Den 10/4 2020 var det ett reportage i DN om skolsegregation med exempel från Rinkeby och skolor på Norrmalm i Stockholm. Det var i vissa delar ett bra reportage eftersom det påvisade hur dåligt skolans styrning fungerar. Det fanns en hel del brister i reportaget, till exempel så sa grundskolechefen att samverkan för bästa skola har givit bra resultat förut, trots att det inte finns studier gjorda på skolverkets flaggskepp med kontrollgrupper. Vi vet därmed inte om samverkan för bästa skola ger någon effekt. Det saknades kritiska frågor kring betyg, salsavärde och framförallt residualvärdet. Perspektivet marknadsstyrningen saknades det fördjupning i.
Rinkebyskolan fick statuera exempel för den segregerade skolan, frånvalsskolan. Våren 2019 var det 32% av eleverna på Rinkebyskolan som hade uppnått kunskapskraven i samtliga ämnen. Strax under 50% av eleverna var behöriga till gymnasiet. Det innebär att varje år lämnar många pojkar i Rinkeby grundskolan utan fullständiga betyg. Detta samtidigt som vi vet att lyckade skolresultat är den viktigaste skyddsfaktorn mot kriminalitet och utanförskap. Vi vet att pojkar med låg social status är de som utgör den primära riskgruppen för att rekryteras av de kriminella nätverken. Detta vet jag, detta vet alla kriminologer, detta vet våra politiker och detta vet alla som arbetar i dessa områden. Vi är överens om problembilden.
Rektorn på Rinkebyskolan är med i samverkan för bästa skola, skolverkets flaggskepp som de är mycket stolta över. Syftet är att hjälpa skolor att förbättra elevernas resultat. Skolverket hjälper till att planera, följa upp och utveckla utbildningen utifrån skolornas behov. Först gör de en nulägesanalys där de tittar på elevernas resultat, hur skolan är organiserad och hur skolledningen leder skolan och följer upp resultaten. Det handlar alltså om SKA arbete. Jag tror inte att detta fungerar. Det finns ju inga studier på detta men utifrån min kunskap om skolans styrning så drar jag slutsatsen att detta inte är vad som behövs för att höja elevernas resultat på de skolor med störst problem. Jag ska förklara varför.
Rektorn på Rinkebyskolan har under sex månader gjort en nulägesanalys tillsammans med Skolverket och de har tagit fram 20 punkter på saker som behöver förbättras på skolan.
Analysen är bland annat att lärare och skolledning är fast i gamla mönster och organiserar sig inte efter analyserade behov, brist i att bemöta elever på rätt nivå, utantillinlärning utan förståelse, brist på framförhållning, brist på metoder för att motivera eleverna. Dessa punkter tillsammans med ett 20-tal andra är resultatet av sex månaders analysarbete. Dessa punkter stämmer, det säger jag ingenting om. Problemet är dock inte fel nivå på undervisningen eller att eleverna inte är motiverade. Problemet för Rinkebyskolan, och alla andra frånvalsskolor är det system vi verkar i. Vi verkar i ett system där vi inte har några som helst förutsättningar att lyckas. Vi kommer aldrig lyckas i ett system som bygger på en grundidé om ständigt minskade resurser och ojämlikhet.
Nu kanske jag provocerar några av er, men jag vill påstå att det inte spelar någon roll vad vi gör på våra skolor så länge vi har ett system som är segregerande i sig. Så länge vi styr skolan utifrån en grundidé att det hela tiden går att minska på resurserna och samtidigt öka kvalitén samt att ojämlikhet är bra så kommer vi inte lyckas, hur mycket systematiskt kvalitetsarbete vi än håller på med. Jag twittrade igår att, att arbeta som rektor i denna styrning är kvalificerat självskadebeteende. Vad jag menar med det är att vi jobbar och sliter och gör vårt yttersta, men när dagen är slut så står vi fortfarande på ruta 0 igen, eftersom styrningen motarbetar oss.
Rektorn på Rinkebyskolan satte fingret på problemet i reportaget när de diskuterade elevantalet på Rinkebyskolan som gått från cirka 500 elever till dagens 180 elever, nämligen att det har med friskolorna att göra. De som bor i upptagningsområdet väljer andra skolor. Rinkeby ligger på järvafältet, och på andra sidan järvafältet ligger Kista. Mellan Rinkeby och Kista går blåbuss 179 som tar 10 minuter mellan Rinkeby centrum och Kista centrum. På 10 minuter är du i välmående Kista där utbildningsgraden är högre än i Rinkeby, du har ett stort centrum och många företag som huserar i Kista.
I det här systemet, med det fria skolvalet kommer alltid skolor som Rinkebyskolan dra nitlotten. Med 10 minuters bussresa kan eleverna välja en annan skola, med ett annat elevunderlag. Därför hjälper det föga att vara med i samverkan för bästa skola när elevantalet gått från 500 till 180 på några år. Eftersom vi har ett system med elevpeng så kommer Rinkebyskolan, och andra frånvalsskolor aldrig få ihop sin ekonomi när elevomsättningen är så hög. Varje elev som slutar innebär mindre resurser. När jag läser statistik så är det tydligt att det är de resursstarka som byter skola och de ”dyrare” eleverna, de som behöver mer stöd blir kvar. Men skolorna tappar så mycket resurser att det inte finns stöd att sätta in vilket gör skolorna stökigare och då flyttar fler elever från skolan.
Varje elev går runt på skolmarknaden med en påse pengar som alla vill åt. Föräldrar och elever väljer bort de närliggande frånvalsskolorna till förmån för andra skolor med högre status.
Min poäng är att vi kan försöka skolutveckla hur mycket som helst, men det kommer aldrig öka elevernas måluppfyllelse på riktigt eftersom styrningen motarbetar oss.
Vid läsårsslut brukar jag läsa i diverse tidningar ”nu ökar elevernas resultat, fler får behörighet till gymnasiet” När jag sedan läser noggrant så är ökningen ofta mellan 2-5 %.
Kom igen, det är ingen egentlig ökning som gör skillnad. Den lilla ökningen beror knappast på att skolorna plötsligt blivit duktiga på systematiskt kvalitetsarbete. Så små skillnader kan ofta förklaras med att skolorna fått in några fler elever med utbildade föräldrar, eller att de har något färre nyanlända än föregående år. Resurserna minskar varje år, därför ökar inte elevernas måluppfyllelse. Alla vi som arbetar i våra särskilt utsatta områden vet att det enda som gör skillnad är bemanning i klassrummen, inte bemanning i konferensrummen. Ska vi göra skillnad på riktigt i Sveriges utsatta områden måste måluppfyllelsen upp till över 90 %. Det kommer vi aldrig lyckas med när vi styr utifrån en grundidé om ojämlikhet och minskade resurser.
Jag är djupt besviken på vissa av våra politiker, främst liberalerna, centerpartiet, moderaterna och kristdemokraterna som är så färgade av sin ideologi att de fortsätter vurma för ett segregerande skolsystem. Jag är även djupt besviken på Socialdemokraterna som satt sig i knäet på Liberalerna och Centerpartiet och därför lovat att inte lösa problemet under mandatperioden.
Det värsta är att de inte är ärliga med att de vill ha en segregerad skola. De säger att ”vi ska lösa problemen i våra utanförskapsområden”
”Nu lägger vi fram kraftfulla förslag för att lösa problemet med gängkriminalitet och utanförskap, nu ska vi lösa problemet med att så få elever har behörighet till gymnasiet när de lämnar grundskolan”
Det är kvalificerat skitsnack. Så länge man vurmar för en styrning som har sin grundidé i ojämlikhet så kan man inte stå och säga att man vill lösa problemet. När jag säger att de har sin grundidé i ojämlikhet så menar jag att om man vill behålla marknadsstyrningen av skolan så förespråkar man ett skolsystem som inte är likvärdigt eftersom vi aldrig kan skapa en likvärdig skola så länge skolan är marknadsutsatt.
Vi står inför ett vägskäl vid nästa val 2022. Nästa val ska inte handla om några miljarder hit eller dit, eller om vi ska sänka eller höja skatterna med 1 %. Nästa val måste handla om;
- Ska vi ha en likvärdig skola eller ska vi fortsätta ha en segregerad skola?
- Ska vi fortsätta med NPM som styrningsfilosofi i välfärden med årliga effektiviseringskrav som följd eller ska vi skrota NPM och börja styra välfärden utifrån principen om balans mellan krav och resurser? Vi väljare väljer. Vi måste välja klokt i nästa val.
Rektorn på Rinkebyskolan och alla andra rektorer i våra utsatta områden kommer aldrig lyckas vända resultaten på sina skolor med SKA arbete. Jag är helt säker på det och anledningen till att jag är övertygad om det är att vi aldrig kan lyckas i den här styrningen. Det kommer aldrig gå att höja elevernas resultat när vi har årliga effektiviseringskrav. Jag ska påvisa varför;
Nu ska ni få följa med en rektor under en vecka på jobbet. Det här är en påhittad historia, men det är ungefär såhär det går till i våra kommuner;
Måndag
Rektor har APT möte med all personal en måndag i månaden. Det här mötet handlar om ekonomi och budget och rektorn förklarar att budgeten visar röda siffror. Rektorn förklarar att vi har tappat 12 elever och därmed försvinner finansieringen för 2 lärartjänster.
Rektorn måste göra anpassningar i organisationen men det måste finnas en lärare per klass så rektorn behöver plocka bort trygghetsskapande personal och minska på elevhälsan. Lite särskilt stöd för elever försvinner också. Deppigt möte och alla lämnar med sänkt huvud. Rektorn går hem med huvudvärk och tårar inombords. Rektorn är väl medveten om konsekvenserna för lärarna/personalen och eleverna.
Tisdag
På tisdagen träffar rektorn sin ekonom som frågar hur det kommer sig att underskottet ökar. Med på mötet är även rektorns chef. Ekonomen och chefen frågar vilka anpassningar rektorn tänker göra.
Både chefen och ekonomen förtydligar att budget i balans är det som gäller.
Rektor förklarar att elevhälsan kommer minska, det blir mindre särskilt stöd och trygghetsskapande personal försvinner. Ekonomen och chefen blir nöjd men förtydligar ändå att det är viktigt att kvalitén bibehålls och att elevernas resultat ökar. Det förväntar sig nämnden.
Rektorn nickar men kokar inombords.
Onsdag
På onsdagen träffar rektorn skolverket eftersom skolan är med i projektet samverkan för bästa skola. Skolverket säger att analysen visar att elevhälsan brister, det är otryggt på skolan och att eleverna inte får det stöd de behöver. Rektor instämmer i problembilden och förklarar budgetläget. Skolverket säger att de ska hjälpa till med processarbetet och att de kan handleda pedagogerna i hur de ska utveckla undervisningen. Skolverket kan hjälpa till med pedagogiska diskussioner och att hålla vissa möten.
Kan skolverket tvinga fram mer resurser från huvudmannen? Svar nej.
Rektor vet att lärarna står ensamma med 27 tonåringar i klassrummet och att den trygghetsskapande personalen är borteffektiviserad. Det är ju budget i balans som är det viktiga. En verksamhet i balans är underordnad budget i balans.
Torsdag
På torsdagen träffar rektor en på förvaltningen som ska hjälpa till att svara på skolinspektionens senaste granskningsrapport som visar att det finns brister i elevhälsa, särskilt stöd till elever och trygghet och studiero. Handläggaren frågar vad rektor har för inplanerade åtgärder för att avhjälpa bristerna.
– Inga vill rektor svara. Samtliga åtgärder är borteffektivserade.
Det kan inte rektor svara för då kanske det blir viten vid nästa besök. Rektor krystar fram lite lagom mycket floskler och beskriver arbetet med samverkan för bästa skola, möten som ska hållas.
Möten som rektor vet inte kommer leda någonstans.
Fredag
På fredagen äter rektorn lunch med några andra rektorskollegor och efter lunchen reflekterar rektor över vad de ställde för frågor till varandra.
– Hur är din budget?
– Hur många tjänster måste du dra ner
– Hur är sjuktalen hos er?
– Hur går det med rekryteringen av lärare?
– Du ser sliten ut, hur mår du egentligen?
Inte särskilt upplyftande ämnen att diskutera över lunch med sina rektorskollegor, fast å andra sidan. Vi behöver också ventilera.
Detta är en vanlig arbetsvecka för en rektor.
Det jag vill påvisa är hur sjukt det är att en rektor sitter parallellt med skolverket som ska hjälpa till att utveckla det systematiska kvalitetsarbetet, skolinspektionsrapporter för att besvara hur brister ska avhjälpas, har möte med sin personal och berättar om nedskärningar som berör bristerna som skolverket och skolinspektionen konstaterat, samtidigt som ekonomen och rektorns chef kräver budget i balans och ökad kvalité och höjda skolresultat.
Rektorn vet att det inte går. Rektorn vet vad sin skola behöver, och det är inte mer kvalitetsarbete och effektiviseringskrav. Det rektorer i de särskilt utsatta områdena behöver för att höja elevernas resultat på riktigt är:
- Stark elevhälsa
- Dubbelbemanning i klasserna
- Särskilt stöd, främst i läs/skriv och matematik
- Omfattande trygghetsskapande personal på skolan
Så länge politikerna vurmar för en ojämlik skola, så länge vi styr skolan/välfärden utifrån principerna i New Public Management så kommer inte skolutveckling höja elevernas resultat. Det är en bluff som fler borde syna. Jag tycker att skolutveckling på systemnivå är vansinnigt intressant eftersom det kommer ge alla elever i Sverige en bättre utbildning, och det kommer ge alla som arbetar i skolan en bättre arbetsmiljö. Skolutveckling på skolnivå är varken intressant eller viktigt så länge vi styr skolan på detta sätt (eftersom det aldrig kommer ge resultat av de orsaker jag nämnt ovan)
Det känns tragiskt att säga det, men det spelar faktiskt ingen roll vad vi gör på våra skolor så länge vi motarbetas av sättet vi styr skolan på i Sverige. Vi kan ge lite plåster på såren men vi kan aldrig lösa problemet. Menar vi allvar med att vi ska ha en likvärdig kunskapsskola i Sverige så måste vi göra om systemet från grunden och då behöver vi se bortom ideologi och eget tyckande.
Jag frågar mig ofta, är våra politiker beredda att tänka om?
Jag hoppas det, men jag tror tyvärr inte att det kommer ske, om vi inte blir tillräckligt många som tvingar dem vill säga.
På återseende
/ Linnea
rektor_linneas blogg 