Segregationens konsekvenser är tydliga

I detta inlägg pratar jag inte om den skola jag arbetar på nu, utan mina samlade erfarenheter de senaste (snart) 15 åren i skolan.

Ni ska få stifta bekantskap med Adam.
Adam finns inte på riktigt, men alla vi som arbetar i skolor i de särskilt utsatta områdena har många Adam på våra skolor.

Adam är 7 år gammal och han bor med sin mamma och två yngre syskon och fem äldre syskon. Pappan finns inte med i bilden, han stannade kvar i hemlandet när Adam flyttade till Sverige med sin mamma och sina syskon. Adam kom inte till Sverige på grund av krig, utan för att många släktingar flyttat till Sverige och de fick höra att det var fint i Sverige. Han bor med alla sina syskon och mamma i en lägenhet med två rum och kök och han delar rum med 5 syskon och mamman sover i samma rum som 2 syskon. Han är ofta trött när han kommer till skolan och det gör att han ofta blir arg om någon retar honom eller bara tittar på honom. Då är det skönt att få arbeta i enrum med en lärare en stund. Då kan han berätta för sin lärare hur han mår. Läraren brukar fråga hur Adam har sovit, det är skönt att kunna prata med sin lärare. Han brukar berätta att det är svårt att sova när storasyskonen spelar spel på Ipaden. Det är svårt att sova eftersom det inte får plats med sängar i rummet så alla sover på madrasser. Det är svårt att sova så många i samma rum för att det blir varmt och luften blir dålig. Det är svårt att sova när tre stycken snarkar, hostar eller vänder på sig. Adam berättar ofta för sin lärare att han brukar vakna fler gånger på natten än han kan räkna till.

När det är morgon måste han kliva upp trots att han är så trött att benen knappt bär honom. Han måste gå till skolan och syskonen ska till förskola och skola. Det gör att Adams mamma också är trött och de hinner aldrig äta frukost hemma.
Han brukar svara nej på frågan om han ätit frukost. På Adams skola serverar de frukost för alla barn, men det är svårt för en ensamstående mamma att få iväg alla barn så tidigt på morgonen så han äter aldrig frukost. Just detta med mat är svårt tycker Adam, eftersom det bara är smörgås med mjölk som är gott. Vid lunchen brukar inte han vilja äta eftersom skolan alltid serverar mat som han inte känner igen. Det är konstiga såser och grytor och grönsaker han aldrig har sett förut. I den stad han bor i så har de som bestämmer över maten bestämt att barnen ska testa alla sorters mat så de serverar fläsk i skolan. Det tycker inte Adam om för enligt hans religion så ska man inte äta fläsk. Hans mamma har sagt att hon ska söka en annan skola där de inte serverar fläsk, det finns skolor som inte kommunen äger där de serverar mat utan fläsk. Ofta äter de soppa till lunch vilket han inte tycker om, det blir man inte mätt på. Ibland finns det inte tillräckligt med mat hemma så alla syskonen blir mätta. Det kan tillexempel vara så att hemma finns det bara tre köttbullar var och en potatis. Då går Adam och lägger sig hungrig. Mat för så många människor är dyrt. När man varken sover, äter frukost eller lunch är det svårt att koncentrera sig på lektionerna. Adam går i en klass med 25 elever, han har många kompisar i klassen som han tycker mycket om. Tyvärr slutar kompisar ofta, ibland är kompisarna bara borta utan att de fått säga hejdå. Det gör honom ledsen, särskilt när bästa kompisen flyttar. Han frågar sin lärare varför så många kompisar slutar och läraren förklarar att det beror på att de måste flytta från sin lägenhet och då måste barnen byta skola eftersom det blir för långt att åka till skolan. Det är svårt att få en egen bostad när man som förälder varken har arbete eller studier. Adams mamma kan varken läsa eller skriva och hon kan ingen svenska så Adam som lärt sig svenska i skolan brukar översätta åt sin mamma. Ofta kommer det hem brev från skolan som mamma inte förstår. Adam har precis börjat lära sig läsa så han förstår inte heller breven. Något av storasyskonen brukar läsa för mamman, om de kommer ihåg det. Ofta glömmer Adam brevet från skolan i ryggsäcken.

Skolan är det bästa han vet, lärarna är snälla, det finns många kompisar och de andra som jobbar på skolan hjälper till när det varit en konflikt med en kompis. I skolan är allt likadant varje dag, varje morgon gör läraren på samma sätt och det finns bilder som visar vad de ska göra i klassen.
Ibland är Adam så trött att han somnar på första lektionen, då får han lägga sig i soffan i det lilla rummet och sova en stund. Det är den stund på dygnet som Adam sover som bäst. Men man är ju inte i skolan för att sova utan för att lära sig, men för att lära sig måste man ha sovit på natten.

Sen har vi detta med kläder. Det är dyrt att köpa kläder till 8 barn. Vinterskor, vinterjackor och overaller, mössor och vantar som försvinner flera gånger per år. Syskonen får ärva kläder av varandra så Adam får alltid sina syskons kläder. Adam har aldrig fått ett nytt klädesplagg eller nya skor. Om vantarna eller mössan försvinner får han ofta vara utan tills mamma får pengar igen. Ibland dröjer det flera veckor. Han fryser när han är ute en halvtimme utan vinterkläder och mössa/vantar.

Jag stannar där….men ni förstår vart jag vill komma.

Detta är ingen ovanlig historia. Den är vanlig och det finns flera Adam på varje skola i de särskilt utsatta områdena. Jag har alltid haft flera Adam i varje klass. Jag, och vi som arbetar på dessa skolor tycker inte synd om eleverna, det skulle inte gå att jobba där om vi tog alla våra elevers utsatthet och problem på våra axlar. Vi ser inte eleverna som offer men vi behöver hantera konsekvenserna av segregationen. Vi behöver hantera trötta elever, hungriga elever, elever som till stor del får klara sig själva hemma eftersom familjerna är så stora. Vi behöver hantera paralella samhällssystem och maktstrukturer, vi behöver hantera social utsatthet, missbruk och kriminalitet. Det är vår vardag.

Vårt fokus är alltid undervisningen för det är undervsiningen som är det normala. Det enda sättet för våra elever att bryta segregationen är att utbilda sig. Vi har samma krav på våra elever som vilka andra elever som helst. Vårt fokus är alltid kunskap, kunskap, kunskap. Vi har aldrig varit och kommer aldrig bli socialtjänstens förlängda arm.

Jag läser ofta i media att det är stökigt i förorterna. Ja, jag håller delvis med.
Det är alltid många barn och ungdomar ute på torgen och det beror på bostadssituationen. Om du bor 8 stycken i två rum och kök så kommer barnen föredra att vara utomhus. Det är för trångt hemma. Om politikerna dessutom lägger ner eller begränsar tiderna på fritidsgården så kommer ännu fler ungdomar att vara ute på torgen. De yngre barnen är enkla att rekrytera till gängen, ge dem lite godispengar så gör de mer än gärna ärenden. De yngre barnen har dessutom ingen fritidsgård att gå till så de är på torget och på lekplatser, ofta utan tillsyn av en vuxen.

När politikerna skär ner i resurserna till socialtjänsten drabbar de våra elever särskilt hårt eftersom det stödjande och förebyggande arbetet försvinner först. Myndighetsutövningen kan de inte ta bort men de kan ta bort boendestödjare, de kan skära ner i LSS och de kan skära ner i avlösarservice.
Många av de elever jag jobbat med under åren får aldrig lugn och ro, de går på högvarv i princip dygnet runt.
I skolan är det många barn, det är krav och mycket ljud. Hemma är det trångt och mycket ljud. Det finns ofta inget ”eget space” för barnen att vila i. De får aldrig ”bara vara” och koppla av. Att som litet barn, leva i ständig stress påverkar hälsan och det påverkar inlärningen.

Vi i skolan jobbar för att vara det normala, stå för rutiner och tydlighet. Vi ställer krav, vi ger ramar och massor med kramar. Vi tröstar, bekräftar, ställer krav på studiero och vi tränar elevernas förmågor. Vi undervisar, förklarar, jobbar och kämpar. Eleverna kämpar hårt med studierna och vi förklarar igen, på nya sätt, med nya metoder och nytt material. Vi undervisar om samma sak tills kunskapen är befäst hos eleverna. Först då går vi vidare. Det betyder att vi sällan hinner att arbeta med alla delar av läroplanen. Min erfarenhet är att det tar längre tid att befästa kunskaper på sitt andraspråk. Eleverna behöver göra samma sak flera gånger för att kunskapen ska befästas och är man konstant trött och ofta hungrig så tar det ännu längre tid.

I Sverige, upplever i alla fall jag att vi ofta gör ett stort fel när det kommer till regler i skolan. Vi vuxna bestämmer regler som vi vill att eleverna ska följa, och i bästa fall gör vi en insats med att implementera reglerna också. Men, vi glömmer det viktigaste, nämligen att träna de förmågor eleverna behöver för att kunna följa reglerna. Det hjälper ju föga att ha regler om förmågorna för att följa dem saknas hos eleverna. Våra elever behöver träna förmågor, vi tränar på affektreglering, vi tränar på uthållighet, vi tränar på uppmärksamhet och vi har samma rutiner, i alla situationer varje dag. Min erfarenhet är att för en skola med dessa elevgrupper ska fungera så måste den vara förutsägbar för eleverna. Det måste vara samma varje dag och det behöver vara tydliga förväntningar från oss vuxna gentemot eleverna.

Många av oss som arbetar i de särskilt utsatta områdena upplever ofta att vi har väldigt många elever med stora svårigheter. Har vi fler än andra skolor?
Jag tror inte att vi har fler elever med npf diagnos än vad som finns på andra skolor.

Men

Kombinationen av npf, fattigdom, bristfällig sömn, bristande rutiner och brist på mat gör problematiken väldigt mycket svårare. En elev med koncentrationssvårigheter som dessutom har sömnbrist får ännu svårare att klara av undervisningssituationen. När elever med npf svårigheter aldrig får vila sina hjärnor, när de aldrig får eget utrymme och lugn och ro på riktigt så förstärks konsekvenserna av funktionsnedsättningen. Trångboddheten och fattigdomen är förödande för elever med funktionsnedsättningar.

När en elev har släktingar i länder där det är krig och kusinerna är i fara så är det svårt att koncentrera sig på mattelektionen. När elever ser nyheterna hemma, när de ser bombade hus och döda människor så blir det svårare att sova. Det blir svårare att fokusera på addition.

Jag får ofta frågan, varför är ni så många på era skolor? Behövs det?
Det är precis av dessa ovanstående anledningar som skolor i de särskilt utsatta områdena har mer resurstilldelning, för att vi ska kompensera för det som hemmet inte har förutsättningar att ge. Vi behöver vara fler vuxna runt eleverna eftersom eleverna behöver utbildning – och uppfostran. De behöver någon som finns där och lyssnar, bekräftar, någon som kan stötta om man behöver lämna klassrummet en liten stund medan läraren undervisar. Det behövs lärare som har tid att träna extra läsning med eleverna, lärare som har tid att diffrentiera sin undervisning eftersom vi har klasser med elever från världens alla hörn och många olika nivåer i kunskapsnivå. Det behövs mer resurser eftersom lärarna inte kan ha lika mycket undervisningstid som i andra skolor. Det behövs mer resurser eftersom lärarna behöver mer tid för att för och efterarbeta undervisningen. Det behövs vara två vuxna i varje klass så alla elever blir sedda och bekräftade.
Om vi tänker att vi bara ska se till att barnen har en bra dag i skolan hade lärarna kunnat vara ensamma i klassrummet. Men om vi tänker att vi ska ge eleverna trygghet, träna sociala förmågor, om vi ska hinna prata med Adam en stund på morgonen och fråga hur han mår så behöver vi vara fler personer runt eleverna. Om vi tänker att vi ska tillgodose barnets behov av rutiner trygghet och basala behov som mat och sömn så behöver vi vara fler personer runt eleverna.
I de skolor jag arbetat har vi alltid knäckebröd i klassrummen, vi kallar det för ”nödmat”
Vi har klasser där eleverna alltid äter frukst tillsammans på morgonen, för att det underlättar undervisningen. Då vet vi att alla elever har ätit.

Detta med mat är så otroligt viktigt. I flera av de skolor jag arbetat är det i skolan eleverna äter. Jag har alltid haft många elever som äter flera portioner extra på fredagen eftersom de vet att nu kanske de inte får så mycket mat under helgen. Jag anser att det är dumt att vi serverar soppa i skolorna i de utsatta områdena, därför att soppa inte är särskilt mättande och små barn har ofta svårt att äta soppa. På måndagar och fredagar är ofta eleverna väldigt hungriga, då behöver vi servera mat som vi vet att de flesta barnen äter, och vi behöver laga större mängd eftersom de äter fler portioner.
Jag har lyft detta i så många år med de som ansvarar för skolmaten utan resultat, för att ”om inte barnen får mat så får ni anmäla till socialtjänsten”
Ja, och det gör vi, vi samarbetar med socialtjänsten i väldigt många ärenden men det hjälper inte barnen här och nu. Socialtjänsten får allt mindre resurser så de kan inte göra insatser i alla familjer som lever i fattigdom. De resurserna finns inte. Det är billigare om vi i skolan bara serverade mer mat. Det hade varit så enkelt om vi varje måndag och fredag serverade spagetti och köttfärssås som alla barn älskar och varmkorv och bröd till mellanmål. Då vet vi att alla äter, och de kommer äta mycket.

Den mat vi väljer att servera i våra områden påverkar tillströmmningen av elever till religiösa friskolor. När vi serverar fläsk i våra skolor så väljer många familjer bort den kommuala skolan eftersom friskolorna inte serverar fläsk. Det ökar segregationen ytterligare.

Detta med kläder. Jag brukar be mina kompisar som har barn att ge mig urväxta kläder som jag tar med mig till skolan och ger till de barn jag vet inte har råd att köpa nya kläder. Vinteroveraller är väldigt dyra, och ska du köpa kanske sju stycken så kostar det flera tusen. Då får jag ofta liknande kommentarer, men då kommer inte föräldrarna lära sig.
Vad hade vi tänkt att de ska lära sig, hur man skaffar fram mer pengar?
Många familjer behöver stöd, och det ska de få såklart men det hjälper inte barnet idag när det är minusgrader och barnet vill vara ute och leka på rasten. Om det då finns kläder att tillgå, varför inte.

Idrotten är svår för många av våra elever eftersom de inte har skor på sig, då gör det ont att spela tillexempel innebandy. Ska vi ge skor vi får tag på till eleverna?
Ja, det ska vi för det är bättre att de får skor nu, än att vi lägger tid på att säga till föräldrar som inte har pengar att köpa skor.

Det är mycket skuld och skam när vi pratar fattigdom. Det är inget föräldrarna vill skylta med. Kan vi lindra den skammen så tänker i alla fall jag att det gynnar eleverna.
För mig innebär inte detta synsätt att vi gör socialtjänstens jobb, det vi gör när vi kompenserar för det hemmet brister i, är att möjliggöra undervisning för eleverna. När vi ser till att det finns skor att låna på idrotten så möjliggör vi att de deltar i alla undervisningsmoment. När vi serverar frukost så möjliggör vi för eleverna att kunna koncentrera sig på lektionen och därmed lära sig mer.

Det fria skolvalet och marknadsstyrningen av skolan slår extra hårt mot eleverna som bor i de särskilt utsatta områdena. De resursstarka eleverna flyttar från oss och de resurssvaga blir kvar, samtidigt som en del av våra resurser går till friskolorna. Resurser vi skulle behöva för att bli ännu bättre och öka våra resultat.
Jag har haft så många exempel de senaste åren på resurssvaga elever som inte fått plats på friskolor efter att de varit där på möte och de har träffat eleverna. Deras resursstarka klasskompisar får plats och byter skola. Många av de elever som börjat på en friskola kommer dock tillbaka till oss inom ett halvår och frågar om vi har plats att ta emot dem. De insåg ganska snabbt att det inte var bättre på den andra skolan.

Vad vill jag säga med detta långa inlägg?
Att verkligheten är mycket mer komplex än vad många tror och det finns varken snabba eller enkla lösningar.
Det är inte hårdare tag som behövs, det handlar inte om mer auktoritet eller om mer regler om vi ska lyfta resultaten i skolorna i de utsatta områdena. Det är mycket svårare än så. Verkligheten är mycket svårare än så.

Jag har ofta fått höra det senaste året att det inte bara handlar om resurser. Mer pengar kommer inte per automatik lösa våra problem. Vi behöver mer bostäder och större bostäder, vi behöver minska fattigdomen och vi måste få bukt med kriminaliteten och de paralella samhällsstrukturerna. Vi måste göra rätt saker på rätt sätt.

Skolan är det normala för barnen i dessa områden och den enskilt viktigaste insatsen för att bryta segregationen. Det finns ingen insats och investering vi kan göra som ger en sån säker utdelning som en lyckad skolgång. Det innebär att lärarna måste få bra förutsättningar för sitt uppdrag. Det är det absolut viktigaste vi kan göra för våra elever. Att nu i princip alla kommuner skär ner i skolan kommer drabba våra elever i förorten extremt hårt. Resultaten kommer att sjunka och lärarkarusellen kommer öka.
Det kommer bli väldigt dyrt i framtiden. Väldigt dyrt. Många liv kommer slås i spillror och politikerna kommer fortsätta skära ner (om vi inte väljer andra politiker i nästa val vill säga)
Då kommer jag skrika i megafon ”Vad var det jag sa?”

På återseende
/ Linnea

3 reaktioner till “Segregationens konsekvenser är tydliga

  1. Tack Linnea att du belyser detta.
    För 20 år sedan var jag en av de fattiga föräldrar som hade problem med att skicka mina barn till dagis med rätta kläder. Inte så mycket p g a pengar, barnen kom alltid först och mycket handlades billigt på second hand, men p g a okunskap och p g a stress av att bygga ett eget fungerande svenskt liv (jobba och studera samtidigt) för mig och min familj. Det är ett komplext och mångfacetterat problem med barnens förutsättningar i utsatta områden. Lösningar finns, de behöver inte kosta mycket om man tänker utanför boxen och politiken måste bli modigare, tänka tillsammans istället för att marketa för varandra och börja sätta människan i fokus, inte siffror. Tack att du skriver om detta.
    🌺
    Kristina Milotic

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s