Skolan och ramen

Det blev en diskussion på twitter efter att Marcus Larsson delat exempel på några lektionsmallar som lärare skickat till honom. Det är inte första, och antagligen inte sista gången den här diskussionen blossar upp. Jag blir lika beklämd varje gång, och jag tänker för mig själv ”vad sysslar skolor med?”

Jag valde att utbilda mig till lärare av en anledning, nämligen att det verkade roligt att lära elever grejer som jag kan mycket om. Jag studerade till lärare i bland annat samhällskunskap, religion och filosofi. Jag blev inte lärare för att någon annan skulle säga åt mig hur jag ska bedriva min undervisning. Jag verkar ha haft tur eftersom jag inte har haft en enda rektor som har lagt sig i hur jag sköter mitt arbete. Jag har haft fullt förtroende från mina chefer att utforma min undervisning på det sätt jag har ansett vara nödvändigt. En annan aspekt är att jag tänker att eftersom alla klasser och elever är olika kan inte alla lärare på en skola arbeta på samma sätt.

Min roll som rektor
När jag tog steget och blev rektor för åtta år sedan så blev jag det för att jag ville skapa en organisation där lärarna har goda förutsättningar att lära eleverna så mycket som möjligt. Läraryrket är ett kreativt yrke där alla lärare alltid kommer arbeta på olika sätt eftersom man som lärare har sig själv som verktyg, sin röst, personlighet och sin kunskap. Det är något vi ska värna.
Jag har i tidigare blogginlägg problematiserat detta med systematiskt kvalitetsarbete och hur det används i skolan. En aspekt jag tror är viktig att komma ihåg är att alla rektorer måste gå rektorsprogrammet, det som jag brukar benämna som npm-programmet.
Vi måste dessutom gå det i direkt anslutning till att vi påbörjar vårt rektorsuppdrag. Det innebär att vi under tre år blir marinerade i systematiskt kvalitetsarbete och målstyrning. Då är det inte konstigt att lärarna får, eller är med och arbetar fram mallar för undervisningen. Lärarna är också till viss del marinerade i skolutvecklingsracet.
Jag vet att en hel del kritiserar mig för att jag som rektor inte köper detta arbetssätt.

Ur min synvinkel så är detta med utbildning egentligen enkelt.
Lärarna undervisar eleverna, och när de märker att eleverna inte lär sig det de ska ändrar de sin undervisning. Det är iallafall min bild av hur det går till i skolan. Jag har de senaste åren varit på….kanske hundra lektionsbesök och alla lektioner har varit olika eftersom alla lärare är olika. Kvalitén har varit hög på i princip alla lektioner.
Alla skolor screenar eleverna med jämna mellanrum och där märker vi vilka elever som inte hänger med och dem fångar vi upp. När en elev inte hänger med tar jag alltid en diskussion med läraren och tillsammans gör vi en planering för hur vi ska hjälpa läraren (om läraren anser sig behöva stöd) och eleven. Om några elever inte hänger med betyder inte det att undervisningen för en hel klass behöver ändras. Vi får inte glömma att undervisning alltid är en gruppaktivitet. Vi är farligt ute om vi ska individualisera hela tiden. Min utgångspunkt är att stöd ska ske utanför klassrummet för att läraren ska kunna fokusera på sin undervisning, därför försöker vi att organisera stöd för att eleven ska komma i kapp. För mig är detta det enda kvalitetsarbete en skola behöver. Vi har egentligen bara ett mål i skolan som är viktigt, att eleverna ska lära sig så mycket som möjligt.
Ytterligare en aspekt är, vem är jag att kommentera hur lärarna arbetar i sina klassrum? Det är inte jag som är proffset på deras klass och ämne. Jag har vid ett par tillfällen haft diskussioner med lärare om deras undervisning. Det är mitt jobb som rektor ta upp undervisningen med en lärare om jag ser något som är direkt olämpligt.

”Det finns lärare som inte håller måttet”
Detta är ett vanligt argument i diskussionen om kvalitetsarbete och mallar, att de behövs eftersom vissa lärare inte håller måttet. Det är där rektorn måste steppa in och ta ansvar, med den enskilda läraren om vederbörande inte klarar av sitt uppdrag. Det berör bara den enskilda läraren och aldrig lärarna som kollektiv.

Jag tror att vi krånglar till det alldeles för mycket i skolan. Eller, jag vet att vi gör det.
Mitt recept på min skola har fungerat bra, jag låter lärarna undervisa precis som de anser vara bäst, de har mycket egen planeringstid och de får göra sin planering på valfri plats. Den tid de måste vara på skolan är när de har lektion och på vårt gemensamma möte varannan vecka samt på APT mötet en gång per månad. Resten av tiden förfogar de över. Jag bedriver systematiskt utvecklingsarbete, varenda dag och jag gör det genom att låta lärarna bedriva den undervisning de anser att eleverna behöver. Jag är övertygad om att våra resultat inte hade förbättrats så snabbt som de har gjort om vi hade krånglat till det med olika processer och gemensamt kvalitetsarbete. Då hade lärarna lagt tid på fel saker. Eleverna behöver lärarnas fulla uppmärksamhet, det är bara då det sker lärandemirakel.
Anna Ekström ändrade principerna statsbidraget för ökad likvärdighet, lärarna flyttades från klassrummet till konferensrummet. Det tror jag var ett stort misstag.
Vi gick från statsbidrag villkorade för bemanning, till statsbidrag som delvis ska gå till projekt inom skolutveckling. Jag tror att vi rektorer måste sluta tänka att vi ska driva utveckling framåt hela tiden, lärarna sköter det själva om de får förutsättningar för sitt uppdrag. Den enda utveckling som är viktig är den som sker i elevernas lärande.
Jag ser min roll rektor som att mitt jobb är att ge riktigt bra förutsättningar för lärarna och finnas där som stöd och hjälp när de behöver det.

Om vi ska höja resultaten i Sverige behöver vi mindre systematiskt kvalitetsarbete, inte mer.
Vi måste låta lärarna göra sitt jobb – utifrån sina elevers behov. Vi måste fokusera på det som sker i klassrummet och där är lärarna proffs. Låt proffsen arbeta under riktigt bra förutsättningar så löser sig resten av sig självt. Jag vill ha kvar mina lärare hos mig och då behöver de frihet att vara kreativa i sin undervisning. Mallar och ”alla ska arbeta på ett likartat sätt” riskerar döda kreativiteten.

Jag förstår varför en del kommuner arbetar på detta sätt, det går att minska resurserna om man ”hittar nya arbetssätt” Det här är ett led i arbetet med att minska lärartätheten. Om vi gör undervisning till en löpandeband-verksamhet kan undervisningsassistenter och lärarassistenter undervisa under översyn av en lärare. Det är där vi kommer vara om några år.

På återseende!

/ Linnea