Den (o)jämlika finansieringen

I det här inlägget fortsätter jag att diskutera utredningen om en mer jämlik skola och det förslag som rör finansieringen av skolan. I utredningen så gör man en genomlysning av statsbidragen och man lägger ett förslag om ett generellt sektorsbidrag istället för dagens djungel av olika statsbidrag. Syftet är att staten ska ta ett större grepp om skolans finansiering. Man lägger förslag på ett sektorsbidrag på 15 miljarder från och med 2021. Vissa statsbidrag är man tydlig med att de inte ska bakas in i detta sektorsbidrag, de är till exempel kostnadsersättningar och inte heller statsbidrag för karriärtjänsterna och professionsprogram. Med detta förslag så minskar skolverkets kostnad för att administrera statsbidragen.

Förslaget;
”Majoriteten av stimulansbidragen till skolväsendet ska läggas samman till ett sektorsbidrag. Sektorsbidraget ska syfta till att stödja skolverksamheten och stimulera skolutveckling utifrån lokala behov och prioriteringar i syfte att öka likvärdigheten och kvaliteten i undervisningen. Varje skolhuvudman för skolenhet med förskoleklass, grundskola och grundsärskola kan beviljas bidrag. Skolverket fastställer vid årets början beloppet för innevarande år för de som beviljats bidrag, och redovisar en preliminär beräkning för påföljande två år. Bidraget ska vara socioekonomiskt viktat. För att erhålla statsbidrag ska huvudmannen utifrån analyser av den egna verksamhetens utvecklingsbehov sammanställa en treårig handlingsplan för att stärka likvärdighet och undervisningskvalitet. Resultatet av handlingsplanen ska följas upp och redovisas. Statens skolverks regionala organisation ska följa huvudmännens arbete. Utöver existerande statsbidrag ska staten skjuta till ytterligare 3 miljarder årligen till det nya sektorsbidraget”

Utgångspunkten är att resurser har direkt koppling till elevernas resultat och eftersom vi har en skola som är segregerad så behöver vi se över finansieringen. Idag är det stor skillnad mellan olika huvudmän i vilken utsträckning de söker statsbidrag och hur de används. Vissa mindre kommuner söker inte statsbidrag för att det tar för mycket resurser i anspråk att administrera. Det är även en stor skillnad i hur huvudmän viktar skolpengen utifrån socioekonomiskt index. Det sektorsbidrag som man lägger förslag om ska vara just viktat utifrån socioekonomiska parametrar. Det man tittar på då är bland annat föräldrars utbildningsbakgrund.

I utredningen gör man bedömningen att det är skolverket som ska ge förslag på vilka statsbidrag som ska bakas in i det nya generella sektorsbidraget.

I och med detta sektorsbidrag så säger man i utredningen att;
– Det ska vara tillsvidare, och inte som idag när vi har tillfälliga statsbidrag.
– Det ska tillföras ytterligare 3 miljarder till sektorsbidraget och totalt blir det 15 miljarder
– Detta handlar om att staten blir en tydligare medfinansiär av skolan
– Det ska sökas för tre år i taget och inte ett år i taget som det är nu vilket minskar den administrativa bördan

Såhär säger man gällande den socioekonomiska viktningen;
”Ett bidragsbelopp baserat på elevantal som viktas utifrån socioekonomiska parametrar för att bidra till en kompensatorisk resursfördelning bör fastställas årligen för varje huvudman. Det socioekonomiska indexet uppdateras årligen, så att respektive huvudmans bidrag anpassas till förändrade behov”

Det här är enligt mig en viktig aspekt eftersom elevunderlaget på våra frånvalsskolor varierar i hög grad under en treårsperiod. Jag har som exempel 40 % elevomsättning på min skola vilket innebär att elevunderlaget är helt annorlunda från år till år. Jag har ingen stabilitet i mitt elevunderlag. Det gör att resurstilldelningen alltid är osäker och det gör att elevernas behov av stöd varierar kraftigt under ett läsår beroende vilka som börjar/slutar på skolan. Det innebär också att lärarna aldrig kan arbeta med samma elevgrupp under en längre tid eftersom det börjar/slutar elever varje månad. Man vill att sektorsbidraget ska betalas ut löpande under året.

En annan viktig aspekt för att detta förslag, om det blir verklighet ska leda till en mer jämlik skola är detta;
”För att beviljas statsbidrag ska huvudmannen analysera den egna verksamhetens utvecklingsbehov samt sammanställa en handlingsplan för att stärka likvärdigheten och undervisningskvaliteten i huvudmannens verksamhet. Dessa insatser kan t.ex. innefatta personalförstärkningar, förbättrad stödundervisning till elever med stora behov, utveckling av tydliga styrstrukturer och rutiner eller utveckling av roller och arbetssätt liksom strategiska lönesatsningar. Arbetet kan särskilt inriktas på vissa skolenheter”

Möjligheter med formuleringen
Här ser jag möjligheter och problem. Vi börjar med möjligheterna:
Det är bra att man skriver att insatser kan innefatta personalförstärkningar och förbättrad stödundervisning till elever med stora behov. Det är precis det vi behöver, särskilt i våra frånvalsskolor. Vi behöver fler lärare och vi behöver möjlighet till stödundervisning i svenska och matematik redan från förskoleklass. Jag har skrivit om det i tidigare inlägg om problemet med att lågstadiesatsningen och fritidshemssatsningen försvann är att de var vigda åt ökad bemanningen och när de sammanfördes i statsbidraget för ökad likvärdighet så blev fokus istället projekt och systematiskt kvalitetsarbete. Med den reformen så flyttades lärarna från klassrummet till konferensrummet.

Jag tror dock att man alltid måste ha tvingande skrivningar för att intentionerna med förslagen ska införlivas. Att skriva att huvudmännen kan göra, kommer innebära att några gör men de flesta inte. Det är i alla fall min erfarenhet.

Om vi ska öka jämlikheten i skolan är det nödvändigt att staten blir en större medfinansiär. Systemet med att alla huvudmän gör olika är förödande för skolan. Men, när staten lägger generella bidrag så innebär det också en minskad möjlighet att styra vad huvudmännen gör med pengarna.

Problem med formuleringen
Det är inte tydligt formulerat att rektor är den ska som analysera verksamhetens behov. I skollagen står det till exempel att huvudmannen ska fördela resurser utifrån elevernas behov. Det är det mig veterligen ingen huvudman som gör, eftersom det inte står tydligt med en ”ska” formulering att huvudmannen ska analysera skolans behov i samråd med rektor. Det är helt avgörande att vi rektorer som känner våra skolor är delaktig i detta arbete. Huvudmännen måste sluta gissa och börja prata med alla sina rektorer inför varje budgetår. Jag har till exempel kvalitetsdialog när vi pratar om min skolas resultat, men jag har aldrig blivit kallad till en budgetdialog där vi pratar om vilket behov av resurser jag har på min skola. Det här kan vi komma tillrätta med, om vi gör en förändring i skollagen. Vi måste förstå den enorma skillnaden på när det står ska och bör.
Jag tror att detta förslag skulle kunna göra förslag på riktigt om man formulerade sig på följande sätt;

”För att beviljas statsbidrag ska huvudmannens rektorer årligen analysera sin egen verksamhetens utvecklingsbehov samt sammanställa en handlingsplan för ökad måluppfyllelse i syfte att stärka likvärdigheten och undervisningskvaliteten i sin verksamhet. I handlingsplanen ska det framgå vilken resurstilldelning rektor behöver för att uppnå lagkraven på verksamheten. Utifrån rektors handlingsplan fördelar huvudmannen resurser”
(Mitt förslag)

Jag tror att det den formulering som står i utredningen riskerar att bli ytterligare en produkt på förvaltningsnivå.

Risk
– Att delar av sektorsbidraget används till kvalitetsarbete
– Att en mindre del går ut i skolpengen
– Att tar ytterligare administrativa resurser i anspråk på förvaltningarna och då menar jag inte bara själva processen att söka och redovisa utan att det leder till mer analys och kvalitetsarbete.

Vinst
– Det är bra att det söks på en treårsperiod
– Det kommer minska administrationen om man jämför med dagens statsbidrag
– Det är viktigt och rätt att fritidshemmet inkluderas

Risken att huvudmännen minskar sin egen resurstilldelning
En viktig aspekt som inte får glömmas bort är den att när staten ökar sin finansiering av skolan så finns det en stor risk att huvudmännen minskar sin egen resurstilldelning. Det kan då få konsekvensen att jämlikheten minskar, tvärtemot vad som är syftet med detta förslag. Man skriver om detta i utredningen och man säger att;
”Däremot är det fortfarande svårt för staten att faktiskt påverka de totala resurserna när staten inte har kontroll över hela budgeten. Alla statsbidrag gör det möjligt för kommunerna att själva minska sina anslag till skolan och i stället prioritera resurserna till annat. Ett försök att hantera detta gjordes när likvärdighetsbidraget inrättades. För att erhålla statsbidraget fick huvudmännen inte minska sina egna resurser för undervisning och elevhälsa, om det inte fanns särskilda skäl. Detta fick dock oönskade effekter som att huvudmän med en utsatt ekonomisk situation tvekade att söka statsbidraget av rädsla för att bli återbetalningsskyldiga, varför regeringen beslutat ta bort kostnadsvillkoret”

Vi såg detta hända med statsbidraget för ökad likvärdighet vilket gjorde att kostnadsvillkoret togs bort, och en del av statsbidraget för ökad likvärdighet möjliggjorde för kommunala huvudmän att genomföra ytterligare nedskärningar och istället finansiera sin verksamhet med statsbidraget.
Utredningen har inte i uppdrag att titta på att ta över den totala finansieringen av skolan eftersom det skulle innebära att de måste skatteväxla (alltså att skatter går till staten och inte kommunen, jag tror det heter skatteväxla men jag kan ha fel) och det skulle behöva en egen utredningen i så fall. Det hade varit ett mycket större ingrepp och inte inom nuvarande system.

Det är viktigt att komma ihåg att ett större, generellt sektorsbidrag gör att statens möjlighet att styra huvudmannen minskar eftersom att med detta förslag så gör huvudmännen prioriteringarna.
Av den anledningen tror jag att man behöver ha tvingande skrivningar om det blir lagförslag av detta. Man måste använda ”ska” formuleringar och inte ”bör” och man måste skriva in att rektor ska vara den som analyserar behoven av resurser eftersom det är bara rektor som vet vad varje specifik skola behöver. Man för ett resonemang i utredningen om detta med att staten faktiskt inte kan veta om de medel man avsätter till skolan verkligen hamnar i skolan, detta eftersom staten och huvudmannen delar på finansieringen. Ett ökat statligt ansvar ska utredas vidare så den utredningen kommer säkert med förslag som rör ett ökat statligt ansvar för skolan.

Avslutningsvis
Jag är tudelad inför detta förslag. Det är bra att utredningen kommer med ett förslag om ett sektorsbidrag istället för den djungel av olika statsbidrag som vi har idag. Det är bra att det ökar med 3 miljarder. Det är bra att de söks för en längre period.
Jag är dock väldigt orolig för att effektiviseringskraven kommer att öka och därmed en ökad förväntning på förändrade arbetssätt och ett ökat krav från huvudmannen på kvalitetsarbete.

– Att huvudmannens egen resurstilldelning minskar och att detta sektorsbidrag ökar effektiviseringskraven ute i kommunerna
Om det blir så (vilket är högst troligt) så kommer det leda till ökade nedskärningar i kombination med en ökad förväntning på SKA-arbete och förändrade arbetssätt

– Att små kommuner inte söker (jag tror dock att denna konstruktion möjliggör för fler att söka)
– Att den socioekonomiska viktningen blir för liten och att vi inte ser den effekt på resultaten som vi eftersträvar
– Att det blir huvudmännen som analyserar och inte rektorerna vilket riskerar att slå fel
– Att för stor del läggs på projekt och SKA arbete istället för att de går direkt ut i skolpengen

Precis som jag skrivit innan så handlar även detta förslag i grunden om hur vi ser på skolan och vem den är till för. Om vi tänker att skolans uppgift är att kompensera för hemmets tillkortakommanden så behöver vi vikta mer resurser till de skolor som har de sämsta förutsättningarna, och alltid utifrån rektors bedömning.

På återseende

/ Linnea