”Skolan behöver mer resurser”

Har vi hört den förut?
Jag tror att vi behöver problematisera detta med att ”skolan behöver mer resurser”
För cirka ett år sedan intervjuades jag av Dagens Samhälle då de hade mig som veckans gäst eller vad de nu kallar det. Många av frågorna vi diskuterade handlade om just detta, att skolan behöver mer resurser. Alla är nog överens om att det vore bra, eftersom lärarna har för mycket undervisningstid, elever får inte det särskilda stöd de har rätt till och lärarna har för många arbetsuppgifter som inte är läraruppgifter. Men, är det så enkelt som att säga att skolan behöver mer resurser?

En viktig fråga att fundera kring är, finns det mer resurser?
Jag läste kommunutredningen när den kom i vintras, det är en gedigen genomlysning av de problem kommunerna dras med vad gäller den demografiska utvecklingen och de enorma problem kommunerna står inför. Vi kan ta en liten norrlandskommun som exempel som har en demografisk försörjningskvot på 1,4%. Det kan låta lite, men det betyder att det är betydligt fler som nyttjar välfärdstjänsterna än som bidrar till välfärdssektorn. Göteborg tex har en demografisk försörjningskvot på 0,53%. Det betyder att skillnaden på andelen som använder och bidrar till välfärdssektorn är ca en halv procent. Har du en hög demografisk försörjningskvot så innebär det större svårigheter att finansiera välfärdssektorn än om du har en låg demografisk försörjningskvot.

I kolada kan man se massor med statistik, bland annat en kommuns nettokostnadsavvikelse på grundskolan. Det är en viktig parameter att titta på när man säger att ”skolan behöver mer resurser”
När man räknar ut nettokostnaden så drar man har de intäkter man haft från bruttokostnaden, det betyder att nettokostnaden visar verksamhetens kostnad efter avdrag för statsbidrag och inkomster från avgifter som finns för verksamheten. Avgifter kan till exempel vara avgift för fritidshemmet som vårdnadshavarna betalar. I nettokostnaden ser man vilken finansiering verksamheten behöver från skatter och generella statsbidrag. Generella statsbidrag är statsbidrag som inte är till något särskilt, det är kommunens politiska prioriteringar som styr. Ett riktat statsbidrag är till exempel statsbidraget för läxhjälp. Om en kommun har en hög nettokostnadsavvikelse på grundskolan så innebär det att verksamheten behöver finansiera en stor del av sin verksamhet genom skatter. Vi kan ta Vilhelmina till exempel som 2018 hade en nettokostnadsavvikelse på 39 %. Stockholm hade en nettokostnadsavvikelse på 11,2 % och Göteborg hade en nettokostnadsavvikelse på drygt 6 %. Det betyder att kostnaden beräknas vara för hög i relation till intäkterna. Storstäderna har lägre nettokostnadsavvikelse eftersom vi har en högre andel av befolkningen som bidrar till välfärdssektorn än vad man har i en liten glesbygdskommun. Den demografiska försörjningskvoten hänger på så vis ihop med nettokostnadsavvikelsen. Desto högre demografisk försörjningskvot, desto troligare är det att kommunen även har en högre nettokostnadsavvikelse, eftersom skatteintäkterna inte täcker kostnaderna för verksamheten fullt ut. Vilhelmina lånar för att finansiera den löpande driften i kommunen vilket är väldigt allvarligt.

En kommun med hög nettokostnadsavvikelse kommer behöva sänka sina kostnader, det innebär effektiviseringskrav. Det innebär också att de behöver se över sin skolstruktur. Det är därför många kommuner lägger ner små skolor, klustrar ihop enheter, skapar rektorsområden och bygger stora skolor vid nybyggnation. Små skolor är bra ur en massa aspekter, men inte ur den ekonomiska. Det går inte att få ihop ekonomin på en liten enhet.

Jag är inte ekonom men efter att ha läst kommunutredningen från pärm till pärm, hundratals offentliga budgetdokument och sett otaliga grafer som beskriver den demografiska utvecklingen i Sverige så drar jag slutsatsen att det inte är så lätt som att säga ”skolan behöver mer resurser”

Jag förstår att många tänker att, när jag säger att kraven måste sänkas och uppdrag bort från skolan så ger jag upp och accepterar nedskärningarna. Inget kunde vara mer fel.
Jag kommer aldrig ge upp frågan om finansieringen av välfärden. Jag tror dock att det är fel väg att gå att skrika efter mer resurser när vi har ett läge i kommunerna som;
– Skatteintäkterna räcker inte för att finansiera sin egen verksamhet fullt ut
– I princip 100 % av kommunerna skär ner i sina verksamheter
– Vi har en demografisk utveckling som är extremt problematisk med en åldrande befolkning, färre är mellan 18 och 65 år.
– Vi styr välfärden utifrån principerna i New Public Management vilket innebär att vi har årliga krav på effektiviseringar. Inte bara för att kommuner är fattiga, utan för att det finns en ide om att verksamheten kan bedrivas till en lägre kostnad men med bibehållen eller ökad kvalité.

Jag tror att det är helt nödvändigt att vi förstår att vi inte kommer få mer resurser under överskådlig tid. Vi kommer få vissa tillfälliga resurser men dessa resurser kommer inte att hjälpa oss. Problemet är att statsbidragen driver på effektiviseringskraven och fokuset på systematiskt kvalitetsarbete. Det finns en ide att SKA arbete ska sänka kostnaden eftersom vi hittar nya arbetssätt. När politiker går ut och säger att ”nu får skolan mer resurser” så måste vi tänka till, vad är det de gör egentligen?
För att få reda på det måste vi läsa nämndhandlingarna.
Kolla efter;
1. Är det tillfälliga pengar?
2. Läs delårsrapporten för att kolla om det finns ökade effektiviseringskrav i samband med att dessa pengar satsas på skolan.
3. Vad ska de användas till, är det resurser för projekt eller resurser till ökad bemanning?
Om det är resurser för ökad bemanning så bli vaksam, är det resurser för i år bara så kan det försämra att stärka bemanningen eftersom de kommer behöva sluta nästa år när resurserna inte finns längre.

Det här är en vanlig syn i budgetdokument, verksamheten har ”samma” budget flera år i rad. Bra tänker nog många när politikerna säger att skolan får lika mycket pengar nästa år som de fick innevarande år.
Då måste du komma ihåg att;
1. Varje år sker kostnadsökning, vilket innebär att ”samma budget” är en nedskärning på cirka 3 %
2. Titta även i lokalnämndens nämndhandlingar för att se hur hyresmodellen utvecklas kommande år. Ökar hyran så minskar elevpengen.
3. När en förvaltning säger att ”detta finansieras centralt” så innebär det fortfarande att resurserna tas från elevpengen. Allt som finansieras centralt, finansieras av respektive skola.
Förvaltningarna får nämndbidrag för alla elever som är inskrivna i kommunens skolor, från det ursprungliga nämndbidraget drar man sedan av för hyra, central förvaltning mm

Så, ”samma” budget nästkommande år betyder nedskärning med minst 3 %

Det man ofta gör i sin budget är att skriva ”satsning och uppräkning av ram” på till exempel 60 miljoner. I kolumnen under står det ”Generell effektivisering” på 50 miljoner. Det betyder 10 miljoner ”uppräkning och satsning”
Det innebär nedskärningar eftersom 10 miljoner inte räcker för att täcka ökade lönekostnader, inflation, volym och prisökning. När politikerna står i lokalpressen och är stolta över att de satsar på välfärden, så utgå från att det inte stämmer.
Läs budgeten!

I det här inlägget har jag försökt påvisa varför det är problematiskt att bara fokusera på att skolan ska få mer resurser. Inte för att skolan inte behöver ökade resurser, det gör den. Givet det läge vi befinner oss i givet demografin och de principer vi styr välfärden utifrån så är det inte seriöst att bara skrika efter ökade resurser.
Det är helt nödvändigt att vi;

  • Förändrar styrningen. Ett av de största problemen vad gäller finansieringen är föreställningen att det går att bedriva verksamhet till en lägre kostnad. Den föreställningen gör att oavsett hur mycket resurser skolan får, så kommer vi fortfarande styra skolan utifrån den principen. Effektiviseringskraven kommer inte försvinna så länge vi styr utifrån principerna i npm.
  • Att vi fokuserar på kraven om sänkta krav och minskat uppdrag för skolan eftersom vi vet att vi har en utveckling i Sverige där kommunernas intäkter minskar.
    Många säger att staten måste ta över skolan. Men, det kommer inte lösa något eftersom befolkningens sammansättning är densamma oavsett om kommun eller stat styr skolan. Jag tror att det vore bra med en statlig skola ur en likvärdighetsperspektiv, men inte ur ett finansieringsperspektiv. Att övergå till en statlig skola är en förändring av systemet i grunden vilket kräver många, och långa utredningar och sannolikt utredningar som delas upp i flera eftersom det handlar om skatteväxling, det handlar om förhållandet till övriga samhället, det handlar om friskolorna och det handlar om organiseringen ute i kommunerna. Skolan är inte en egen ö i samhället. Jag säger inte att vi inte ska göra det, men vi får räkna med ett långt perspektiv, säkert 10-20 år innan det är rimligt att genomföra.
  • Marknadsstyrningen måste bort, så länge skolan är en marknadsplats så kommer nedskärningarna fortgå eftersom den kommunala skolan är underfinansierad.

Jag skrev ett blogginlägg förra sommaren som upprörde många eftersom jag föreslog att uppdrag och ämnen skulle bort från skolan. Jag tror dock att jag har rätt.
Vi måste tänka till kring hur många ämnen vi ska ha i grundskolan och hur många kurser i gymnasieskolan. Vilken grad av service ska förskola, grundskola och fritidshem erbjuda?
Hur mycket ska vi dokumentera, hur många betyg ska en lärare sätta?
Hur mycket ska en lärare undervisa….osv

Jag hoppas att de som har resurserna och infrastrukturen att ta den här debatten, nämligen våra tre fackförbund i skolan, lärarförbundet, lärarnas riksförbund och Sveriges skolledarförbund ändrar fokus och börjar diskutera styrningens principer och frågan om minskade krav och minskat uppdrag för skolan.

Mer resurser i all ära, men som jag försökt förklara i detta inlägg så är det inte så enkelt som att säga ”ge oss mer resurser så löser det sig”
Det kommer det inte göra av de anledningar jag nämnt.

Trevlig helg!

På återseende

/Linnea

En reaktion till “”Skolan behöver mer resurser”

  1. Hej Linnea!
    Vi är en grupp föräldrar till barn med behov av stöd i skolan, bla med npf, många av dem har eller har haft långvarig problematisk skolfrånvaro, i Göteborg som upplever att Göteborgs Stad aktiv nu skär ner på bla su-grupper, och att staden i praktiken inte följer skollagen. Vi är trötta på att systemet, med bla krympande budgetar som du själv skrivit om, lägger upp barnens behov som en kamp mellan föräldrar och rektorer.

    Vi vill försöka gå till media med en gemensam agenda, föräldrar, skolledare, lärare och tjänstemän på grundskoleförvaltningen, för att rädda våra barns skolgång och försöka bryta den tystnadskultur som råder inom skolan.

    Jag skulle gärna få kontakt med dig om detta!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s