Mitt namn är stress

Klockan är 06:30 och jag är på plats på skolan. Om 60 minuter kommer de flesta lärarna till jobbet. Nu har jag en timme då jag kan arbeta undan det jag inte hann med igår. Öppnar mailen.
Det har kommit 164 nya mail från igår som jag inte hunnit läsa – och eventuellt svara på. Jag raderar de mail som kommer från företag och dylikt. 62 mail kvar.
En förälder är orolig för hens barn blev slaget igår. Vad tänker skolan göra åt det? Hur ska skolan förhindra att det sker igen. Rimliga frågor. Föräldrar ska se till sitt barn, föräldrar ska kräva sin rätt. Antecknar att jag måste fråga personalen vad som hände igår.
Brev från någon på förvaltningen som vill ha svar på några frågor. Svarar så gott jag kan. Mail från några lärare som har det tufft i klassen, de behöver hjälp.
Finns det mer resurser? Svaret är nej men det kan jag inte skriva klockan 06.30 på morgonen. Antecknar att jag behöver boka in ett möte med dem för att se vad det är som är svårt och hur vi kan lösa det. Mail från fritids att det är tufft i grupperna med många elever som behöver stöd. Resurserna räcker inte. Finns det mer resurser? Kan någon vara med Kalle? Svaret är nej, men det kan jag inte skriva 06.30 på morgonen.
Någon på lönekontoret undrar varför vi inte attesterat en post på korrekt sätt. Det undrar jag med. Kanske på grund av stress vill jag skriva. Antecknar att jag behöver fråga min administratör vad som blivit fel. Några föreningar har mailat om att de gärna vill komma till oss och ha projekt. Antecknar att jag ska be socialpedagogen svara dem.

Klockan 06.45 har jag en lång ”att-göra-lista” från gårdagen. Det är inte ovanligt att den innehåller uppemot 75-100 saker att fixa. Då har jag varit på jobbet i 15 minuter.
Ta en kopp te, sätter på musik, blundar. Andas.
Försöker tänka att det kommer lösa sig. Tittar i kalendern. Möte, möte, möte, EVK med vårdnadshavare, medarbetarsamtal, möte, möte, möte och några fler medarbetarsamtal. Kollar om det finns tid för lunch, det gör det. Om jag slutar mötet på exakt utsatt tid hinner jag äta på 10 minuter i Bamba. Då hinner jag prata med några elever samtidigt, fråga hur de mår.
Tittar på föregående års underlag för medarbetarsamtalen, vad sade vi då, hur har det varit sen sist? Jag vet att de ska jag träffa idag har en tuff arbetsmiljö. Kan jag göra något för att förenkla ännu mer för dem? Har jag mer resurser?
Svar nej. Ska jag säga det, eller ska jag säga ”jag ska se vad jag kan göra?”
Ska jag säga som det är, att vi går back, att nu är det okej på skolan men 2020 kommer bli allt annat än okej. Ska jag säga att vi gör det vi kan med de tilldelade resurserna? Ska jag säga det jag egentligen hatar att säga ”du får sänka ambitionsnivån” Det som ingen som jobbar i skolan vill höra, men det som alla som jobbar i skolan måste göra om vi fortsättningsvis ska stå på benen.

Klockan är 07.30. Går och hälsar godmorgon i personalrummet. Glada lärare, vi fikar lite, pratar om gårdagen. Hur känns det i klassen? Hur mår ni? Vill jag höra svaret, orkar jag? Finns det resurser att göra något åt svaret? Nej, det gör det inte.
Skriver upp lite frågor som jag lovar att återkomma kring. Skriver upp dem på min ”att göra lista” som nu innehåller 108 saker att fixa.
Tänker att jag ska beta av den under dagen….eller vänta. Inte idag, för idag är det möten och samtal och 10 minuter lunch i Bamba. Klockan 16.30 slutar mitt sista möte och min arbetsdag för längesen. Jag borde gå hem kl 15 eftersom jag var på jobbet 06.30. En annan dag ska jag gå hem tidigt för att kvitta tiden. Kanske på torsdag, eller fredag, eller nästa vecka. Antagligen aldrig. Skriver upp min arbetstid.
Har ett möte med en förälder som är orolig för sitt barn. Föräldern har rätt. Skolan har rätt. Båda har rätt, vi gör samma analys. Jag försöker förklara, försöka förmedla vad vi gör även fast vi inte gör tillräckligt. Eleven har rätt till mer stöd, föräldern har rätt. Finns det resurser att göra det allra bästa för eleven? Nej det gör det inte.
Jag lämnar mötet ledsen inombords. Ännu ett barn som hade kunnat nå längre om det funnits resurser. Försöker vara stark. Stänger dörren till kontoret, lutar mig bakåt och andas. Nästa möte om 5 minuter.
Ett möte om arbetsmiljö. Det är tufft läge i några klasser. Vad kan jag göra åt det?
Sanningen är: ingenting under rådande förutsättningar.
Lyssnar, förklarar, försöker se lösningar som inte finns. Det är inte jag som står i klassrummet varje dag. Det är inte jag som blir kallad könsrod. Det är inte jag som behöver hantera konflikter. Det är inte jag som får min lagstadgade rast avbruten på grund av bråk mellan elever. Jag säger åt dem att jag inte vet vad vi kan göra men att jag ska fundera på det. Jag antecknar att jag ska se över organisationen för att se om jag kan styra om resurser. Lämnar mötet ledsen inombords och med en klump i magen. Stänger dörren och försöker andas och tänka ”det är inte mitt fel”

Öppnar mailen innan nästa möte börjar om 5 minuter. Fan, jag borde gå på toa men det får bli efter mötet. 54 nya mail. Scannar av och ser om det är något viktigt. Raderar 15 direkt. Tänker jag att jag ska läsa resten sen. Eller, inte idag för idag är det ju möte, möte, samtal och samtal och sen är min arbetsdag slut. Jag tänker att jag läser dem imorgon. Antecknar att jag måste svara på frågorna kring elevantal och kapacitet. Viktiga saker som har med ekonomin att göra.

Göra listan är nu 110 saker

Har möte. Hinner gå på toa innan nästa möte. Äter lunch i Bamba med några elever, de är glada. Jag blir glad av deras energi. Om de bara visste hur mycket vi sliter för att få ihop organisationen.

Klockan är 16.30 och mitt sista möte för dagen är slut. Öppnar kalendern innan jag ska gå hem för att se när jag ska hinna beta av min ”att göra-lista”
Imorgon? Nej, det är fullt upp. Att hålla 53 medarbetarsamtal tar mycket tid i anspråk.
I övermorgon? Nej då är det ledningsgruppsmöte hela dagen. Kanske på torsdag? Nej då är det möte hela dagen och på fredag är jag inte på plats. Gör ett överslag i huvudet och inser att om jag inte frigör tid så kommer jag ha ca 850 mail att läsa nästa vecka.

Inser att jag måste frigöra tid i kalendern. Skickar iväg frågan att flytta några samtal. Det går bra. Jag skjuter fram problemet ett tag. Frigör 3 timmar under veckan att göra det som står på min lista.

Blundar och andas några sekunder. Det kommer ordna sig.
Försöker slå bort tanken på min ”att göra lista”

Just jävlar. Föräldern vars barn blev slaget. Jag skulle prata med personalen och återkomma. Det har jag glömt. Ringer och ber att få återkomma imorgon. Skriver en post-it och sätter på skärmen. Just ja, jag skulle ju fråga min administratör en grej. Skriver en till lapp på skärmen. Just ja, jag skulle ju svara på frågan om elevantal och kapacitet. Skriver en till lapp på skärmen.

Klockan är 16.50 och jag borde ha gått hem för 20 minuter sedan. Stänger datorn och klär på mig ytterkläderna. Går förbi fritids som jag alltid gör för att säga hejdå. Får höra att det varit en jobbig dag. Elever har det svårt i den stora gruppen.
Jag säger att vi måste prata om hur vi ska göra. Eleverna behöver mer stöd och lärarna behöver en bättre arbetsmiljö. Jag behöver mer resurser för att möta elevernas behov. Jag behöver få andas. Paus. Vila.

Sen är det morgon igen. 06.30 går jag in på skolan. Öppnar mailen…

”Att göra listan” gick från att innehålla 110 saker att göra till 136 saker att göra.
Jag tar en kopp te, lutar mig bakåt i stolen och tänker ”vad f*n håller jag på med?”

På återseende
/ Linnea

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s