda exemplen gör att vi lägger fokus på fel saker. Många tänker säkert ”men det går att göra både och”
Njaaa skulle jag säga. Det är klart att det går men det är inte särskilt klokt.
Nu kommer säkert många anse mig vara konspiratoriskt lagd, men det spelar arbetsgivaren i händerna när vi fokuserar på allt som fungerar bra på våra skolor. Jag vill inte döda arbetsglädjen men så vitt jag vet finns det nog ingen som inte förstår att det finns saker som fungerar bra på många skolor. Det finns massa saker som fungerar bra, hos mig och säkert hos dig. Just i det läget vi befinner oss i så är det faktiskt ointressant.
Det är väldigt bra för huvudmannen om deras personal fokuserar på det som fungerar bra istället för att organisera sig och protestera mot nedskärningarna.
Hur många lärare som läser detta har fått genomgång av er rektor om konstruktionen för statsbidraget för ökad likvärdighet? Vet ni hur det kommer sig att 500 miljoner försvinner från fritidshemmen? Det finns både en och två anledningar till att nedskärningarna blir så omfattande de kommande åren. Det gör mig väldigt, väldigt orolig. Alla borde vara extremt oroliga. Ingen kommer slippa undan nedskärningarna. Det är den bistra sanningen.
Om ni fick en ”aha” upplevelse nu kan ni läsa mer om statsbidraget för ökad likvärdighet här.
Vi står i ett läge där rektorer tillsammans med sina medarbetare ska skära ner miljontals kronor på sina skolor. Det hotar vår hälsa. Det leder till samvetsstress. Lärarnas undervisningstid kommer att öka. Stödfunktioner såsom elevassistenter försvinner, elevhälsan kommer att minimeras. Problemet är att kvaliten förväntas bibehållas eller helst öka. Det är detta jag menar att det mest problematiska med goda exempel, det är precis detta arbetsgivaren vill att vi ska fokusera på eftersom huvudmännen skriver i sina budgetar att kvaliten inte påverkas av de ospecificerade effektivseringskraven.
Detta är inte att vara alarmist. Detta är fakta.
Det bästa vi kan göra givet den situation vi har i skolan är att göra precis tvärt om. Goda exempel och skolutveckling är inget problem – när vi har resurser till det. Det kommer vi inte ha de kommande åren så allt vad skolutveckling heter behöver sättas på paus.
Vi behöver visa att det inte går att skära ner och behålla eller öka kvaliten. Om inte vi visar konsekvenserna tydligt kommer nedskärningarna fortsätta i all evighet. Vi står inför ett val nu.
Det bästa vi kan göra är att lägga ”jag tycker si, jag tycker så” åt sidan och organisera oss kring frågan om de ospecificerade effektiviseringskraven. Det finns massor med lärare och annan skolpersonal i Sverige. Om vi bara ser till medlemmarna i lärarfacken så är de ca 350.000 personer. Tänk om 350.000 personer skulle organisera sig och gemensamt säga ”stopp” Om vi lägger till elevhälsan, assistenter och andra är vi säkert uppe i ytterligare 200.000 personer.
Tänk om vi skulle enas kring en fråga och släppa resten för en stund. Det skulle bli en kraft som ingen kommer kunna stoppa. Vi skulle kunna stoppa effektiviseringarna.
Det här handlar om ideologi för politikerna. Vi behöver visa att vi inte vill att skolan styrs utifrån principen ”billigare och bättre”
Effektiviseringsidelalet måste bort från hela välfärden och skolan i synnerhet.
Så länge vi fortsätter att fokusera på skolutveckling vad som är bra undervisning och inte så kommer vi inte lyckas organisera oss, det kommer vara för många frågor som gör oss mer oeniga än eniga. Medan vi tjafsar om detta så fortsätter huvudmännen att skära ner i skolan.
Det går att driva igenom förändring. Det kräver samarbete och det kräver solidaritet.
Även om du har det bra på din skola, så har du många kollegor runt om i Sverige som inte har det bra så för deras skull behöver du hjälpa till. Solidaritet är något väldigt fint och något vi ska värna om.
Är du lärare? Gå med i lärarupproret
Är du skolledare? Gå med i skolledarupproret
Jobbar du på fritidshemmet? Gå med i fritidshemsupproret
Jobbar du i elevhälsan? Gå med i elevhälsoupproret
Yrkesupproren är vårt största hopp just nu. Vi behöver även driva frågan i våra fackförbund och tvinga ut dem på banan i en större utsträckning än vad som sker idag.
Så, sammanfattningsvis.
Nu är det dags att sluta tjafsa om vad som är bra undervisning och inte
Nu är det dags att sluta med goda exempel från skolan av de anledningar jag nämnt ovan
Nu är det hög tid (egentligen för sent, men bättre sent än aldrig) att organisera sig mot effektiviseringsidealet.
Om vi gör gemensam sak kommer ingen kunna stoppa oss. Ingen!
Gå med i ditt uppror på Facebook. Engagera dig!!
På återseende
/ Linnea
rektor_linneas blogg 