Det var en gång en skola

Min förskola där jag gick hela min förskoletid
Hagaskolan i Sundsvall, där jag gick från förskoleklass till Åk 9

Att vara barn i förskola och elev i grundskola/gymnasium
Jag gick i en förskola i en riktig idyll. Låga, röda stugor med en gigantisk gård. Vi hade en stor skog på förskolegården och gångvägar. Det fanns grillplats och flera lekplatser på gården. I köket hade vi två kockar som lagade all mat från grunden och vi hade personal. Det var flera lärare och barnskötare som tog hand om oss. Grupperna var med dagens mått mätt små. Jag minns en förskollärare, Yvonne särskilt tydligt och en barnskötare som hette Lasse. Jag gjorde en del bus, till exempel så kissade jag i papperskorgarna på förskolan. Jag var fascinerad av eld när jag var liten så när jag hittade tändstickor eller fick tag på en tändare så eldade jag. Det var inte så bra eftersom förskolan var gjord i trä. Både Lasse och Yvonne hade ett pedagogiskt sinne så de körde eld som tema, vi var mycket vid grillplatsen och gjorde eld och grillade korv. Då slutade jag elda på fel ställen. När jag blev äldre var jag med i scouterna i typ 10 år så det kanske var i förskolan som det intresset väcktes. Det var andra tider, små grupper, hög personaltäthet och bra miljöer.
Jag gick i grundskolan i Sundsvall, på Hagaskolan. Det är en F-9 skola med upptagningsområde Haga. De flesta eleverna bodde i villakvarteren runt skolan.
Jag minns min grundskoletid som väldigt bra. Mina lärare var fantastiska, speciellt Berit som var min klasslärare på lågstadiet. Hon var sträng men väldigt snäll. Hon var rolig och kämpade tills vi kunde det vi skulle. Jag hade svårt att läsa och skriva så jag fick extraundervisning i grupprummet i årskurs 1. Alla elever som behövde fick extra hjälp i liten grupp. Vad jag förstått på mina föräldrar så behövde de inte ens kämpa för det, det var självklart. Jag är uppvuxen i en familj med föräldrar som visserligen inte har universitetsutbildning men de har alltid varit samhällsintresserade och de har alltid läst mycket. Hemma har vi mängder med böcker. Mina äldre syskon har alltid läst vilket gjorde att jag också började läsa. Så småningom, med lite extra hjälp så lärde jag mig läsa. Att skriva har alltid varit svårt för mig och stavning är jag fortfarande kass på. Kanske har jag skrivsvårigheter som aldrig utretts, eller så är jag bara för snabb och slarvig.
När jag gick i mellanstadiet fick jag en SO lärare som hette Kurt. Han gick alltid runt i klassrummet och berättade historier. Han var sträng och svor ibland och han hade alltid rutig flanellskjorta på sig.
Alla elever älskade Kurt eftersom han bjöd på sig själv och undervisade genom att berätta. Han tog oss med till Berlin när muren föll, han tog oss med till Vietnam när bomberna föll, han tog oss med till Beijing och Himmelska fridens torg. När han tyckte att vi tramsade för mycket så skrek han ”Nu köööööör vi” och alla började jobba. Vi ville inte göra Kurt besviken.
När vi skulle arbeta med samhällsekonomi bjöd han in en ekonom som föreläste, när vi skulle jobba med rättsväsendet bjöd han in en jurist. När vi skulle jobba med religion så bjöd han in olika samfund och vi åkte till olika religiösa byggnader i Stockholm.

Jag minns inte allt från min skoltid men jag minns att alla lärare undervisade helt olika. Ingen lektion var den andra lik. Jag minns att vi ibland pratade i uppehållsrummet om att våra lärare nog aldrig pratar med varandra eftersom de gör så olika. Vissa lärare hade prov med 1 X 2 frågor, andra där vi skulle analysera och andra med poäng. Jag frågade ibland hur de kunde sätta rätt omdöme när det inte fanns ett rätt svar.

När jag skulle välja gymnasium valde jag Katrinelundsgymnasiet som låg granne med min skola. Jag valde sam-sam eftersom jag skulle bli lärare i SO hade jag bestämt och då var det bra att läsa samhällsprogrammet. Det första året var bra, vi har en liten klass, ca 18 elever vilket gjorde att vi kunde ha mycket diskussioner och läraren hann hjälpa alla elever.

Sundsvalls gymnasium

Sen kom nedskärningarna. Skolan var för liten och inte lönsam nog så den skulle läggas ner. Vi flyttades till Sundsvalls gymnasium. En mäktig byggnad i centrala Sundsvall. Vi slogs ihop med andra klasser och vips var vi ca 30 elever i klassen som hade stressade lärare. Undervisningen var inte lika rolig längre.
Vi hade skåpen i en annan byggnad så vi fick springa mellan lektionerna.

Jag har alltid haft svårt för matematik, på låg och mellan älskade jag matematik men på högstadiet blev det för svårt och jag tappade sugen. Därför blev matten väldigt svår även på gymnasiet men då fanns det ingen extra hjälp att få. Jag hänvisades till en extra kurs i ”vardagsmatematik” så jag skulle få med mig några poäng i alla fall. Efter gymnasiet så läste jag in matten så det löste sig. Min bror är ingenjör och han försökte hjälpa mig, men han är inte särskilt pedagogisk så det gick inte så bra, och mina föräldrar försökte hjälpa mig men det hjälpte inte. Min bror sa alltid ”du ska inte förstå, du ska bara räkna” sen stod han med en linjal och hotade att slå mig om jag räknade fel.

Att läsa till lärare
Min skolgång var riktigt bra, jag hade många fantastiska vänner och bra lärare. Jag blev mobbad en period men det löste skolan/mina föräldrar rätt snabbt så det blev ingen stor grej av det. Det som behövde lösas, löste sig eftersom det under min grundskoletid fanns resurser. Vi hade flera speciallärare, det fanns elevassistenter ute på skolgården och i klasserna, det fanns mycket material och lärarna hade tid med oss.

Jag bestämde mig tidigt för att jag skulle läsa till lärare eftersom det är det viktigaste yrket du kan inneha. Allt börjar med utbildning. Jag hade nog en ganska naiv syn på skolan och mitt kommande lärarliv utifrån min skolgång som var väldigt bra, trots några hinder på vägen som var krångliga att ta sig över.

Jag hade hyfsade betyg från gymnasiet så jag skrev fem lärosäten på måfå och skickade in. Jag tänkte inte på att om du kommer in på alternativ ett så stryks de andra. Jag hade tänkt läsa i Stockholm eller Uppsala. Jag kom in i Falun för att det stod högst upp. Först blev jag sur, sen tänkte jag, ähh jag kör Falun. Det blir säkert kul. Bostad löste jag på ett samtal. En delad trea på 90 m2 för 2300 kr/mån. Whats not to like.
Jag hade Stina Jeffner som lärare på några kurser och hon sa en sak appropå att jag hamnade i Falun, ”det är bättre att läsa i Falun som är en högskola utan historia men med en framtid, än att läsa i Uppsala som har en rik historia men ingen framtid” när vi diskuterade olika lärosäten. Jag fick chansen att göra ett utbyte med en lärarhögskola i ett annat land. De flesta drog till USA eller Australien. Jag åkte till Etiopien.
Det var den mest intressanta perioden i mitt liv, jag lärde mig mer där än vad jag gjort under alla mina år i skolan. Det gjorde något med mig att bo och studera i en helt annan värld med helt andra förutsättningar. Många av mina ståndpunkter kastades omkull och jag fick omvärdera hela mig. Det var verkligen en nyttig upplevelse.

Jag tyckte att det var en bra utbildning medan jag läste den. Vi hade små klasser och intressanta kurser. Med facit i hand så kan jag se några saker som borde varit annorlunda.
– Mer lärarledd tid. Vi var i skolan ca 1 dag i veckan
– Mer fokus på lärares vardag i klassrummet
– Mer kunskap i specialpedagogik
Det jag tyckte om, som också var den del av utbildningen där jag fick brottas med mig själv var kurserna i praktisk filosofi. Vi hade diskussioner och seminarier där vi diskuterade utilitarismen, dygdetiken, Immanuel Kant och det kategoriska imperativet, eutanasi, abort mm.
Vår lärare var en filosof som var inspirerad av Kant och jag minns ett seminarium där jag blev upprörd och skrek åt honom att han var kvinnofientlig. Jag tror det var abort vi diskuterade. Efter min lärarutbildning läste jag ett masterprogram i lärares yrkesetik, då fick jag under tre år fortsätta grotta ner mig i filosofiska tankar utifrån lärares vardag. Jag tror, i efterhand att det är mina filosofistudier och min tid i Etiopien som format mig som lärare. Det är inte didaktiken eller ämnesstudierna.
Lärarutbildningen görs om mest hela tiden känns det som, den utbildning jag gick är helt annorlunda mot dagens utbildningar. Det som verkar vara konstant är graden av lärarledd undervisning. Det är ett problem.
Det är inte konstigt med tanke på att staten också skär ner i sina verksamheter men det drabbar studenterna och i framtiden skolan.

Min VFU var speciell. En av mina handledare var en sanna traditionalist.
Alla lektioner var likadana och i SO boken var muren kvar. När jag frågade varför inte eleverna hade uppdaterat läromedel fick jag till svar att det var så jobbigt att göra nya prov. När vi skulle undervisa elever på fordonsprogrammet så fick de enklare material eftersom min handledare antog att de inte skulle förstå lika bra som eleverna på naturprogrammet. Jag försökte få fram att de inte är korkade bara för att de läser fordonsprogrammet, men de kanske inte är lika intresserade av religion som andra elever, men att det kan du som lärare ändra på. Jag var inte så populär.
Jag minns att jag bestämde mig för att jag skulle aldrig bli som min handledare. Jag skulle vara mer som Kurt när jag var färdig SO lärare, minus flanellskjortan då.

Att arbeta i skolan som lärare
Jag började i förskola 1983 och jag tog min lärarexamen jan 2005. Jag känner inte igen den skola jag själv gick i, och den skola jag började arbeta i som lärare. Det är i och för sig inte konstigt eftersom samhället utvecklas, styrdokumenten har ändrats ca 200 gånger och lärarutbildningen minst lika många gånger. Skolan blev kommunal och det friskolor etablerade sig.

När jag tog min lärarexamen upplevde inte jag lika stor lärarbrist som idag. Då fanns det lärare att tillgå vilket gjorde att lönerna var lägre och det fanns sökande till alla tjänster. Om jag inte minns fel var min ingångslön 25.500, då 2005.
Jag började arbeta i Husby eftersom jag tidigt bestämt mig för att jag ville arbeta med elever från migrantpopulationen. Jag hade en ide om att det var roligare och svårare.
Det som är lätt har aldrig lockat mig. Det var därför jag åkte till Etiopien och det var därför jag började arbeta i Husby som är ett särskilt utsatt område.
Det var mycket som hände första gången under mina 3 år i Husby.
För första gången träffade jag en minderårig vårdnadshavare, hon hade fått barn som 12-åring.
För första gången upptäckte jag att en flicka var könsstympad
Jag fick lyssna på berättelser om hedersvåld och incest för första gången. Det var ett bryskt uppvaknande och jag började läsa på om traumamedveten omsorg, socialtjänstlagen och jag började diskutera etnocentrism och relativism med mina kollegor. Jag insåg efter en timme på nya jobbet att här är jag inte bara lärare, här är jag även psykolog, jurist och extramamma.

Jag chockades av bristen på respekt från barnen och hur stökigt det var i gruppen. Det var en hård kamp de första två veckorna att sätta gruppen och få respekt hos dem.
Efter cirka två veckor av hård kamp, tårar och tankar om ”det här kommer aldrig gå” började vi skapa relationer till varandra som sedan resulterade i att det blev lugnt och vi kunde börja arbeta. Jag blev tvingad att vara sträng och tydlig med reglerna i mitt klassrum. De accepterade det och det blev bra, men jäklar vad jag fick kämpa.

Istället för att läsa böcker och gå på föreläsningar om ledarskap i klassrummet, ta jobb i en förortsskola. Det är den bästa utbildningen du kan få.

Jag jobbade på och jobbade i både Husby och Rinkeby. Det var de roligaste åren i mitt yrkesliv. Jag lärde mig massor, kämpade och slet hårt men det gav resultat. Framförallt så hade vi förutsättningar. Jag hade bra schema, rimligt fylld ramtid, det fanns stöd att få vid behov och vi hade det material vi behövde.

Att ta steget att bli rektor
Efter cirka 5 år som lärare så tog jag steget och blev rektor, först i en förskola en kort period och sedan i grundskolan. Då kom nästa chock och det var mängden arbete som jag förväntades utföra på 40 timmar i veckan.
Jag kände mig som att jag låg på botten av ett bollhav och alla arbetsuppgifter täckte mig. Det var vårdnadshavare, ekonomi, många medarbetare, uppgifter från stat och förvaltningen, arbetsmiljö och mycket mer. Jag började läsa rektorsprogrammet efter ett halvår men jag fick ingen inläsningstid så jag arbetade 50-60 timmar i veckan och läste rektorsprogrammet i 3 år. Jag brukar kalla rektorsprogrammet för npm-programmet eftersom det inte var en tillstymmelse till systemkritik eller ifrågasättande av dagens system. SKA-arbete lanserades som guds gåva till skolan.
En del saker var bra med rektorsprogrammet, men året då vi arbetade med systematiskt kvalitetsarbete var bortkastad tid. Då fick jag känna på hur det var att vara den ”bittra” eftersom jag ifrågasatte vad vi höll på med. Det var inte populärt bland kursledarna.

Det finns en uppsjö av böcker om skolutveckling och alla utgår från att målstyrning är bra. Det behövs en motpol, så den boken håller jag på att skriva. Jag vet inte om, eller när den blir klar, kanske i höst om jag orkar.

Som rektor lägger jag cirka 90 % av min tid på medarbetare och ekonomistyrning. På rektorsprogrammet var det 90 % fokus på systematiskt kvalitetsarbete och pedagogiskt ledarskap. Det är intressant att det jag lägger 90 % av min arbetstid på, är det som vi inte fördjupade oss i på rektorsprogrammet. Vi hade 2 föreläsningar om arbetsrätt, 0 föreläsningar om arbetsmiljö, vi hade 1 föreläsning om budgetstyrning och säkert 100 föreläsningar om systematiskt kvalitetsarbete.

Min slutsats är att rektorsprogrammet behöver göras om.
Sen är tanken att vi ska kunna vara pedagogiska ledare men så ser inte verkligheten ut. Nu är allt fokus på budget i balans, sen spelar det mindre roll som verksamheten är i obalans.

Skolan nu och då
Min högst personliga betraktelse är att vi har gått från;
En skola med resurser – till en skola utan/med lite resurser
En skola med blandat elevunderlag – till en segregerad skola

När jag började arbeta i skolan 2005 så pratade inte min rektor om nedskärningar och effektiviseringskrav. Vi hade samma personalstyrka varje år och vi fick löneökningar utan en försämrad arbetsmiljö.
När jag började som rektor så kom uppvaknandet. Varje år krympte resurserna om än lite. Det blev lite mindre resurser varje år men inte så mycket så det försämrade för lärare och elever. Det beror nog på att jag arbetat i de utsatta områdena och vi har alltid haft en högre elevpeng. Vi kunde lösa det, men från 2015 och framåt så blev det sämre på riktigt. Då kunde vi inte lösa det längre.
Men, när man försämrar resurstilldelningen lite varje så börjar det märkas efter några år. Nu, 2020 är det så illa att vi inte skär med matkniven längre, nu skär vi med svärdet. Nu skär vi bort allt särskilt stöd, vi tar bort alla elevassistenter och vi säger upp legitimerade lärare. Vi skapar en skola utan förutsättningar för lärare och personal att göra sitt jobb, sen gnäller regering och fack på att vi har lärarbrist.
Om vi fixar villkoren så kommer fler att bli lärare. Det är slut på plåstren, nu måste vi åtgärda orsakerna till såren.

Nu pratar vi inte om försämringar av skolan längre, nu pratar vi om slakt av skolan och nedmontering av skolan. Nu är vi i ett läge där det inte kommer gå att arbeta i skolan med hälsan i behåll längre.

Det jag tycker är värst som rektor med nedskärningarna, det är att jag tvingas svika lärarna. Jag kan varken ge lärarna eller elever det de har rätt till. Att veta vad som behövs, och inte kunna erbjuda det är fruktansvärt.
Den samvetsstressen det ger är inte hälsosam.
Av den anledningen vägrar jag prata om utmaningar, jag vägrar vara positiv och säga ”vi löser det”
Jag blir så vansinnigt provocerad av alla goda exempel. Vart tog solidariteten vägen?
Vi kommer inte lösa detta under rådande förhållanden och det är ett problem, ett stort problem.

Den som får betala priset är lärarna och i förlängningen eleverna.
Jag bryr mig dock främst om lärarna/personalen eftersom om inte de mår bra så kommer inte eleverna må bra heller. Arbetsmiljön är prio ett. Alltid.

Detta var min personliga betraktelse över min tid som elev, att sedan läsa till lärare, jobba som lärare och nu som rektor. Det här inlägget innehåller ingen fakta, bara mina egna reflektioner. Det finns säkert data som motsäger min upplevelse av att ha vistats i skolan i olika roller sedan 1983.

På återseende

/ Linnea



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s