Den kreativa nedskärningspolitiken

Hösten 2019 läste jag ganska många kommunala skolbudgetar och jag gjorde det av två anledningar.
1. Jag ville bli bättre på att läsa budgetar och syna gömda nedskärningar, de som brukar omskrivas som satsningar av politikerna.
2. Jag ville hitta mönster samt att skapa mig en uppfattning om hur stora nedskärningar som väntade.

Jag tror att det är helt avgörande att fler sätter sig in i politikernas resonemang och att fler följer nämndernas arbete. Det är bara på så sätt vi kan bli riktigt skarpa, ställa de rätta frågorna, ställa de rätta kraven och visa att vi ser vad de gör och att vi vill ha en annan politik i våra kommuner.

I mars månad skriver landets nämnder årets första delårsrapport och den brukar behandlas på nämndmötena i under mars-maj. Det är lite olika i olika kommuner.
Så, eftersom jag läst en hel del budgetar i höstas och sett nedskärningar i varenda kommun jag tittat på så tänkte jag att det vore bra att ta reda på om de redan beslutade nedskärningarna har börjat genomföras. Jag ville också veta om de räcker – eller om man planerar att besluta om ytterligare nedskärningar under 2020. Det är viktigt att komma ihåg att dessa rapporter skrevs innan pandemin slog till med full kraft.

Delårsrapporter är sällan omfattande, de är på några sidor och jag läste främst budgetdelen i dem. Det tog inte så lång tid att läsa dem. Jag läste 253 st. Utöver det har jag läste ett hundratal månadsuppföljningar för januari 2019 och januari 2020 för att jämföra utgångsläget.
Jag tittade alltså utifrån följande frågor;
1. Har de beslutade nedskärningarna börjat genomföras?
2. Finns det planer och/eller beslut om ytterligare nedskärningar 2020?
3. Hur beskriver man konsekvenserna för medarbetarnas arbetsmiljö?
4. Hur skriver man om ersättning till fristående skolor?

Jag har tittat på uppräkningen av ram, dvs kompensation för prisökningar, löneökningar, inflation och volymökningar och jag har tittat på om kompensationen planeras att förändras under 2020.
Det är viktigt att komma ihåg att effektiviseringskravet är det som skiljer mellan vad verksamheten behöver för att täcka de ökade kostnaderna, och den faktiska uppräkningen av budgetramen.

Exempel
En kommun får 1 % uppräkning av ram
Det innebär 1,7% nedskärning första kvartalet eftersom PKV är 2,7%.

PKV är måttet för prisökning i kommunal verksamhet och det räknas ut av SKL några gånger per år.
Alla uppräkningar som understiger PKV är en nedskärning och alla uppräkningar som överstiger PKV kan eventuellt vara en satsning. Jag har även tittat på om det finns underskott att hämta hem från föregående år, eftersom det innebär ytterligare effektiviseringskrav.

Om en verksamhet inte får kompensation enligt PKV så innebär det att verksamheten ska bedrivas till en lägre kostnad. Det är därför vi får arbeta in löneökningarna med vår egen hälsa som insats.

Så, under några helger och kvällar har jag suttit med näsan i delårsrapporter och för varje rapport jag läst så minskar argumenten för att arbeta kvar i skolan. Jag har jobbat i skolan så länge att jag vet att resurserna är tillräckliga ibland, men oftast otillräckliga. Efter att ha arbetat som rektor i drygt 8 år med budgetansvar så är jag van att få höra ”det går inte ihop”
Det har så länge jag kan minnas varit obalans mellan statens krav och de resurser huvudmannen skjuter till. Men, de senaste fem åren upplever jag att det blivit mycket värre, mycket, mycket värre.
Det beror, tror jag på att vi inte har något mer att skära ner på, men vi tvingas ändå att fortsätta minska på resurserna och öka kraven.

Några saker är viktiga att komma ihåg.
1. Nedskärningarna har pågått under väldigt lång tid. Det gör att när vi nu skär ner så gör vi det från en redan slimmad organisation.
2. Läraryrket är redan ett riskyrke och vi har en stor lärarbrist.
3. Desto mer kommuner skär ner i skolan, desto mer ökar kravet på digitalisering och systematiskt kvalitetsarbete – eftersom det finns en ide om att ett förändrat arbetssätt och mer digitalisering ska göra att kvalitén i verksamheten ökar när resurserna minskar.

Jag ska ge några exempel på hur politikerna resonerar kring nedskärningarna:

”Nedskärningarna kommer inte påverka våra barn och unga”
”Effektiviseringar är inte bara av ondo”
”Vi måste börja tänka annorlunda och mer flexibelt kring undervisning”
”Vi måste utveckla den digitala kompetensen”
”Nu måste vi fokusera på andra arbetssätt”

Kommuner tävlar i vilka som har de mest högtravande ambitionerna. Det är inte ovanligt att en kommun ska ha ”Sveriges högsta undervisningskvalite” eller ”eleverna ska bli sitt bästa jag” eller ”alla elever ska gå i Sveriges bästa skola i kommun X”
Detta blir svårt att genomföra när verksamheten åläggs med omfattande effektiviseringskrav. Det grundläggande problemet är såklart, vad betyder det ens?
Detta är en del av det destruktiva varumärkesbyggandet, som är en konsekvens av marknadsstyrningen och styrningsfilosofin new public management.

Jag skulle ha mycket mer förståelse för att det är svårt att vara politiker om de var lite mer ödmjuka inför de som ska göra jobbet, om de sa något i stil med att ”vi förstår att det är ett svårt uppdrag för rektorerna…”
”Nu måste vi sänka kraven för att inte medarbetarna ska få för hög arbetsbelastning”
Det hade varit ett mer rimligt förhållningssätt.

Nåväl. Vad har jag dragit för slutsatser?

  • Alla kommuner har påbörjat arbetet med budget i balans, dvs att nedskärningarna genomförs och får fullt utslag hösten 2020. I de flesta kommuner är man noga med att påpeka att rektorerna inte minskar antalet årsarbetare tillräckligt snabbt.
  • Majoriteten av kommunerna skriver i rapporten att nedskärningarna inte kommer påverka eleverna och barnen i kommunen
  • I ca 80% av delårsrapporterna så står det ungefär att ”ytterligare effektiviseringar kommer att krävas under 2020”
    Dvs, det kommer fattas beslut, eller har redan fattats beslut om ytterligare nedskärningar i år, förutom de som beslutades i budgeten för 2020. Det kommer mera, och det kommer bli värre redan i höst. Observera att vi inte ens har underlagen för budget 2021 än.
  • I cirka hälften av rapporterna skriver man uttryckligen att förklaringen till att underskottet ökar är för att kommunen måste ersätta de fristående skolorna för föregående års underskott. Sundsvall är ett exempel på det, de ökar sitt effektiviseringskrav på skolorna med 36 miljoner pga att de hade ett underskott på ca 87 miljoner och därmed måste ersätta de fristående med 36 miljoner.
    Det är viktigt att inse att det system vi har idag med marknadsstyrningen och en princip om lika skolpeng för kommunala och fristående skolor driver på effektiviseringskraven.
    När en kommun går back måste de ersätta de fristående skolorna, det leder till ökade effektiviseringskrav på den egna verksamheten, och då måste de ersätta friskolorna kommande år igen. Såhär håller vi på år efter år och skolan slits isär.

    Igår (25/5) skrev jag en lång rant på twitter om Vingåker. De ligger stadigt på topp tio på rankningen som årets nedskärningskommun. I den lilla kommunen ska de, förutom de redan beslutade nedskärningarna skära ner ytterligare 3,25 %, eller ca 7 miljoner.
    Det är horribelt. Det som är ännu mer horribelt är att nämndens ordförande pratar ut i lokalpressen och säger att det är effektiviseringar inte är dåligt, att eleverna inte kommer att drabbas och att de inte nått smärtgränsen än. Jag blev så upprörd att jag postade ett ex av De effektiva till henne idag. Hoppas att hon läser den.

    I flera kommuner har man, för att komma i balans ändrat delegationsordningen för rektorerna och tagit ifrån dem delegation på rekrytering och inköp. Det är ett väldigt effektivt sätt att bakbinda rektorerna i deras uppdrag. Utan rätten att rekrytera och göra inköp blir det i praktiken svårt att organisera och styra den inre organisationen, såsom skollagen är tydlig med att rektor ska.

    I princip i alla rapporter använder man ordet effektiv/effektivisering/effektivt resursutnyttjande tio gånger i varje mening. Det är ändå imponerande att de inte har några andra ord att svänga sig med.
    Jag var lite ironisk där, men ni fattar. Det viktiga är att poängtera hur effektiv organisationen ska bli.

    Jag har inte sett i någon rapport eller i något nämndprotokoll jag läst att man tar upp medarbetarperspektivet. Man skriver inte att arbetsmiljön riskerar att försämras, man skriver inte om konsekvenserna av ökade elevgrupper på fritidshemmet, att lärarna står ensamma i 30-klasser eller att barngrupperna på förskolan går över all rimlighet.
    Detta trots allt vi vet om vikten av en god arbetsmiljö. Jag fattar såklart varför och det gör ni också. Jag kanske är lite gammeldags men jag tror att medarbetarna som har en bra arbetsmiljö är mer effektiva än medarbetarna som ständigt balanserar på gränsen för vad de klarar av.

    Jag och min upprorskollega Alexander Skytte har skickat in ett 15-tal debattartiklar till lokalredaktioner med syfte att upplysa människor om effektiviseringskraven. Några har publicerats, och några kommer under de närmsta dagarna. Vi tror att det är en bra strategi att sprida kunskap i landet, genom lokaltidningarna.

    Jag vill att effektiviseringskraven i nämnderna runt om i Sverige utvärderas utifrån ett medarbetarperspektiv. Därför har jag skickat in ett medborgarförslag till Göteborg om just detta. Jag tror att det är en bra grej att göra, och jag tror att det får mer effekt desto fler som skickar in. Här är mallen om någon vill använda den, lägg bara till om den verksamhet du vill ska utvärderas och skicka in till din kommun. Det står på din kommuns hemsida hur man gör.

    Nedskärningarna kommer att öka i höst, 2020
    Nedskärningarna kommer öka 2021
    Vi kommer få en ännu sämre arbetsmiljö

    Det har varit hög tid under lång tid att organisera sig mot detta, och det finns initiativ igång.
    Vi behöver vara många om vi ska ändra på detta. Det är ingen skrämselpropaganda att det kommer bli värre. Det är fakta, det står svart på vitt i princip i varenda nämndhandling.

    På återseende

    / Linnea

En reaktion till “Den kreativa nedskärningspolitiken

  1. Ett gediget arbete och superb sammanfattning. Har elever som vi på Spec. vänder och vrider oss själva för att de ska få det stöd de behöver, gör allt och lite till. De är helt underbara, härliga att arbeta med och vill inte byta mitt jobb för något i världen. De får mig att skratta varje dag, samtidigt som jag med knut i magen försöker att hitta nya lösningar. För mig är elevperspektivet det som gör det tuffast när det gäller medarbetarperspektiv. Eleverna hamnar i kläm och det enda, då resurser inte går igenom, som kan göra det bättre för dem är att vi kramar ut än mer från oss.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s