Rektorn och skolutvecklingen

Skolutveckling
De senaste dagarnas diskussioner på twitter har fått mig att fundera kring detta med skolutveckling. Samtidigt som våra politiker avvecklar skolan genom att skära ner så mycket som de gör så ska rektorer och lärare utveckla skolan. Det är detta, målstyrningen som är min främsta kritik mot skolans styrning. Principen att vi kan höja kvalitén och samtidigt sänka kostnaden.

Jag tänker att alla rektorer och lärare utvecklar sina skolor hela tiden. Det ingår i konceptet att arbeta i skolan. Hur de gör det skiljer sig däremot åt beroende på skola, vilket stadie skolan har, vilket område den ligger i, vilka som jobbar där och framförallt vilka elever som studerar på skolan.

Jag har skrivit förut, och det är min ståndpunkt att jag tycker det är fel att det i kommuner som genomför omfattande nedskärningar sitter personer centralt och jobbar med skolutveckling. Det är fel, först måste rektorerna få de resurser de behöver för att bedriva en skola där eleverna får den utbildning de har rätt till och den arbetsmiljö medarbetarna har rätt till, och det som blir över kan man bygga förvaltning av.

Att befinna sig i två spår samtidigt
Jag tänker också på detta att befinna sig i olika ”spår” samtidigt. Dels det ena som handlar om systemkritik. I mitt fall handlar det om skolans övergripande styrning. Jag vill bidra till att den ändras. Vi kan inte hålla på som vi gör nu om vi tänker att vi ska kunna arbeta kvar i skolan i framtiden. Det är därför jag tog initiativ till skolledarupproret för att jag inser att vi måste styra skolan på ett annat sätt. I upproret har vi enats om några saker vi ska börja driva direkt.

Det andra röret är den förvaltning och skola jag är verksam i. Jag är väldigt stolt över min skola och den resa jag gjort med mina medarbetare sedan augusti 2016 då jag började arbeta som rektor på Hammarkullsskolan. Vi har tillsammans gjort ett gediget utvecklingsarbete som lett fram till den goda arbetsmiljö vi har idag, elevernas resultat blir bättre för varje termin och vi har ändrat den pedagogiska lärmiljön så att den gått från 70-tals trasig och mörk till ljus och inbjudande. Vi har idag en stor variation av läromedel, både digitala och analoga. Lärare avgör när de ska använda vad beroende sin klass, elevernas behov och vad de arbetar med för tillfället.

Jag tänker att oavsett om en kommun har ett gemensamt systematiskt kvalitetetsarbete eller inte så kommer rektorer och lärare utveckla sina skolor och sina arbetssätt, av den enkla anledningen att de vill. Jag tänker att om en lärare märker att det de gör inte fungerar så kommer de att göra något annat, om de kör fast i tanken så kommer de fråga en klok kollega. Det kommer de göra oavsett om vi har strukturerade former för det eller inte.

Min roll som pedagogisk ledare
När jag började på Hammarkullsskolan styrde jag lärarnas arbete mycket mer än vad jag gör idag, av den enkla anledningen att det behövdes. Det hade inte funnits någon ledare på skolan på ett tag och det fanns inte utarbetade rutiner eller gemensamma arbetssätt. Varje klassrum var en egen skola. Lärarna ville inte ha det så, så under de senaste tre åren har vi jobbat mycket med att skapa gemensamma ramar. Jag har varit tydlig med att lärarna själv måste fylla ramarna. Vilka metoder och material de använder lägger jag mig inte i, så länge det ger bra resultat för eleverna. Jag är ute i klasserna cirka 12 timmar per vecka, jag försöker hinna besöka varje lärare varje månad i olika ämnen. Det gör att jag har stor kunskap om undervisningen, lärarnas eventuella svårigheter, elevernas svårigheter och hur jag kan stötta dem. Utifrån det jag ser ändrar jag hela tiden i organisationen för att skapa de bästa förutsättningarna för en god arbetsmiljö och lärande för eleverna. Det är nog av denna anledning som jag har så låga sjuktal bland lärarna. Det går ofta flera veckor, ibland månader utan att någon lärare är frånvarande. Det ger skolan stabilitet.
Eftersom jag är så mycket i klasserna, jag äter med eleverna och jag är ute på rast 2 ggr i veckan så tänker jag att de inte behöver så mycket styrning. Jag vet vad som sker.
När lärare kommer och ber om råd, eller om de behöver hjälp så vet jag vad de pratar om. Jag har bara drygt 200 elever på min skola så jag kan alla namn och jag känner alla elever hyfsat väl.

Jag träffar mina lärare 90 minuter per vecka på lärarmöte, då diskuterar vi undervisningen ibland, ibland har vi läst en artikel vi diskuterar, ibland pratar vi om någon teori, ibland pratar vi om praktiska saker. En gång per termin pratar vi bara om elevernas kunskapsutveckling i läs och skriv och efter nationella proven pratar vi om vi behöver förändra något i organisationen för att nå bätre resultat nästa läsår. Detta är de enda mötena jag har med lärarna. Övrig tid under veckan förfogar de själva över. Vi sätter agendan för dessa möten tillsammans utifrån vad de vill prata om.
För mig är detta pedagogiskt ledarskap, att inte styra så mycket. Jag tänker att eftersom lärarna har högskoleutbildning så vet de vad som behövs för att få eleverna dit vi vill.
Om jag ser något jag reagerar på när jag är på klassbesök så pratar jag med den läraren.

Tyvärr har jag inte tid att prata enskilt med lärarna efter klassbesöken, det hade varit intressant men eftersom jag är ensam rektor så finns det ingen möjlighet att göra det. Jag och läraren ses en gång per år på medarbetarsamtal, och då pratar vi om undervisningen. Då har jag besökt läraren minst 12 gånger, ofta fler så det brukar bli bra diskussioner. Jag ser även eleverna på rasterna och i Bamba varje dag. Än så länge har jag och lärarna varit överens om prestationen.

Oavsett vad som sker på central nivå så fortsätter vi att utveckla vår skola, på det sätt som passar oss, helt enktl det sätt som vi tror ger bäst resultat för arbetsmiljön och för eleverna.

Jag trivs med att inte styra så mycket, jag gillar att Hammarkullsskolan är en skola där lärarna tillåts vara kreativa, där vi jobbar så lagligt som möjligt, där vi testar nya saker och när det inte blir bra så ändrar vi. Framförallt har vi väldigt roligt, vi skrattar ofta när saker blir tokiga, och vi tar det inte på så stort allvar. Vi bryter ihop och går vidare.

Alla rektorer har olika syn på pedagogiskt ledarskap och de leder lärandet på olika sätt utifrån sina förutsättningar. Så måste det få fortsätta vara. Det sätt jag leder på fungerar hos mig, men det skulle nog inte fungera hos andra. Det finns inget rätt eller fel, bra eller dåligt. Vi arbetar olika beroende på våra förutsättningar. Det gäller för både lärare och rektorer att matchas ihop på ett bra sätt så de går åt samma håll. Hos mig så vet alla vad som gäller, och jag litar på alla tills de bevisar motsatsen.

Jag kommer fortsätta befinna mig i två spår samtidigt.
Jag kommer fortsätta kritisera styrningen av skolan och jobba aktivt för att ändra den och jag kommer fortsätta utveckla Hammarkullsskolan så länge jag jobbar där, på det sätt som vi anser vara bäst för medarbetarna och eleverna. Det tror jag kommer göra att lärarna stannar kvar och att våra elever når så långt som möjligt inom en snar framtid =)

På återseende

/ Linnea


Vad kan rektorer göra när nedskärningar genomförs?

Jag minns mitt första möte med min verksamhetsekonom när jag var ny som skolledare. Det var ganska många år sedan men jag minns det så väl eftersom jag efter mötet tänkte ”vad har jag gett mig in på?” Jag skulle ansvara för en budget på över 30 miljoner kr. ”Hej Linnea, då ska vi lägga budgeten för nästa år inleder min ekonom mötet med”
Det är nog det mötet som jag än idag bävar mest inför. Jag läser alltid budgeten från nämnden så jag vet vad politikerna förväntar sig. De förväntar sig ofta att vi ska höja resultaten, vi ska minska sjuktalen bland våra medarbetare. Vi ska satsa på digitalisering och språkutveckling. Vi ska även satsa på skolbibliotek och vi ska förbättra elevernas trygghet och studiero. Detta ska jag göra med krympande resurser. Resurserna blir mindre varje år, jag har inte varit med om stora nedskärningar, men de krymper. Det anmärkningsvärda är att uppdraget aldrig krymper. Uppdraget är detsamma, eller så förväntas det öka i omfång. I mina analyser och rapporter till huvudmannen ska jag vid läsårets slut analysera hur det har gått, har vi höjt resultaten, sänkt sjuktalen och har vi förbättrat studieron? Har vi lyckats höja kvalitén med mindre resurser? Har vi lyckats med det npm styrningen av skolan vill att vi ska göra?

Som ny skolledare kliade jag mig i huvudet, hur skulle jag lösa detta? Jag ville såklart göra ett bra jobb, visa att jag var en bra rekrytering trots att jag var ung. Särskilt rädd av mig har jag aldrig varit och jag brukar alltid säga vad jag tycker och jag brukar alltid göra det jag anser vara det rätta. Så, jag gjorde det jag tänkte var rätt. Jag förklarade för min huvudman att gapet mellan krav och resurser har ökat utifrån förra årets budget. Jag förklarade att jag har mindre pengar i min budget. Vad jag inte hade förstått är det som Tankesmedjan Balans granskningar lärt oss, att jag inte får indexuppräkning i budgeten som motsvarar löne och prisökningar. Det är därför resurserna krymper varje år. Jag frågade inte på det mötet vad jag skulle sluta göra. Jag skrev in de minskade resurserna som en risk i min uppföljning. Det gillades inte och jag blev tillsagd att ta bort det, men jag lät det stå kvar eftersom det är den största risken för verksamheten. Jag förklarade för min dåvarande chef att de minskade resurserna får konsekvenser för mig som rektor. Jag förklarade att de ständigt krympande resurserna påverkar min arbetsmiljö, att jag har en ständig känsla av obehag i magen, att jag sover sämre, att jag när jag sitter med gråtande medarbetare på mitt kontor så känner jag ofta att jag vill säga upp mig. Åter till mitt första budgetmöte. Vi sitter och gissar jag och min ekonom. Vi vet inte hur mycket statsbidrag vi får eftersom skolverket bestämmer sig löpande under året vilka som ska få statsbidrag och hur mycket det blir, jag vet inte exakt hur många barn jag kommer ha inskrivna. Jag vet inte hur många nyanlända jag kommer ha, det beror på världsläget. Det beror på om bomberna fortsätter falla i länder som befinner sig i krig, hur revolutionerna utvecklar sig och framförallt beror det på om gränserna till Europa kommer vara öppna eller stängda.

När vi lägger budgeten är det mesta oklart. Det mesta beror på, och det beror på sådant jag inte kan påverka. Budgetmötet slutar denna gång att jag trots mina protester blir tillsagd att minska antal medarbetare eftersom resurserna är mindre än innevarande år och eftersom löner är skolans största utgiftspost. Hur många medarbetare som behöver sluta har varierat från år till år, det kan vara tre, eller fyra, eller två, eller en. Har jag tur säger någon upp sig, går i pension eller blir föräldraledig så jag slipper göra en övertalighetsprocess. Nu måste jag meddela min medarbetare att tyvärr har jag inte råd med dig trots att du gjort ett fantastiskt bra arbete. Om den budget jag lägger på mötet kommer hålla vet varken jag eller ekonomen, det beror på. Skolledaruppdraget är väldigt roligt och givande men det är i princip omöjligt att både ha en budget i balans och en verksamhet i balans.

Det var några år sedan. De kommande åren har det årliga budgetmötet slutat på ungefär samma sätt. Summorna varierar men kontentan är densamma, gapet mellan statens krav på skolan och kommunens resurser växer.

Hur ska jag som rektor agera på budgetmötena? Det är inte ekonomens fel att vi får krympande resurser, de gör bara sitt jobb. Det är inte min chefs fel att resurserna krymper, min chef gör bara sitt jobb. Det är politikerna (huvudmannen) som klubbar budgeten. De har också en svår situation, många viljor, stora behov i kommunerna och krympande intäkter från skatterna. De har ett svårt uppdrag. De är dock ytterst ansvariga.

Jag har tänkt mycket sedan mitt första budgetmöte på vad jag som rektor kan göra. Framförallt har jag funderat på, kan jag göra något eller är det bara att acceptera läget?

Jag tänker att det vi rektorer kan göra är att börja ställa krav på minskat uppdrag när resurserna minskar. Vi behöver vara tydliga med våra huvudmän att vi absolut kan förklara medarbetare övertaliga men att det också innebär att arbetsuppgifterna hen har försvinner. De arbetsuppgifterna kommer inte att bli utförda. Om jag som rektor förklarar en kurator övertalig så betyder det att jag inte kan genomföra sociala utredningar. De kommer då förbli ogjorda. Om jag ska förklara en elevassistent övertalig så betyder det att eleven inte får stöd, och det betyder att eleven behöver tas om hand, kanske i en central SU grupp om eleven inte kan gå i en reguljär klass utan assistent innan assistenten förflyttas eller sägs upp. Om en elevassistent blir övertalig betyder det inte att läraren ska lösa undervisningen för eleven utan elevassistent. Om jag förklarar en administratör övertalig på halvtid så betyder det att jag inte kommer kunna göra all administration, hälften kommer bli ogjord. Om antalet personal i fritidshemmet minskar så betyder det att elever inte kommer kunna få plats i fritidshemmet. Att det blir färre personal på fritidshemmet betyder inte att färre personal ska ta hand om fler elever. Det kommer leda till arga vårdnadshavare som behöver fritids för sina barn. Det kommer synliggöra hur situationen ser ut i många kommuner. Minskade resurser måste börja innebära ett minskat uppdrag. Alternativet är att skolans medarbetare kommer fortsätta arbeta sig sjuka. Det är inte ett alternativ om du frågar mig!

Om en skola har vikariestopp så innebär det att undervisning kommer ställas in och eleverna skickas hem när läraren är sjuk, eftersom det inte finns någon som kan undervisa.

Jag tänker också att vi behöver bli bättre på att begära skriftliga underlag från våra huvudmän att vi är ålagda att minska på uppdraget och att det får konsekvenser. Varför är det viktigt? För att vi ska ha ryggen fria när skolinspektionen riktar kritik mot att vi inte följer skollagen. Det är viktigt att det framgår att jag som rektor åläggs av huvudmannen att minska på skolans uppdrag eftersom det saknas resurser för att kunna genomföra uppdraget i sin helhet. Vad som ska prioriteras behöver vi rektorer få hjälp med från huvudmannen så att alla rektorer får liknande förutsättningar. Det ska inte vara upp till varje rektor att göra den prioriteringen. Om vi rektorer börjar ställa krav på huvudmannen att göra prioriteringen åt oss kommer det bli tydligt vad konsekvensen blir. Det kommer bli tydligt att vi tar ansvar för vårt uppdrag. Det är rektors uppgift att ha en budget i balans. Vi ska ta det uppdraget på allvar eftersom vi hanterar skattemedel. Vi ska göra allt vi kan, men vi kan inte göra mer än allt vi kan. När det inte räcker måste något tas bort, om det har jag skrivit om i tidigare blogginlägg. Vi får inte glömma att det även är rektors uppgift att ha en verksamhet i balans. Det är viktigt att vi börjar visa att krympande resurser leder till att arbetsuppgifter och uppdrag tas bort helt och hållet. Om vi börjar anpassa uppdraget till de resurser vi har så har vi en rimlig chans att skapa balans i vårt uppdrag

Det här tycker säkert många är galet, så kan man väl inte göra? Jag menar att vi kan det. Ja, det kommer bli lite dålig stämning mellan dig och din huvudman.
Ja, du kommer säkert få ett och annat allvarligt samtal med din chef där du uppmanas utföra samma uppdrag med mindre resurser.

Tänk på alternativet. Att fortsätta som vi gör nu är inget alternativ.
I många kommuner har redan nedskärningar för 2020 klubbats i nämnderna och det kommer innebära sämre arbetsmiljö för de som arbetar i dessa kommuner, både för lärare, övrig skolpersonal och för rektorerna. Fler nedskärningar kommer klubbas under hösten 2019 i landets kommuner.

Gör vi detta tillsammans, som ett skolledarkollektiv så kommer det ge effekt, det är jag övertygad om. En bråkig rektor kan huvudmannen göra sig av med, men de kan inte göra sig av med en hel rektorsgrupp i en kommun när rektorerna går ihop och säger stopp. Det måste finnas en rektor på varje skola. Det är rektorernas marknad nu. Det är stor brist på skolledare och desto svårare uppdraget blir att genomföra desto svårare kommer det bli att rekrytera rektorer. Vi måste börja fokusera på att uppdraget ska minska i de kommuner som genomför nedskärningar och det är något vi kan börja göra direkt, mer resurser ska vi också kämpa för men de kommer inte imorgon. Vi ska fortsätta kämpa för en annan styrning av skolan, men den kommer inte heller ändras imorgon.

Vi kan dock redan idag börja ställa krav på att uppdraget ska minska i takt med att resurserna minskar. Vi behöver börja ta denna diskussion med våra huvudmän, redan vid skolstart om några veckor. Vi behöver vara tydliga med att vi självklart ska ha en budget i balans, men att det innebär också att uppdraget behöver minska eftersom vi också är skyldiga att ha en verksamhet i balans. Den diskussionen ska vi ta tillsammans i våra ledningsgrupper.

Jag hoppas innerligt att alla skolledare går med i Skolledarupproret på Facebook så vi kan hjälpas åt med detta.

På återseende

/ Linnea



Kan vi driva skola till en lägre kostnad?

I debatten om effektiviseringskrav hörs ofta röster som säger att det går att bedriva skola till lägre kostnad, det går att arbeta mer effektivt och att skattehöjningar inte behövs. Det är metoderna det är fel på. Vi som arbetar i välfärden behöver bara arbeta annorlunda. Är det så att vi faktiskt kan bedriva välfärd till lägre kostnad med bibehållen, och helst förbättrad kvalité? Vi som säger att det inte går kanske har fel? Läs hela inlägget innan du blir förbannad. Vi som jobbar i skolan tänker såklart att målet med skolan är att utbilda kommande generationer på ett så bra sätt som möjligt och att det givetvis kräver resurser. När kommun efter kommun skär ner i skolan så behöver vi som rektorer lösa denna omöjliga ekvation. Ofta lyfts digitaliseringens fördelar fram, om vi bara digitaliserar tillräckligt mycket så behöver vi inte så många som arbetar i skolan. Om vi bara ser till att lärarna blir bättre pedagogiska ledare så behöver de inte assistenter i klassrummet. Om vi bara…..

Kommunpolitiker anser att det går att bedriva verksamhet till lägre kostnad med bibehållen eller ökad kvalité. Om de trodde att det inte gick skulle de inte klubba igenom budgetar där det står att det går. De skriver dock inte hur det ska gå till rent konkret, det är upp till varje rektor eller enhetschef i kommunen att lösa. Jag tänker att det finns några kontrollfrågor som behöver besvaras för att vi ska veta om det går att göra nedskärningar i skolan utan att verksamhetens kvalité försämras. Innan politiker klubbar budgetar med effektiviseringskrav skulle jag vilja att de besvarade de frågor jag kommer ställa i detta inlägg. Dessa frågor behöver besvaras innan de ger uppdraget till rektor att minska kostnaderna, innan de förväntar sig att ”Rektor behöver bara….”

Vi börjar med den del som rör skolans lokaler.
Många skolor i Sverige är underdimensionerade, det är för små lokaler med tanke på elevantalet på skolan, många skolor har små klassrum, skolan kanske är uppdelad i flera byggnader eller bedrivs i tillfälliga lokaler, det saknas kontor för lärare, matsalen är för liten. Det finns inte tillräckligt med tider och salar för att alla klasser ska kunna ha idrott inomhus. Många skolor saknar specialsalar. När rektor får i uppdrag att minska skolans kostnader är ett sätt att öka antalet elever på skolan, om det finns elever att tillgå. Skolgårdar som är för små, fritidshem som inte har lokaler för de stora elevgrupper som de har. Då blir frågan, går det att minska skolans kostnader med hänsyn till lokalernas beskaffenhet? Dvs att det får plats fler elever i klassrummen, att det finns tider och plats i specialsalarna för fler elever, att det finns plats för fler som äter i matsalen, att det finns klädhängare/skåp. Finns det plats på skolgården för fler elever?
Kort och gott, tillåter lokalerna fler elever utifrån följande frågor?
Blir svaret nej på den frågan så går det inte att öka antalet elever på skolan och därmed förbättra ekonomin med bibehållen kvalité.

Sen kommer vi till elevgruppernas sammansättning
När rektor ska minska på kostnaderna är ett annat sätt att lägga ner särskilda undervisningsgrupper som är väldigt dyra och/eller öka klassernas storlek. För att det ska vara genomförbart så behöver inte bara lokalerna tillåta att så sker. Elevgruppens sammansättning behöver vara sådan att det är genomförbart för läraren att bedriva undervisning med hälsan och kvalitén i behåll eftersom kvalitén ska behållas och helst öka trots effektiviseringskraven.
Då behöver politikerna fråga sig när de funderar över nästa års budget, går det att lägga ner SU grupper och låta eleverna gå tillbaka till reguljär undervisning i helklass? De behöver förvissa sig om att alla elever får det stöd de behöver, de behöver förvissa sig om att alla elever kan tillgodogöra sig undervisningen. Politikerna behöver förvissa sig om att klassernas sammansättning är sådan att läraren kan bedriva undervisning av hög kvalité utan att bli sjuk själv om vi tänker att kvalitén ska bibehållas och helst öka trots effektiviseringskraven.
Kort och gott, finns det risk att undervisningen påverkas negativt av att SU grupperna läggs ner och att klassernas storlek ökar? Finns det risk att lärarens arbetsmiljö påverkas negativt av att SU grupperna läggs ner och klasserna ökar i storlek? Finns det en risk att alla elever inte får det stöd de behöver i ordinarie klass?
Blir svaret ja på de frågorna så går det inte att lägga ner SU gruppernas och öka klassernas storlek om kvalitén i verksamheten ska behållas och öka trots effektiviseringskraven.

Sen kommer vi till detta med arbetsmiljön för de som arbetar i skolan
När kommuner klubbar igenom budgetar som innebär mindre pengar än föregående år så är det främst personalkostnader som ska minska eftersom det är den största utgiftsposten. Då behöver politikerna svara på några frågor kring arbetsmiljön.
Går det att minska på kostnaderna med bibehållen och helst en förbättrad arbetsmiljö för de som arbetar i skolan? Politikerna behöver förvissa sig om att lärarna klarar av att stå ensam i klassrummen med stora klasser och många elever i behov av stöd. Politikerna behöver förvissa sig om att den personal som sägs upp inte hade behövts för att bibehålla och öka kvalitén i verksamheten. Politikerna måste förvissa sig om att inte sjuktalen kommer öka bland de som arbetar kvar. Det kan till exempel handla om oförändrad undervisningstid, samma antal klasser lärare undervisar i, att lärarna inte behöver vara ute som rastpedagog mer än de redan är, att de inte behöver ägna sin planeringstid åt annat än planering.
Om politikernas budget innebär ökad undervisningstid för lärarna, fler klasser, kort och gott färre som ska göra samma arbete så kan de inte minska kostnaderna med bibehållen och helst ökad kvalité trots effektiviseringskraven. Då kommer arbetsmiljön att försämras, och det vet vi ju alla att det är olagligt.

Så, då ställer jag frågan igen, kan vi bedriva skola till en lägre kostnad?
Ja, det kan vi, om vi minskar på uppdraget. Vi kan bedriva skola till lägre kostnad om vi sänker ambitionsnivån, om vi accepterar en försämrad arbetsmiljö. Vi kan minska kostnaderna om vi ändrar skollagen så att varje elev inte har rätt till det stöd de behöver för att nå så långt som möjligt. Då behöver vi skriva något i stil med ”Varje elev har rätt till det stöd huvudmannens resurstilldelning tillåter”
Om vi går med på en sämre skola kan vi sänka kostnaderna. Vi kan inte sänka kostnaderna med målet att bibehålla och öka kvalitén och samtidigt behålla och/eller förbättra arbetsmiljön för de som arbetar i skolorna. Det är helt enkelt inte möjligt, inte ens med andra, nya och bättre metoder.

Om politikerna fortsätter ha som ambition att skolans kvalité ska öka samtidigt som kostnaderna minskar så behöver alla ovanstående frågor besvaras. Blir svaret, ja det finns en risk att lärarna blir sjuka, nej lokalerna tillåter inte fler elever, det finns risk att undervisningstiden ökar och antalet klasser lärarna ska undervisa blir fler så kan vi inte bedriva skola till en lägre kostnad med bibehållen och helst ökad kvalité.

Jag tänker att alla förstår att vi sitter i ett tufft läge i Svensk välfärd eftersom färre jobbar och fler blir äldre och fler ska utbildas i skolan. Då hade det varit bra om politikerna slutade låtsas att vi kan köra på som vanligt de kommande åren. Det hade varit bättre om de var ärliga i hur de skriver budgetar. Det behövs en ”reality check” hos våra beslutsfattare. Jag tänker att de gör så gott de kan, men så gott de kan duger inte som läget är nu i Svensk skola. De behöver börja prata med oss rektorer och faktiskt fråga oss, var och en om vilka förutsättningar vi har på våra skolor. De behöver fråga oss vad konsekvenserna blir om de klubbar budgetar med effektiviseringskrav. De behöver fråga oss hur vi tänker att vi kan lösa situationen.

Jag tänker att de skulle kunna skriva på följande sätt i budgeten;
Nu får ni gratis tips alla politiker, jag tar inget konsultarvode för detta.

” På grund av den befolkningsutvecklingen i kommunen så kommer skatteintäkterna minska med X kronor. Det gör att vi inte kan leverera välfärd till samma kvalité de kommande tre åren. Det finns inte medel för indexuppräkning av löne och kostnadsökningar vilket gör att detta budgetförslag innebär nedskärningar med X antal kronor i kommunens skolor de kommande tre åren.
För barn och utbildningsnämnden innebär det att vi behöver minska antalet helårsarbetare med 20 tjänster.
Vi sänker därför förväntningarna på den kvalité som skolorna levererar och vi förväntar oss inte att betygen ska förbättras de kommande tre åren. Rektorerna kommer tillsammans med förvaltningsledningen ta fram en prioriteringsordning där det framgår vilka arbetsuppgifter och uppdrag som tas bort de kommande tre åren. Vi fryser härmed alla planerade satsningar på språkutveckling, digitalisering och matematik. För att inte arbetsmiljön ska försämras i skolorna så genomför vi bara den lagstadgade verksamheten. Vi skärper kraven för att få fritidshem för att minska gruppernas storlek”

Om vi som arbetar i skolorna hade fått budgetar med liknande skrivelser hade nog de flesta tänkt, trist att de måste skära ner, men skönt att politikerna är tydliga med att uppdraget kommer att minska och att de förstår att kvalitén kommer att försämras. Som rektor tänker jag att det är viktigt att vara påläst och vara informerad om kommunens / huvudmannens budget. De är offentliga handlingar i kommunal verksamhet och lätt att få tag på.

Det finns ett mycket bra inlägg på Tankesmedjan Balans hemsida med bra frågor att ställa till kommunens ekonomichefer och beslutsfattare. Där finns lite tips på vad man kan titta efter när man läser budget om man är på jakt efter nedskärningar. Läs det och läs deras granskningar. Det är tack vare Tankesmedjan Balans som skolsverige fått kunskap om hur kommuner gör när de skär ner i välfärden.

På återseende

/ Linnea