Den samhällsviktiga journalistiken

Det senaste halvåret har larmen om att tidningsredaktioner behöver göra besparingar duggat tätt. Det sker fusioner mellan tidningar, nu senast med ”mitt i” och ”direktpress”
Tidningen KA, kommunals tidning ska bantas ned, lärarförbundets tidningar lades ut på en contentbyrå för drygt 1,5 år sedan är det väl nu. Aftonbladet ska tydligen lägga ner sin samhällsredaktion. En lokaltidning i Sigtuna läggs ner helt och hållet.
Det finns många exempel. Allt mer kommer från TT och allt färre journalister innebär fler reportage och färre gräv. Detta i en tid när vi behöver gräva djupt, omfattande och uthålligt. Det finns så mycket som måste fram i ljuset.

Detta är oroväckande av flera anledningar. Dels är journalistiken den tredje statsmakten och en viktig institution för att försvara demokratin och dels är det tack vare journalistiken som jäv och andra felaktigheter kommer upp i ljuset. Det är oroväckande att det bara finns 16 tjänster i hela landet för journalister på platsbanken just nu. Som många av mina följare vet så ligger frågan om välfärdens styrning mig varmt om hjärtat, och då främst skolan eftersom jag själv arbetar i skolan. Jag ska i detta inlägg försöka förklara varför jag blir så oroad över att journalistiken trycks tillbaka, i en tid när den behövs i allra högsta grad.

Nuläge i kommuner och regioner
Vi har ett mycket allvarligt läge i våra kommuner och regioner vad gäller;
– omfattande effektiviseringskrav
Jag har tex läst de flesta delårsrapporter från Sveriges utbildningsnämnder och princip alla kommuner fattar beslut om ytterligare nedskärningar. Nu håller jag på att plöja budgetförutsättningarna inför 2021 och den ekonomiska planen för 2020-2023/2024 och det ser riktigt illa ut. Vi har massiva nedskärningar att vänta.
– fokus på att minska resurserna men bibehålla eller helst öka kvalitén
– marknadsstyrningen snurrar i en allt snabbare takt och friskolekoncerner etablerar sig i kommun efter kommun med ökad skolsegregation som följd.
– Regionerna har också massiva effektiviseringskrav i år, föregående år och de kommande åren

Allt detta kommer innebära att;
– färre personer ska utföra samma arbete till en förväntad bibehållen eller ökad kvalité med sin hälsa som insats (i samtliga välfärdssektorer)
– skolan slits isär i ett allt högre tempo vilket får konsekvensen att skolsegregationen ökar

Journalistikens roll
Att journalistiken trycks tillbaka oroar mig eftersom det är journalister som ska berätta för befolkningen om vad sker i samhället. Journalistiken bör även utbilda befolkningen i hur samhället styrs. Det är ett problem att allt fler kommuner har allt fler kommunikatörer. Om du arbetar som kommunikatör på en kommun eller i en region så är din roll att sälja in din organisation, inte att granska. Du arbetar med reportage och goda exempel men inte med granskning.

När lärarförbundets tidningar lades ut på en contentbyrå så var många oroliga att nu skulle det bara bli reportage och goda exempel och inga fler granskningar. Tyvärr fick vi som var oroliga rätt.
Detta i en tid när alla kommuner skär ner i skolan och vi har ett dysfunktionellt skolsystem som sliter isär skolan. Jag har funderat en del på detta. Det skrivs om nedskärningar ibland, men ofta bara i konstaterande form ”så här är det” Jag saknar den skarpa granskningen, den där journalisten inte ger upp innan den ställt beslutsfattarna mot väggen och avkrävt svar. Jag tänker att detta dels hänger ihop med nedskärningarna på redaktionerna, det finns inte tid att läsa in sig på utredningar och i offentliga dokument. Då blir det lättare att ringa upp någon och ställa frågor.

Vad jag anser behövs
Jag anser att är det någon gång som det behövs skarp välfärdsjournalistik så är det nu. Vi står inför ett vägskäl nu, om vi ska återupprätta välfärden eller fortsätta montera ned den. Jag tror att de flesta av Sveriges invånare vill återupprätta välfärden igen men då måste människor få veta vad det är som sker. Jag tror att det är helt avgörande att journalister själva läser offentliga dokument. Om en tidning/redaktion vill granska nedskärningar i sjukvården så behöver journalisterna/redaktionen läsa samtliga regionbudgetar och skriva om vad som står i budgetdokumentet och inte fråga en sjukhusdirektör om kommande års budget. Sjukhusdirektören är bra att prata med efter att man har läst, då utifrån ”Varför säger du att ni satsar när ni skär ner 2,4 % i år?”

Om en rikstidning ska skriva om nedskärningar i skolan så behöver de läsa 290 skolbudgetar och sedan skriva om vad de läst, och intervjua företrädare för kommuner. Om man inte orkar läsa själv kan man ta hjälp av andra som läst alla budgetar och ge dem rejält med utrymme i en artikelserie.
Förstår ni vilket kraft det skulle ge?
De flesta i Sverige har inte en aning om vad som sker. Det kan vi bara ändra på genom att berätta om det. Lokalpressen har en enklare utgångsläge, de behöver bara läsa sina egna nämndhandlingar.

Jag tror att det vore bra med en grundkurs för Sveriges befolkning om effektiviseringskravens konstruktion. Då behöver man berätta om skillnaden på effektivisering och effektiviseringskrav.
Man behöver berätta om hur ”satsningar” blev till en nedskärningar genom att politiker skriver i sin budget att de satsar 10 miljoner på språkutveckling i förskolan, för att i nästa kolumn lägga in ett effektiviseringskrav på 12 miljoner. Man behöver berätta om PKV, prisökning i kommunal verksamhet och varför det är viktigt att titta på när man ska ta reda på om en kommun satsar eller fattar beslut om nedskärningar. Man behöver förklara varför ökade löner innebär ökade nedskärningar eftersom det inte finns kompensation inlagd i budgeten. Man behöver skriva om hur medarbetarnas arbetsmiljö i välfärden påverkas av effektiviseringskraven, om hur klasserna ökar i skolan, barngrupperna på fritidshemmet och förskolan sedan långt överskridit all rimlighet. Man behöver berätta om hur PKV hänger ihop med arbetsmiljö, hur det hänger ihop med styrningsfilosofin new public management och tanken att det går att minska resurserna och samtidigt bibehålla eller helst öka kvalitén. De som skriver om skolan behöver förklara varför systematiskt kvalitetsarbete aldrig kommer vara en lösning på skolans strukturella problem.

Nu läser vi i många tidningar ”Fler lämnar grundskolan med fullständiga betyg”
Innan man skriver så måste man kolla på hur elevsammansättningen har ändrats. Man behöver kolla i skolverkets databaser hur relationen mellan NP och betyg är. Man behöver kolla på residualvärdet i SALSA.
Systematiskt kvalitetsarbete, skolledningen och organisationen är ytterst sällan en rättvis förklaringsmodell eftersom vi vet att det som främst påverkar elevernas skolresultat är vårdnadshavarnas utbildningsnivå och elevernas härkomst, samt fördelning av pojkar/flickor.
Det här är lite känsligt eftersom friskolelobbyn för fram att elevsammansättningen inte är det som påverkar mest, utan att det skulle handla om hur man arbetar i klassrummet, inte vilka elever som sitter där. Här har journalisterna ett arbete att göra, att förklara för Sveriges befolkning varför de inte ska köpa ”skolframgång” rakt av. Det finns ofta andra förklaringar som är närmare sanningen.

När aktiebolagsdrivna skolor plockar ut flera hundra miljoner i vinst, när 100 % av eleverna i årskurs nio på en skola har A i teknik behöver journalisterna börja gräva eftersom det är helt orimligt. När en skola har höga betygsresultat måste man börja titta i statistiken för att se vad som ligger bakom resultaten. Är det så att eleverna lärt sig det de ska, eller är det glädjebetyg eller ett ”lätt elevunderlag” som ligger bakom succén? Då är det viktigt att förklara alla delar av styrningen och hur det hänger ihop. Det finns mängder av exempel på betygsinflation och det finns mycket att säga om det faktum att vi i Sverige tillåter att utländska riskkapitalister tillåts plocka ut hundratals miljoner på skattsedeln. De flesta i Sverige har inte en aning om detta. Vi behöver berätta om det.

Marknadsstyrningen av skolan för med sig en mängd tråkiga konsekvenser, några av dessa är;
– Tystnadskultur
– Effektiviseringskrav
– Obegränsat med vinst på skattsedeln
– Varumärkesbyggande
– Glädjebetyg
– Lätta elever och resurskrävande elever separeras på olika skolor
– Referenstagning av elever
– Aktiebolagsägda skolkoncerner köper upp skolor och öppnar nya i en rasande takt vilket ökar skolsegregationen
– Skolor får hyresrabatter av kommuner när de etablerar sig
– Det finns en ide om att systematiskt kvalitetsarbete är lösningen på skolans problem vilket är det friskolelobbyn vill att vi ska tro. Det är dock nonsens, vi måste se till elevsammansättningen först och främst.
– Finansieringens konstruktion

Allt detta hänger ihop, vilket gör att vi måste berätta om det i en helhet. Det kräver att man läser utredningar, mängder med budgetar och statistik.

Jag säger det igen: de flesta i Sverige har inte en aning om detta.
Vi behöver utbilda dem.

Tänk om vi skulle se ett Agenda som bara handlar om välfärdens styrning, eller om alla lokala nyhetsredaktioner läste sina nämnders handlingar och berättade om vad som står där. Tänk om vi skulle se omfattande artikelserier om marknadsstyrningen i våra stora rikstidningar. Tänk om UG skulle granska IES etableringar och hyresrabatterna. Tänk om tidningar skulle ta in krönikörer med spetskompetens inom just detta. Tänk om välfärdsfacken skulle satsa på sina tidningar och ge förutsättningar för redaktionerna att läsa samtliga budgetar i alla regioner och kommuner. Tänk om vi skulle se en skolpanel i morgonsoffan som handlade om hur skolan styrs. Tänk om 10 % av sommarpratarna kom från välfärden, om de fick möjlighet att prata om hur deras sektor styrs. Tänk om P3 dokumentär gjorde en dokumentär där de granskade regionbudgetar…osv…

Det finns många journalister som gör ett väldigt bra arbete med dessa frågor. Det finns många som läser, granskar och berättar. All cred till er!
Men, ni som kämpar på är för få i antal. Om vi ska berätta om detta för Sveriges befolkning måste fler journalister med på tåget. Då måste fler skriva om detta på ett djupare och bredare plan.
Fler måste börja gräva själv istället för att fråga företrädare för skolor, förskolor, politiker och skolpersonal.

De flesta har inte en aning om hur styrningens olika delar hänger ihop och att det hänger ihop med vår arbetsmiljö och förutsättningar för vårt uppdrag.

Det bästa är att detta går att åtgärda ganska enkelt. Det finns en massa kunniga människor som gärna hjälper till. Låt de få utrymme!

På återseende

/Linnea